Reality vs Screeniality

GeoTagged, [N58.69293, W11.25022]

De allra flesta har väl skrattat åt skojiga djurfigurer i Pixar eller Disneyfilmer. Många har säkert också hemskt kul med små skojiga spel och tävlingsapplikationer på nätet och i sociala medier som exempelvis fb. (jag till exempel)
Jag hör till dem som har skrattat så tårarna rinner, åt Scratch, ekorren i Ice Age, åt Sir Väs i tecknade Robin Hood, åt "For the Birds" av Pixar. Jag har ett extremt kul spel på min apparat som heter Angry Birds. Spelet går ut på att skjuta småfåglar med slangbella på grisar som snott deras ägg, grymt kul!
Men inget slår verklighetens djur.

Igår satte jag och min kära mor kurs åt fiket, för en latte och ett tappert försök att låtsas att jag var helt frisk igen. Som vanligt när jag och mamma ses bara hon och jag snurrade samtalen snart in på de Stora Frågorna, vi var invecklade i resonemang om hur man får syn på, genom att undersöka irritationen man känner mot andra, sina egna destruktiva mönster utan att deppa ihop, eller ännu värre, utan att slå det ifrån sig för att det blir för krångligt, ja ni hör själva - tunga och rätt omöjliga ämnen att reda ut svaren kring över en kaffe.
Mitt i vårt intensiva pladder landar en rund liten gråsparv. Och en till. Och en till. Snart satt det en hel drös omkring oss, på stolsryggar, bord, räcken. De visste tydligen hur man stavar till "biskvi". Samt hur de smakar.
Det är fullständigt omöjligt att behålla sitt fokus när femton små huvuden vrider sig, putsar sig, när små pärlögon spänner sig in i biskvierna på bordet, i våra ögon och sen ner i hundens (som låg under bordet och betraktade fjäderflocken med stort intresse). Sen studsar de små dunbollarna hit och dit, plopp hopp häpp, små fluffiga pingisbollar som gör upp om bästa utsikten på smulorna som kanske snart serveras.

Det är mycket lätt att se förbi det här. Eller att säga usch vad äckligt, schas med er. Man är ju en viktig människa som har Mycket att Stå i. Dom där tigger ju bara. Sprider baciller dessutom.

Men att ta sig tid att betrakta det där livet. Att njuta av föreställningen när den faktiskt är gratis, lärorik och extremt underhållande. Det är rent dumt.

Så vi tittade, förundrades, skrattade så tårarna rann. Dom är bedårande, och roliga! Och vi matade med smulor. Och den största fick mest. Det var en kaxig hanne som tog hela biten själv och flög iväg. Och vi delade upp smulorna i många småsmulor. Spred ut dem. Så att alla kunde få, även de små och blyga och rädda och halta. Det var roligt och kändes riktigt bra. De där stora frågorna kunde vi ta en annan dag. Tänk att det kan kännas så bra, att ta sig tid att betrakta en annan individs perspektiv, fjäderbollarnas, att se deras kamp för överlevnad, att känna empati och en plötslig vilja att hjälpa till lite, om så bara med att fördela smulorna så att inte bara den fetaste roffar åt sig. Kanske gjorde vi skillnad, kanske inte. Men vi blev gladare, ja faktiskt gladare än efter en rolig film. För detta var ju på riktigt.

(nu märker jag plötsligt att det blev en viss politisk lutning i detta- hm hur gick det till? Kanske beror det på att frukosten innehöll en liten bok som nån lagt på bordet, skriven av Reinfeldt, den innehöll flera gången meningen "alla kan om de vill"... Kanske skulle jag läsa högt för småfåglarna? Kanske skulle de då lära sig att kämpa med egna vingar, förstå att det bara handlar om deras egen vilja?)

(äsch då, nu blev det två trådar att följa - den politiska om empati och viljan att hjälpa andra eller den första tråden om verkligheten jämfört med skärmen. Vad gör jag nu...)

(slår ihop dem)

Ja! Jag anser att alla kommuner borde få kravet på sig att se till att minst 75% av förskolorna bedrivs som friluftsförskolor. Det har redan visat sig att barn i utomhusförskolor är friskare, sover bättre, är lugnare och mer kunniga om naturen än barn som spenderar dagarna i huvudsak inomhus.

Här är vi nu - 2010, och skolorna har i uppdrag att lära alla Sveriges barn om klimatet, om respekt för medmänniskor och allt levande - inomhus och i teorin?! Med filmer, föreläsningar och läxor? Hur bakvänt är inte det? Hur lär man ett genomsnittligt svenskt dataspelande Bolibompaanpassat skärmbrukande barn som träffar sina föräldrar ca 2 timmar per vardag att respektera andra individer och bry sig om jordklotet? Genom att tala till deras förnuft? Grattis till den som klarar det...

Att få se när fåglarna söker bon, häckar och får ungar, att dras med i naturens ständiga kamp för sin överlevnad, att få gråta över en död fågelunge, att få se hur maskar gräver i jorden, att få så, odla, skörda. Att få lära sig tålamod och bakslag, att få se hur vädret påverkar det som växer, det som lever. Att få klappa en höna, mjölka en get, tappa ett befruktat ägg och se vad som växer där inne. Att få lära sig att bara titta på naturen, betrakta och följa med. Och upptäcka att det är ännu mer spännande än filmen, dataspelet, barnprogrammet.. Och att man spelar en verklig roll, i verkligheten, att man faktiskt gör skillnad, om så bara för en liten humla som piggnar till efter lite honungsvatten...

Det tror jag är den mest näringsriktiga långsikta kunskapskost man kan servera en generation som växer upp i skärmens förlovade rike.

Så grattis till alla barn som får gå i den förskolan , i den skolan eller växer upp på bondgård. Ni blir viktiga i framtiden, för ni vet vad som är viktigt på riktigt.