Oroliga jag ringde veterinären i måndags. Beskrev och blev lugnad. Avvakta.
Så det gjorde jag. Och Cesar var pigg. Och nästa morgon sa ungdomarna samstämmigt att knölen hade krympt. Och nu på den tredje dagen kan jag försiktigt hålla med.
Den är ännu hård. Och läskig. Men mindre. Påtagligt mindre.
Jag andas ut. Tänk om.... huuuuuuu, vilken bottenlöst jobbig tanke. Med tillhörande is-ilning och svartklumpskramp. Min lilla pigga hund ska dö värdigt av ålder. Inte av sjukdom eller olycka.
Hör ni det? Ni, nån, något?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar