Åker imorgon. Med pappasjuttifemmedpacemaker, i ett flygplan till landet som ligger x antal meter under havsnivån. Vi ska fira oma/farmor/mamma som blir 100 på onsdag. Vilken lycka, vilken idyll. Eller inte.
Är kluven, ovillig men laddad. Skulle mycket hellre njuta hemma av ledigheten, rullandes runt i trädgården i påsklovssolskenet likt KatteLatteSvendenFete här. Gräva en rabatt, knipsa några hallonbuskar och planera inför Påskharens äggläggning.
Istället kastar jag mig rakt in i släktvendettan som pågår. Svårt att förklara hur det egentligen blev så här.
Men situationen är nu den att min faster och far är ovänner och det faktum att vi väljer hotell för de ynka tre nätterna vi är där, istället för att välja residens Faster med alla Gräl- och Uppgörelserisker det medför, har resulterat i en infekterad konflikt som till slut även jag blivit indragen i.
Arg blir jag ytterst sällan, men när jag blev uppringd av Irriterad och Förnärmad faster en kväll då humöret ändå redan var i botten, insåg jag till min fasa att jag kunde bli argare än den värsta lurade fiskmånglerskan. Skrek. Morrade. Vrålade. Bara för att hon försökte använda mig som syndabock och soptunna.
I alla år har jag försökt hålla mig utanför alla interna gräl, förnärmade påståenden, sura miner, misstro och besvikelser som familjen de Bruin plägat fördriva sin tid med. Trodde jag klarat mig. Men nu sitter jag mitt i smeten själv.
Så min farmor har att se fram emot en 100årsdag i kalla krigets anda. Jag ska vara lugn, kärleksfull och uppvaktande. Men det blir svårt att respektera de villkor som dikterats av arga faster - att hon inte vill se oss och att vi får komma först efter hon uppvaktat sin mor. Min ilska bottnar förstås i min oförståelse inför bristen på mognad. Kan man inte anstränga sig ens för sin gamla mammas skull?
Men vad vet jag om det förflutnas händelser, om den bitterhet, rädsla och ilska som nu bubblar upp till ytan... Ingenting faktiskt, så jag ska ligga lågt, krama min oma/farmor och beskåda händelseutvecklingen. Och försöka att kontrollera min ilska. Vad är det som får gamla människor att bära sig åt så här???
Fortsättning följer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar