Kraftgång

Jag har skaffat en app. Den heter Healthy Heroes, den är barnsligt rolig, och den får mig att vilja röra mig liiiite oftare. Appen ger mig poäng så fort jag gör något, och jag levlar upp, får highfives från främlingar och vänner och extrapoints när det är dåligt väder eller när jag samkör med en kompis.
Appen är såpass ny, att när jag hade powerwalkat med ponnierna i skogen och lagt upp en bild så fick jag kommentaren "coolt!" - av självaste app-skaparen himself. Det kändes stort :).
Eftersom jag varken gymmar, joggar eller kör lagsporter, utan oftast bara är ute och traskar med diverse fyrfotingar, så kan jag bara välja "powerwalk" som passande aktivitet bland alla träningsvarianter i appen. Men anglifieringen av det svenska språket måste motverkas, så från och med nu kommer jag enbart att kalla det för "kraftgång". för hur låter det egentligen - "vi var ute och powerwalkade idag"... nej eller hur!
Idag var det således dags för en stärkande kraftgång igen. Jag fick med mig Mirja också, vilket borde gett dubbla poäng, men eftersom hennes mobil (innehållande samma HHapp) är på lagning, så fick jag nöja mig med egna poäng. Vi hade med oss Kellie och Esmis, Julia fick inte följa med för hon har ont i benet.
Esmis och Kellie är kamouflagefärgade så här års. Gömmer de sig bakom en buske eller i ett skogsbryn kan ingen hitta dem..... Man kan tro de är syskon, för färgen på deras päls är verkligen helt i samma ton - beige nyanser med svarta inslag.
Så gav vi oss av, Esmis i grimskaft till att börja med, men när vi kommit in en bit i skogen släppte vi henne. Hon är som en hund, följer efter, stannar när man visslar. Mirja brukar gömma sig för henne ibland, då springer hon som en tok tills hon hittat Mirja bakom ett träd. Så vi var lugna, och hittade nya fina stigar i skogen. Kom ut på fälten, gick den långa omvägen. Plötsligt ville Esmis rulla sig. Vinterpälsen är varm, hon var svettig efter marschen i uppförsbacken (kraftgång, ni vet). Så hon rullade sig, flera gånger, medan Kellie lyckligt gläfste runt runt. Och vips hade Esmis fått sprall i benen och rusade i förväg i full galopp. Mirja visslade, galopptrummandet tystnade, vi gömde oss bakom ett träd, och där kom Esmis tillbaka i full fart. Stannade till, fnös (Kellie gläfste och sprang runt runt) och så, vips, galopperade Esmis tillbaka i våra spår. Och försvann.
"Hon kommer" sa Mirja övertygat.
.....
Eller?

Nej. Det gjorde hon inte. Fan hade flugit i ponnyrackaren, och vi fick kraftgå med besked, hemåt, medan vi småpratade om att hon nog stod utanför stallet och betade i lugn och ro. Eller bara flängde runt hagen för att reta sina instängda hästkompisar...
Vi var ca tre km från stallet. Vi hoppades innerligt att inga joggare, cyklister, ryttare eller mopeder var ute på grusvägarna just i den stunden. Vad ska folk tro, vad ska de tänka, när det kommer en skitglad herrelös racerponny, endast iklädd grimma, med bredsladd i gruskurvorna? De får kasta sig handlöst i dikesgrenen....
När vi kommit en bit upp på krönet, som blickar ut över Kärrafälten, såg vi den lilla loppan, ystert spankulerandes på fältet. Mirja visslade och skrek. Hon höjde huvudet och såg extremt glad ut.
En joggingtur senare möttes vi alla fyra lyckligen i korsningen. Grimskaft på denna gång, bara utifall att hon skulle få för sig.... Men ingen risk. En rejält svettig och trött ponny, som mest ville lufsa sakta bakom oss, följde fromt som ett lamm med hem.
Medan Kellie glatt skuttade framför, bakom, och framför igen.
Roligaste kraftgången på länge :)