Sängen snurrar mig åt vänsterhållet

Jag är sjuk. Ligger i sängen och sover, hostar och försöker hålla huvudet stilla. I tre dagar har det varit så, jag har inte kunnat läsa, skriva eller sitta vid datorn. Nu har jag en tillfällig någorlunda-frisktimme, så jag testar att skriva i bloggen från min nya apparat. Man får använda fingertopparna på pekskärmens uppploppande tangentbord, det klickar lite skojigt som om det vore mekaniska knappar. Det funkar bättre och bättre, om några månader borde jag fått upp finmotoriken i en hastighet som liknar den vid datorn.

(Jag tror det här blir en politisk förklaring, ett ställningstagande. Kanske. Få se om ni hänger med i mina något fördunklade tankekedjor...)

När man är sjuk tvingas man in i sin inre träda, sin ställtid, sin time-out. Medvetandet sorterar bland gamla filer, defragmenterar, föreslår och genomför åtgärder utan att man hinner ta ställning. Man är omtöcknad, i dvala, kan inte tänka linjärt alls.

Jag blir, märker jag, ledsen, skör och tvivlande när jag tvingas umgås med mig själv på det här viset. Världen utanför blir vass och elak, och jag upplever plötsligt hur inkapabel jag egentligen är. Tänk att jag hela tiden lyckats lura både mig själv och alla andra att jag är framåt, glad och målmedveten! När jag ju helt uppenbart är fullständigt värdelös, dum och felvaggad. Tänker jag, och visst kommer dessa tankar rakt upp från mitt djupaste innersta mellan hostattackerna? Så det måste ju vara sant?

Som tur är kan jag klamra mig fast i en fladdrande rest av rationalitet. Rimligen är det sant det som kollegorna säger, att jag är en schysst typ som gör ganska bra ifrån mig -tillräckligt ofta för att kvala in bland De Produktiva i samhället.

Men det slår mig plötsligt, mitt bland svettiga lakan, vad tunn den är, den där skiljelinjen mellan att vara en i gänget i samhällskarusellen, och att hamna i utanförskapet. Tänk om jag blev liggandes här i några veckor till, ensam med mina ömkliga tankar? Tänk om jag inte hade ett jobb, härliga kollegor, en familj, och vänner som väntar på mig? Vem blev jag då?

Att bryta ner en självkänsla är snabbt gjort, det fixar man lätt på egen hand och ännu lättare med "hjälp".
Nu när jag ligger här och inte orkar vara planeringsmästaren och smartmotorn jag så gärna vill se mig själv som, så uppstår plötsligt en längtan efter (mamma, som bäddar om och rättar till och vyssjar) omvårdnad och medkänsla och en längtan efter att nån tar över det jag inte mäktar med. Jag försöker föreställa mig hur det skulle vara att vara helt ensam och sjuk. Det är ingen skön tanke. Det är plötsligt uppenbart hur viktigt det är för ens självbild, själsro och återhämtningsförmåga, att det finns folk omkring en som uppriktigt säger "krya på dig, låt det ta den tid det behöver".

Och det var just mitt i den insikten som jag plötsligt blev väldigt vänstervriden igen.

Medan jag pluggat och arbetat de senaste åren, har jag smyghögervridits mer och mer, i takt med att jag klarade av det ena hindret efter det andra. Jag har lärt mig om mig själv att man kan ta sig i kragen och forma sitt liv efter egna drömmar, bara man fokuserar och inte ger sig. Med stigande förvåning har jag märkt att jag anammat vissa klassiska högerfraser, eftersom de beskriver min egen inre resa.

När man är stark är det lätt att glömma hur det var när man var svag. För alla. För det är riktigt jobbigt att känna sig svag, det glömmer man mer än gärna så fort det går...

Jag kunde bli stark, påminns jag om här i min ömkligt snoriga säng, därför att samhället stundom lät mig ta den tid jag behövde. Jag kunde sakta växa fram till min inre kraftansträngning tack vare diverse samhälleliga åtgärder, samt en stöttande och tålmodig familj som trodde på mig, även när jag själv inte gjorde det.

Kanske hade det kunnat gå fortare, om jag hade fått ett trivsamt jobb redan som 20åring. Men fabriksskiften funkade inte för mig, ryggen blev ond och låste sig. Eller om jag hade kastat mig in i studierna med iver. Men jag var trasig inombords, och vilse, behövde tid. Och empati och medkänsla och en varsamt ledsagande hand. Det fick jag, då. Frågan är om jag hade fått det idag?

"Ta dig i kragen"politik eller empatipolitik?
Ett ganska lätt val, så här från sjuksängsperspektivet...