Skönt med ordstopp

Det har faktiskt varit riktigt skönt att inte skriva. Ibland får jag bara den där känslan av att jag rinner över. Det blir för mycket mig. En enda stor röra av tankar, känslor, händelser, intryck, uppdrag och tyckanden. Vet inte längre åt vilket håll jag är på väg eller vill eller pekar. Då behöver jag tystnad och kontemplation.

Det blev faktiskt en veckas fasta, både fysiskt och mentalt. Inte helt och fullt (pratade ändå med kollegor och familj) men ändå. Läste inga tidningar, tog inga initiativ. Var inte kompetent, duktig eller snabb.

Jag är lite kvar i det där tillståndet. Ruvar över mitt inre, beskyddar och håller igen om mig. Det känns som om det är livsviktigt.

Samhället jag upplever omkring mig kan vara nog så vasst, kantigt och förvirrande. Ärlighet och uppriktighet får inte plats alltid, inte heller entusiasm och spontanitet. Fastän på samma gång så finns just allt det, allt är mera möjligt än någonsin. Problemet för mig är bara att jag inte alltid lyckas känna av när kusten är fri. Och då tar osäkerheten över. Den där blyga och rädda lilla stammande flickan, som var så rädd att göra bort sig och bli utskrattad.

Apropå sonens Aspergersdiagnos, så har jag såklart några drag själv, när jag tänker efter riktigt på djupet. Jag är enstöring egentligen. Blyg och tyst och vill helst bara betrakta, inte blanda mig i, inte delta, inte slåss om en plats i solen. Jag är inte ett smack försigkommen eller entreprenöriell.
Men så uppfattas jag inte av omgivningen. För jag har ju lärt mig hur man är social. Hur man säger rätt. Hur man håller sig framme. Det var faktiskt Rikards pappa som lärde mig. (eller nåja, jag tittade på hur han gjorde och härmade). För er som känner Rikard, och vet hur otroligt käck och energisk, uppmärksam och snabb, artig och försigkommen han är - jo, den sidan har han ärvt efter sin pappa. Lucke håller upp dörrar, pratar och skojar, skålar och håller låda. Han såg (för det var några år sen jag såg honom in action...) alltid vilka behov folk hade, innan de ens visste det själv, och han förekom dem. Räckte smöret, hjälpte till, fixade felen. Gjorde sig oumbärlig och charmade alla hela tiden. Sen fanns det baksidor men de är ju inte viktiga just i det här fallet.

Jag såg vilken effekt det hade. Så jag började göra likadant. Höll upp dörrar, spanade in folks behov, förekom och småpratade och log. Magiskt! Plötsligt syntes jag, och var inte längre ett litet blygt knytt i skogsbrynet.

Det funkar ju. Men oj vilken energi det krävs. Det är jobbigt att vara social och smidig och försigkommen.

Det värsta jag vet är mingelfester. Jag kan mingla, vet hur man bär sig åt, men det är så svårt, och jag brukar bli så trött av det att jag går hem vid 23. Om det inte är dans, för då kan jag fly in i dansen, och slipper prata.

Ja, så långt min egen Aspergers-light. För den som orkar läsa på om symtom och diagnoskriterier brukar det uppstå en tvekande insikt om att man kanske kvalar in själv på en del av dem.

Det beror på hur man mäter, och i vilka sammanhang....