Kort information om underläge

Har gjort det igen. Gamla ränder går inte ur. Särskilt inte när det har med pass att göra. Redan som 14åring på tåg-luff-rymmen till mitt hemland råkade jag glömma pass och plånbok på en offentlig toalett på Hamburg Centralstation. Men tack vare en osannolikt stark skyddsängel låg den kvar när jag kom på det en kvart senare.. Som 18åring lyckades jag påbörja ännu en tågresa till Holland utan pass, vilket jag kom på när tåget rullat en kvart. Min arma fader fick vrålköra ikapp tåget för att räcka mig passet på Uddevalla C.

Den här gången kom jag i alla fall på att passet gått ut hela 10 dagar innan planet går. Och jag har holländskt pass. Som ska beställas personligen på plats i Stockholm, och hämtas personligen tre veckor senare på samma ställe.

Nåväl, min skyddsängel gör fortfarande sitt bästa. Jag lyckades förklara min nöd för damen på Nederländska ambassaden på ett sådant sätt att hon veknade: jag får ansöka om ett nödpass på generalkonsulatet i Göteborg imorgon kl 10. Om jag har lite tur kvar, förbarmar sig personalen där över mig, trots att man egentligen ska ha bokat tid. Det har ju inte jag. De går inte att nå nämligen, annat än tisdagar 10-14. Om jag har tur, och om Postväsendet sköter sig, så kanske jag har ett nödpass i min hand på fredag. Eller annars kanske på måndag.

Det blir en kostsam resa, tack, mig själv, för min usla framförhållning som Nederländsk medborgare. Borde ha förstått att kolla att passet gick ut i februari och inte i augusti, som jag trodde.

(Jag tänker ansöka om svenskt medborgarskap. Så fort jag kommit hem från Holland. För nu får det vara nog med dumheter.)

Övrigt:
Mirja är glad igen. Det hänger ihop med allas kompetens omkring henne, det beror på våren, på en kille, och inte minst på henne själv. Hon hittar tillbaka till stigen som leder framåt igen.
Julia är halt. Usch och depp och fy. Lyckades snubbla över några bommar och var tvärhalt. Vi befarade senskada (6 månaders vila...) men veterinären tippar på slagskada, då tar det bara 2 månader. Vi håller tummar och tår.
Lukas kommer få en diagnos på Aspergers, at last. Det är en lättnad för mig, och förhoppningsvis även för honom. Det blir lättare att beskriva, förklara, hantera och inte minst uppskatta de drag han har som fram tills nu inte var lätta att sätta fingret på. Att han i princip är självlärd i allt men alltid har avskytt skolan är inget att sticka under stol med. Och nu slipper han bära hela ansvaret för sina upplevelser på ett personligt plan. Det är inget fel, det är bara som det är. Kommer troligen skriva mer om detta framgent, det behöver bara landa i mig ordentligt först, och förstås får jag kolla av med Lukas själv vad han tycker är OK att jag skriver om. Men hittills är han tillfreds med situationen, han har vetat ett tag redan säger han.

Om en vecka sitter jag på hotellet i Zandvoort och smuttar på en vin med far. Det ska bli hur roligt som helst. (bara det löser sig med passhelvetet....)