Rhodos VII

Idag lördag hamnade vi i Anthony Quinnes bay. Killen fick visst den här bukten i present av militärjuntan på grund av filmen Kanonerna på Navaronne. Men sen fick Grekland självstyre och gåvan togs tillbaka. Jag kan inte detaljerna och säkert stämmer inte hälften men det är onekligen fantasieggande att tänka sig hur det skulle kännas att FÅ denna plats i present.
Vi snorklar och solar. Lukas och Michael körde iväg på en bergsutflykt för Lukas snuva hindrar honom från att njuta av strandlivet.
Nu sitter vi på den lilla tavernan. Jag trodde det skulle vara flashigt och dyrt (pga kändisfaktorn). Men istället är det avspänt och billigt. Servitören är en skön prick och vi njuter.

Rhodos VI

På tur torsdag

Lukas har dragit på sig förkylning. Anders och Mirja vill inte åka på utflykt. Så jag och Michael ger oss iväg själva, upp mot bergen och mot andra kusten.
Att surra runt på ön utan ungdomsanpassning är trevligt. Jag älskar att se landskapet bölja fram, lägga märke till odlingar, byar, djur och folk. Turistprägeln byts ut mot lantlig själ.
Vägen vi kör är smal och utan räcken. Jag ser rakt ner i raviner vid min sida. Skulle vi köra av vägen kan vi förstås alltid hoppas på att bli hängandes krossade mot ett av alla träd på väg ner.
Hela dagen fylls av ringlande småvägar, små kyrkor, små bergsstigar, höga bergstoppar, grekiskt kaffe, bortglömda fascistsommarhus, framgrävda antika städer, dopp i havet, vin på tavernan.
När vi kommer hem vid 6tiden är jag på gott humör. Vi bestämmer oss för att äta ute. Stackars Lukas har varit hemma hela dagen, ensam med sin bok och sin förkylning.
Så vi sammanstrålar hela gänget på Marios restaurang och äter överdådigt gott i den ljumma kvällsbrisen.
Nu ska jag mörda ett knippe mygg, och hoppas på bättre sömn inatt.
Om min plan fungerar så går jag upp före solen imorgonbitti, för att hinna se den stiga upp ur havet.

Rhodos V

Lindos tisdag

Vi satsar på dragplåster nr ett. Vi far söderut till Lindos. Jag är nöjd, så länge vi styr bort från städer och ut på landsbygd. Vet inte var min aversion mot städer riktigt kommer ifrån. Minns dock hur jag redan som barn avskydde, eller åtminstone ogillade att fara till Amsterdam där pappa är uppvuxen och där flera av föräldrarnas vänner bodde. Kände mig otrygg och obekväm.
Nåväl på väg mot Lindos passerar man några floder. Eller flodbäddar. Vattnet strömmar inte där. Det ser torrt och hemskt ut. Efter mycket funderande kom vi på att vattnet troligen samlas i dammar högre upp, och leds mot olika odlingar.

Medan jag sitter bak i bilen och trängs med Mirja och Anders är jag rätt nöjd. Nöjd med mitt liv, nöjd att vi klarar av att resa ihop på det här sättet.
Jag inser mycket väl att det är en kompromisslösning alltihop.
Själv skulle jag aldrig valt Rhodos som resmål. För att inte tala om Michael. Det blev Rhodos, på grund av att vi behövde, väldigt mycket behövde, att komma iväg bara. Priset och klimatet och tiden på året fick avgöra. Det blev Rhodos.
I takt med att Michael läste på om ställets historia kunde han förlika sig. Mirja jublade. Lukas ryckte på axlarna och sa ok. Jag själv kände mig mest sammanbitet fast besluten. Efter år av "nä nu MÅSTE vi komma iväg på en resa. Nähä vi kom inte iväg i år heller", så brydde jag mig inte om några demokratiska förhandlingar. Det var mer så här: Jahapp folket jag har bokat en resa till detta land, till detta hotell. Jag kan inte garantera att det blir bra. Vem vill med?
Alla ville :)

Hittills har vi klarat det bra. Vi pratar på kvällen lite löst om nästa dags resmål. Det känns som alla är inställda på att samsas och kompromissa. Skönt!

Lindos bjuder på veckans hetaste dag. Vi tar oss ner till stranden som redan vid elvatiden sveder fotsulorna. Det blir bad, bad och bad. Varvat med diverse uppmaningar att smörja på mer solskydd. Anders som är en rastlös själ köper strandbollset. Lukas köper en boll. Vi leker i vattnet som småbarn och nästa dag cashar vi in solsveda, solsting och träningsvärk i varierande grad. Michael och jag går på upptäcktsfärd (barfota, aj!!!) och hittar inte det vi letar efter med däremot en grotta man kan simma in i. Det är vackert och spännande. Jag blir rädd när något svider på min arm och raskt simmar vi ut igen.
När vi några timmar senare, efter att ha ätit gott med underbar utsikt, och efter att ha konstaterat att den gamla borgen på kullen just stängt för 20min sedan, traskat ner bland tistlar, taggar och betande åsnor, för att åter hitta grottstället - jo när vi då plumsar i alla fem, då är jag inte ett skvatt harig. Mammaväxeln påslagen, hejhopp barn, seså, simma in bara. Inne i grottan upptäcker vi att man kan simma vidare runt, och ut. Men det kostar skrap- och skärsår visar det sig. Stanken där inne (dött havsdjur av något slag) är så intensiv att ungdomarna vrålar av äckel och vill skynda sig ut. Att hinna treva sig försiktigt fram finns liksom inte med på deras föreställningakarta. Havstulpaner tycks trivas även på sydligare breddgrader. Väl ute igen (vi passerar under ett jättelikt spindelnät med en jättelik spindel i) ryser gänget, som om de just sluppit undan Katlas käftar. Jag skrattar gott. Ett minne för livet har skapats. Och det kommer att sitta kvar, utan hjälp av bilder eller Facebookuppdateringar.

På kvällen är alla trötta. Framåt elva redan ligger alla och sussar.

Rhodos IV

Vårt utlovade wifi i lägenheten fungerar ännu inte.
Vi kastar oss på ett kafé i Rhodos gamla stad. Killarna måste äta. Tjejerna måste blogga. Tänk så bra våra olikheter kompletterar varandra. Michael tar chansen att besöka synagogan. Alla får sitt.

Vi hade en fin utflykt till Lindos igår. Bloggar senare om det. Ligger efter kan man säga. Tekniken är som så att jag skriver mina inlägg i anteckningar i mobilen. Sen kopierar jag över det i bloggen när jag har tillgång till internet. Som nu.

Men just nu sitter vi på Red Rose restaurant, vi blev inkastade av papegojorna. Hela stan kryllar av inkastare. Så fort man stannar för att pusta eller tänka så hoppar de fram och tilltalar en som om man känt varandra sedan länge. Vi tittade bara på papegojorna och vips var killen framme och sa: Ta en, håll en, det är gratis! Och det var ju kul att se den sitta på Anders huvud. Och på Mirjas arm. Och sen kunde man ju inte tacka nej till att slå sig ner för en dyr drink och en stor öl. Som tydligen var gigantisk.
(Tillägg några timmar senare: det var tamejfan det dyraste stället jag lurats in på. Kostade mer än tre dagars mat hittills. SommarGrebbestadspriser. Jaja. Är huvudet dumt får plånboken lida. Gå inte dit. )

Lukas och Anders brände sig duktigt på stranden igår, trots diverse solfaktor. Nu har de inhandlat var sin ståtlig solhatt och känner sig som präktiga turister. Precis som det ska vara.

Dagens reflektion: jag gillar inte den översvallande vänligheten, därför att jag vill skrota i avskildhet tills jag har en fråga. Både jag och Lukas trivs med solbrillorna, därför att de där försäljarna inte kan få ögonkontakt med oss. Vi kan låtsas som om vi inte fattar, hör eller ser.
Samtidigt börjar jag vänja mig. Trivas. Värmen, solen, är som balsam för kropp och själ, och jag börjar förlika mig med läget här. Kulturanpassnng pågår. Trivs.
För att inte tala om vad trevligt det är att resa och umgås med vuxna ungdomar. Det är verkligen resans höjdpunkt.
Vilken skillnad mot när de var små!

Rhodos III

Epta piges, måndag

En tur till de sju källorna hann vi med första dagen på plats. Efter att ha sovit länge kom vi oss iväg framåt lunch. Hyrde en bil och tutade söderut. Vägarna är halvsulade, skulle man kunna uttrycka saken. Grus, ogräs, halvfärdigt. Sedan 10-20 år verkar det som. Men man tar sig fram vilket ju är det viktigaste.

På plats väntade hetta, påfåglar och en lång tunnel genom berget där man leder vatten. Vi beväpnade oss med iPhonelampan tänd och äntrade den mörka smala tunneln. Det var häftigt. Skvalp runt fötterna och akta huvudet.
Landskapet fascinerade. Sen ett stopp och dopp vid en sandstrand. För annars dör man av värmeslag.

På kvällen grillade vi på vår tjusiga bakgård. Efter tre olika flaskor med något slags innehåll liknande tändvätska, fick vi fart på grillkolen. Halv tio åt vi. Då var det mörkt, myggen anföll, och vi somnade nästan i maten. Men allt kändes fånigt trevligt.

Bilder kommer senare. De togs med annan kamera.

Rhodos II

Första dygnet i Faliraki

Framme. Nu tänker jag riktigt grotta ner mig i min glaset-är-definitivt-halvfullt-sida.
Sparar gulligullet och lyckofaktorerna till en mer lämplig dag.

Faliraki beskrivs som en turistmagnet. Ett ställe där det är fest. Där tavernorna ligger som ett radband. Ungdomarnas självklara partyställe. Jag måste erkänna att jag var en smula bekymrad när jag bokade det flotta lägenhetshotellet online. Bara det inte är dunkadunka hela nätterna, tänkte jag.

Verkligheten:
80% av det som en gång var en pulserande turistby är stängt, förfallet och rasfärdigt.
Gatorna, fikaställena och hyr-din-bil-här är igenbommade och i ett skick av pågående pulvrisering. Jag tänkte omedelbart och helt osökt på ett märkligt Liseberg i Tjeckien där vi var för några år sedan - en gång storslaget men totalt förfallet, igenbommat och redigt övervuxet. Som av en slump sökte sig mina tankar dit när vi kryssade runt i Faliraki.

Vi blev hämtade vid flygplatsen av trevliga George som äger stället vi bor på. Han körde oss i en hisnande hastighet över skitkassa vägar hoppetihopp till biluthyraren. Jättebilligt! Men vi avböjde och sa vi ville avvakta en smula. Svisch vidare mot slutdestinationen- som visade sig vara en byggarbetsplats. Vi visades in till en fräsch lägenhet. Runtom var det halvfärdigt. Jag kände inte igen mig från bilderna på nätet. George var översvallande gästfri och trevlig och det kändes helt ok trots allt. Har man varit vaken sen tre på morgonen och lidit av social fobi hela förmiddagen (lämnar timmen med folksamlingsångest à fem fullpackade flygplan ska hämta sina väskor på felanvisade rullband i 40gradersvärmeminst därhän) så vill man bara fokusera på att njuta av det faktum att man kommit fram helskinnad.

