Oma 100 år - vilken resa :)

Försök till resumé:

Uppklädd satt hon och väntade, när vi klev in genom den med ballonger prydda dörren runt kvart över tio. Orolig över att borgmästaren kanske inte skulle hinna komma - han skulle ju komma klockan tio? Nej, sa vi, kvart i elva ska han komma. Jaså! Och hennes blick irrade bortåt. Pussar och kramar, och oma bet på sina avgnagda naglar.

Hon kan ju inte se oss, längre, alls, faktiskt. Bara om man kommer nära, ca två centimeter från hennes ansikte, håller om henne, och pratar högt, så glittrar igenkännandet i hennes ögon.

Det var redan fullt med blomsterkvastar. Och hon som sagt ifrån att hon inte ville ha. Ett sånt slöseri när hon ändå inte kan se dem. Nåväl, det ger ju alltid något att prata om. Så kom då faster Sonja, vilket jag hojtade högljudd till oma, så hon skulle vara beredd. Efter hälsningsritualen var avklarad började Sonja rumstera med stolar, påsar och medhavda kaffekoppar, jag hjälpte till, pappa hjälpte till, avspända kommentarer om ditt och datt. Och oma föll i gråt. Lättad, lycklig. Spänningen släppte, hennes barn var sams, alla verkade ju sams, och hon som hade oroat sig så. Hon grät att det här var den vackraste present hon kunde få.

(givetvis började jag då också gråta. Första dagen på mensen + nostalgi + hjärtskärande känslosamhet + familjelycka. Bingo....)

Då kom borgmästaren. Han stannade ovanligt och trevligt länge, drack kaffe, småpratade. Och Armand kom. Och diverse sköterskor och två diakoner. Och det var rörigt, och trevligt. Och oma frågade hela tiden "vem är du?", och blev jätteglad när hon förstod vem som kommit.

Timmarna kröp fort förbi. I en paus undrade oma om Pauli, hennes brorsdotter kanske ändå inte kom. Ingen vet sa Sonja, hon ska komma, men om din bror är med eller inte, det beror på hans dagsform. Såklart, karln är 97 och har redan nästan dött ett antal gånger. Senast förra veckan, men han repar sig igen.

Vips så kom dom. De hade rest med bil i två timmar, inga problem. Omas lilla sunkiga ålderdomsrum fylldes av gamla tider. Så gamla tider att jag aldrig träffat, hälsat, kramat om. För mig nya släktingar. Nog visste jag de fanns, men jag kände dem ju inte. Jag bevittnade ordströmmen, skratt, tillrop, lyssnade på alla leenden och fastnade med blicken på deras händer. Sen grät jag igen.

De fick inte mycket sagt, inte med ord i alla fall, men troligen på andra sätt. Hon hör knappt och han pratar otroligt sluddrigt. Jag tror de träffades senast för fyra år sedan. Och då hade det förflutit många år. Man kan väl gissa att denna gång blir den sista....?

Nä oj nu snurrar mina tankar och känslor runt. Tror jag får ta det här pö om pö. Titta på deras händer :)!!