tisdag 3 november 2015

Lugn. Fri.

Det är så märkligt tyst i sinnet.
Som om det sista lövet har fallit.
Äntligen lugnt.

Jag ser mig i spegeln och konstaterar att jag är helt tillfreds. Sedan flera dagar, veckor.
Faktiskt, för första gången i mitt liv. Och det tycks hålla i sig.

Borta är det.

Känslan av att inte passa in. Rastlösheten. Osäkerheten. Upplevelsen av att något inte står rätt till. Att det finns något att rätta till, att sträva efter, att uppnå, att upptäcka. Känslan av att det är bråttom. Att jag är för fel, för okunnig, för lat. Att skärpning behövs. Mer kunskap. Mer ordning, struktur. Att jag inte hittat det jag är i behov av. Än. Att jag inte får (av dig och dig och dig) det jag behöver och har rätt till. Det jag vill ha. Känslan av ständig inre otillfredsställelse, som ständigt tvingar mig att söka vidare, vidare, vidare. Anstränga mig mera, mera, mera.

Det är alldeles tyst.
Jag smeker min kind, den är varm, lite rynkig, full av liv.
Vacker. Jag är vacker.
Jag är det jag är.
Jag behöver inte längre känna mig fel.

Vad hände egentligen? Hur blev det så här? Vad gjorde jag?

Var det det ständiga rastlösa sökandet som ledde mig fram till lugnet? Var det alla kilometrar av forskning och självhjälsplitteratur jag läst? Var det utanförskapet som drev mig att försöka förstå? Var det depressionerna, känslosvängningarna, hormonerna? Var det mina föräldrars misstag och vägval? Mina egna misstag och vägval? Var det mitt andliga sökande bland kristaller och currylinjer? Var det att jag blev så upp-över-öronen trött på mitt eget ständiga missnöje? Var det min vetenskapliga skolning? Var det utmattningen, som tvingade mig endast orka ligga och stirra i taket timmar i sträck? Var det alla samtalen med nära och kära? Var det meditationen? Var det naturvandringarna? Fotograferandet? Möten med läromästare? Besöket hos healern som på långt avstånd, mitt i skogen stod och ropade åt mig, att jag är oändlig, oändlig, oändlig?

Eller råkade det bara bli rätt omständigheter, rätt dag, rätt tid, rätt läge?

Precis som när det sista lövet faller?

Jag har ingen aning.

Det är tyst och stilla i mig.

Jag är fri.

Jag älskar livet.






Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Byter bloggplattform

Om man ska komma framåt måste man lyfta foten, placera den framför den andra foten och flytta över vikten framåt. Nu byter jag bloggplattf...