Första intrycket var alltså helt ok. Först efterhand började vi upptäcka bristerna.
Inget WiFi (aaargh hur ska det GÅ??) Kackerlackor. Inga rengöringsgrejer. Inga lampor vid sängen. En kudde för lite. Inga extratäcken. Ingen diskbänksplopp. Ingen sop, ingen diskborste, inga trasor. Inga lås på toaletterna, inga eluttag där man vill ha dem.
Men: air condition i båda sovrummen, jacuzzi på uteplatsen, nykalkade ytor, flashiga tavlor, två kylskåp, två vattenkokare och en sprillans ny Musse Pigg smörgåsgrill.

Udda! Men vi vänjer oss.

Rhodos I

Sitter här. Har suttit här i snart tre timmar.
På planet fullt med svenskar på väg till solparadiset.
Det är lite äckligt. Alla mina fördomar besannas.
Jag borde inte klaga. Researrangören gör sitt bästa att fila av de fula kanterna.
Maten var riktigt bra. Personalen är professionell och trevlig. Hela tiden.
Det visas film, det säljs dryck, skraplotter, leksaker och taxfree sprit som man får först när man är på väg av planet.
Men det hjälps inte.
Det är äckligt ändå. Alla klyschor på plats.
Griniga småbarn. Jättefulla ungvuxna med mjukisbyxor. Pensionärer med fet pension.

Jag blir sparkad i ryggen av en treåring halva vägen. Tills jag säger till. Mamman bryr sig inte nämnvärt.
Det luktar sprit från andra sidan gången. De svepte 4 öl under flygningen och hade laddat redan innan.
Mina hörlurar är på högsta volym men kan inte överrösta det konstanta gnället från treåringen och hans något äldre, något mindre gnälliga bror snett framför. Hans föräldrar har änglars tålamod, bjuder på godis, läsk och actionLego. Det gör inte gnället mindre.
Upptäckt: ingen av småbarnsfamiljerna har med sig böcker eller ritblock till sina barn. Däremot plastleksaker, dataspel och godis.

Det luktar inte helt gott nu en timme efter maten. Kanske har det att göra med att dryga 220 pers delar på 4 toaletter.
Jag håller mig.

Det visas reklam, information och långfilm på små skärmar som fällts ned från taket med fyra sittraders mellanrum. Men just där vi sitter är visst två skärmar ur funktion. Vi ser inte. Det gör inget. Kvarteret Skatan är inte riktigt min genre.

I mina för klena lurar strömmar klassisk musik. Jag ser ut genom fönstret och undrar vilka bergskedjor vi flyger över. Bläddrar i infokatalogen för svar. Men tji- endast taxfreereklam, och en uppmaning att förboka en bättre sittplats för några hundringar är vad jag förkovras med.

Jag som trodde det skulle finnas en och annan kartbild, flygrutter, teknisk information om planet.

Men som passagerare på denna flight är jag inget annat än en mjölkko. Jag förväntas inte vara kunskapstörstig. Jag ska underhållas och milt lockas att shoppa loss.

Tyvärr får det motsatt effekt på mig. Avsmak. Och jag känner mig plötsligt så himla äckligt fisförnämt bitter och förmer.

Om åtminstone föräldrarna hade haft med sig böcker och läst högt för sina små rastlösa barn.

Nu känns allt bara torftigt.

Pirr!

Idag bubblar det i magen och bröstet och huvudet. Upp klockan tre imorgon bitti. Mycket som skulle fixas idag.

Packa, planera, städa, organisera.

Mest kring djuren. Katterna ska få mat av Erland som bor i källarlägenheten. Skaffade en kattlåda som extra backup ifall de skulle bli instängda för länge av misstag.

Hästarna får vi hjälp med av Sofie, tjejen som just har köpt häst och har den i samma stall där våra står. Vilken tur! Inte så enkelt annars att pussla ihop folk som vill släppa in och ut, mocka och bära vatten och hö....

Kellie då. Mitt hjärtegryn. Hon ska få bo hos Catharina, som hon gillar. Men det är ju första gången hon blir bortlämnad och dessutom är det prick ett år sedan hon kom till oss.
Hjärtat är en fånig muskel som dallrar vid dessa tankar...
Jag tror det kommer gå alldeles utmärkt. Men det känns mycket konstigt att åka från henne...

Idag gick vi en låååång promenad. Och hon badade i skogspölarna. :)

Imorgon flyger vi till svenskarnas favoritsemesterö. Rhodos. Konstigt. Men ska bli så kul att göra något som barnen jublar åt.

Paus

Kroppen har sagt ifrån. Tryck över bröstet, vaknar av jobbplanering varje natt, hjärnan funkar inte efter kl 14 på vardagarna och på helgerna är jag helt död.

Sjukskriven halvtid, en månad.

Jag har känt det komma. Försökte dra ner på arbetsintensitet och driv redan före jul. Sa ifrån på jobbet i februari. Bokade en till och med en resa till Rhodos med familjen för att ha något annat att se fram emot. För att bryta den nedåtgående spiralen. Fick lättnader i schemat för några veckor sedan. Slapp några uppdrag.

Men stressen har satt sig. Hjärtklappning, ilningar, huvudvärk. Varje dag, natt.

Jahapp.

Inte mycket mer att säga om det. Inte just nu. Fast det surrar och morrar underifrån.

Imorgon packar vi. Söndagmorgon klockan 07:00 lyfter planet mot Rhodos.
Jag hoppas på en paus. En omstart av systemet. Energisystemet.

Håller tummarna.

Dårskilds högar

På väg hem från pappa kollade jag via appen Geocaching om det fanns några cacher i trakterna. Det kan bli så, att man får utochtraskainaturenimpulser när den första soldränkta vårdagen drabbar en.
Och visst, vid Dårskilds högar skulle det ligga en.

Dårskilds högar är för mig min mamma. Varje gång jag hör eller ser namnet så tänker jag på henne. Minns inte hur länge sedan det var hennes intresse för fornlämningar i Skeetrakten vaknade. Men minns att hon en dag till slut lyckats få med mig i skogen för att visa "en fantastisk plats, helt fylld av glömda domarringar, en magisk plats som var så viktig att hela sex gårdar hade var sin flik mark in mot mitten!". Hennes entusiasm gick inte att ta miste på. Vi traskade in i övervuxen skog och mamma skuttade från sten till sten hojtandes "ser du?!"

Själv var jag väl så där lagom imponerad, sådär som dotter. Jaja mamma, ok rätt kul. Hon viftade med armarna, talade om kraften som strålade från platsen och var upprörd över att den inte var offentligt framlyft, med parkering, informationstavlor och promenadstig så som andra fornminnesplatser. Hon skulle minsann! Jaja tänkte jag. Lycka till.

Jag vet inte exakt vilka processer som sattes igång av vem, men jag vet att när mamma är engagerad så räds hon inte att kontakta självaste påven om det skulle behövas. Hon kanske inte lyckas få kontakt med just påven men under försöken får många upp ögonen för vad saken gäller. Fler engagerar sig.

När jag nu, många många år senare, för andra gången i mitt liv rullade fram grusvägen mot Dårskilds högar så möts jag av en skylt som visar var bussar kan parkera. (Ok, endast en extremt liten buss får plats, men det ser ändå rätt imponerande ut med en busskylt).
Ställer bilen och så traskar jag och SkuttKellie iväg. Platsen har förvandlats. Röjd och öppen och ljus visar den stolt upp rösena, ringarna, gravarna. Magiskt, vackert och imponerande. Fikabord, flera infotavlor, promenadslingor. Jag leds runt och reser bakåt i tiden. Solen dränker oss. Kellie överlyckligt skuttande upp och ner över kullarna. Hon älskar forntida gravhögar :)
Cachen hittade vi lätt.

Två timmar senare är jag tillbaka vid bilen. Imponerad, upplyst och glad. Undrandes hur mycket mamma hade med det hela att göra...

Kraftgång

Jag har skaffat en app. Den heter Healthy Heroes, den är barnsligt rolig, och den får mig att vilja röra mig liiiite oftare. Appen ger mig poäng så fort jag gör något, och jag levlar upp, får highfives från främlingar och vänner och extrapoints när det är dåligt väder eller när jag samkör med en kompis.
Appen är såpass ny, att när jag hade powerwalkat med ponnierna i skogen och lagt upp en bild så fick jag kommentaren "coolt!" - av självaste app-skaparen himself. Det kändes stort :).
Eftersom jag varken gymmar, joggar eller kör lagsporter, utan oftast bara är ute och traskar med diverse fyrfotingar, så kan jag bara välja "powerwalk" som passande aktivitet bland alla träningsvarianter i appen. Men anglifieringen av det svenska språket måste motverkas, så från och med nu kommer jag enbart att kalla det för "kraftgång". för hur låter det egentligen - "vi var ute och powerwalkade idag"... nej eller hur!
Idag var det således dags för en stärkande kraftgång igen. Jag fick med mig Mirja också, vilket borde gett dubbla poäng, men eftersom hennes mobil (innehållande samma HHapp) är på lagning, så fick jag nöja mig med egna poäng. Vi hade med oss Kellie och Esmis, Julia fick inte följa med för hon har ont i benet.
Esmis och Kellie är kamouflagefärgade så här års. Gömmer de sig bakom en buske eller i ett skogsbryn kan ingen hitta dem..... Man kan tro de är syskon, för färgen på deras päls är verkligen helt i samma ton - beige nyanser med svarta inslag.
Så gav vi oss av, Esmis i grimskaft till att börja med, men när vi kommit in en bit i skogen släppte vi henne. Hon är som en hund, följer efter, stannar när man visslar. Mirja brukar gömma sig för henne ibland, då springer hon som en tok tills hon hittat Mirja bakom ett träd. Så vi var lugna, och hittade nya fina stigar i skogen. Kom ut på fälten, gick den långa omvägen. Plötsligt ville Esmis rulla sig. Vinterpälsen är varm, hon var svettig efter marschen i uppförsbacken (kraftgång, ni vet). Så hon rullade sig, flera gånger, medan Kellie lyckligt gläfste runt runt. Och vips hade Esmis fått sprall i benen och rusade i förväg i full galopp. Mirja visslade, galopptrummandet tystnade, vi gömde oss bakom ett träd, och där kom Esmis tillbaka i full fart. Stannade till, fnös (Kellie gläfste och sprang runt runt) och så, vips, galopperade Esmis tillbaka i våra spår. Och försvann.
"Hon kommer" sa Mirja övertygat.
.....
Eller?

Nej. Det gjorde hon inte. Fan hade flugit i ponnyrackaren, och vi fick kraftgå med besked, hemåt, medan vi småpratade om att hon nog stod utanför stallet och betade i lugn och ro. Eller bara flängde runt hagen för att reta sina instängda hästkompisar...
Vi var ca tre km från stallet. Vi hoppades innerligt att inga joggare, cyklister, ryttare eller mopeder var ute på grusvägarna just i den stunden. Vad ska folk tro, vad ska de tänka, när det kommer en skitglad herrelös racerponny, endast iklädd grimma, med bredsladd i gruskurvorna? De får kasta sig handlöst i dikesgrenen....
När vi kommit en bit upp på krönet, som blickar ut över Kärrafälten, såg vi den lilla loppan, ystert spankulerandes på fältet. Mirja visslade och skrek. Hon höjde huvudet och såg extremt glad ut.
En joggingtur senare möttes vi alla fyra lyckligen i korsningen. Grimskaft på denna gång, bara utifall att hon skulle få för sig.... Men ingen risk. En rejält svettig och trött ponny, som mest ville lufsa sakta bakom oss, följde fromt som ett lamm med hem.
Medan Kellie glatt skuttade framför, bakom, och framför igen.
Roligaste kraftgången på länge :)