Höstskritt

Julia är igång igen. Sedan två veckor tillbaka får hon skritta på grusväg, fem minuter per gång, ökande till tio. Under 1½ månads tid ska vi sakta bygga på styrkan i den skadade senan. Sen kanske vi kan börja trava lite. Men bara på grusväg. Och bara om efterkontrollen visar goda resultat.

Lyckan är total, trots avsaknaden av galopp, tävling eller klätterträning i spännande skogsbackar. Både häst och unge lyser av glädje. "Det viktigaste är att få vara med henne" säger hon nu, till skillnad från paniken när skadan var färsk. Då letade vi frenetiskt efter en ersättningsponny, så att tävlingskarriären inte skulle stranda.

Tävlingskarriären har strandat. Men det gör inget. Vi har två små härliga pållar att umgås med.

Smärtsamt enkel matematik. Ta bort - så uppstår insikten om vad man har. Sen kan man glädjas över det lilla.