När jag var liten längtade jag till vuxenlivet, hett. Allt skulle klarna, man skulle se allt från ovan, på det vis man föreställde sig föräldrarnas utsikt över Livet. Man skulle få Bestämma. Själv, och ingen skulle våga lägga sig i. Det skulle bli så enkelt.
Nog har det klarnat alltid.
Jag är numera helt trygg i att jag inte förstår ett skit. Totalt införstådd med att jag inte har kontroll. Fullt på det klara med att jag inte kan bestämma ett smack utan att det påverkar, och därmed angår alla som nås av mina handlingens ringar på vattnet.
Man kan få livskramp för mindre.
43 år. Livet snurrar allt snabbare. Besluten man måste ta väger allt tyngre, tvivlet man känner blir allt större. Man har ju lärt sig hoppa, man tutar och kör. Passar på, hänger i, hisnar och hickar, står ut och står bi. Man lär sig satsa, misslyckas och komma igen. Vågar nya tag, tappar greppet och får en törn till. Det skaver och gör ont, det blir platt fall för sjutti-humte gången och man vill aldrig resa sig igen.
Vad tjänar det till. Tänker man, och den tanken är ju så otroligt uttjatad och ordinär att man vill dö en extra gång. Så himla o-unikt att vara människa. Jäkla Sisyfoskamp!
I den här galna levnadskarusellen behövs en ledstjärna, en fyrbåk, en inre kompass. Ska man ta sig genom livets skiftande och ständigt nya landskap, genom stäpp, djungel och öken behöver man något mer än scouternas handbok. Man behöver mer än vänner, familj och en meningsfull vardag.
Varje gång jag blir sådär osäker och tvivlande, så där uppgivet överrumplad av min egen mänsklighet, varje gång jag är på väg att fly in i misslyckandet som skyddsmekanism.
Då flyter det upp små ordfragment, små nosiga budskap ploppar upp ur djupsörjan av Janteträsket, som skimrande dyrbara pärlor.
Sen får jag söka på nätet - hur var den nu igen, den där vackra......
Och idag delar jag med mig av orden som får mig att våga. Till alla er som vågar tvivla, vågar tveka, men som försöker ändå. Om och om igen.
"Our deepest fear is not that we are inadequate. Our deepest fear is that we are powerful beyond measure. It is our light, not our darkness that most frightens us.' We ask ourselves, Who am I to be brilliant, gorgeous, talented, fabulous? Actually, who are you not to be? You are a child of God. Your playing small does not serve the world. There's nothing enlightened about shrinking so that other people won't feel insecure around you. We are all meant to shine, as children do. We were born to make manifest the glory of God that is within us. It's not just in some of us; it's in everyone. And as we let our own light shine, we unconsciously give other people permission to do the same. As we're liberated from our own fear, our presence automatically liberates others." (A Return to Love: Reflections on the Principles of "A Course in Miracles", Harper Collins, 1992. From Chapter 7, Section 3])
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar