Sorg och glädje

Livets paradoxer.

Känner mig rätt uppgiven för närvarande. Sjukskrivningen, den eviga tröttheten, systemets oförmåga att hantera mitt ärende, min egen otålighet, pendlandet mellan hopp, positivt tänkande och uppgivenhet....

Jag vill så gärna. Men orken sviker mig om och om igen. Och varje gång känner jag mig lika värdelös. Det krävs otroligt mycket envishet för att fortsätta se på sig själv som en duglig individ, när man inte "bidrar".... Vissa stunder misslyckas jag rejält... 

En aktiv dag resulterar oftast i en eller två dagars utslagning. "Aktiv" kan innebära allt mellan att samtala intensivt med diverse vänner eller familjemedlemmar i några timmar till att planera och genomföra att ta upp båten till exempel. Utslagningen sker i stadier: 

Först känner jag mig uppvarvad efter den aktiva fasen. Taggad liksom, ska ta tag i nästa grej. Sen märker jag att jag bara håller i "lösa trådändar". Mina intentioner är bara små explosioner av kick-off-energi, men så fort hjärnan försöker planera steg två i idéströmmen så rinner alla tankar bort, tunnas ut, imploderar. Kvar blir en stark olustkänsla, som jag försöker fly bort ifrån. Brukar irra omkring hemma, rycker tag i lite städning, sortera prylar, titta i skafferiet, funderar och känner efter, men ingenting fungerar. Lusten finns inte. Kragen att rycka sig i är borta. Tankeförmågan är borta. Utförandeförmågan borta. 

Då är det bara att göra sig en kopp te och lägga sig i soffan. Oftast måste jag sjunka ner igenom ett lager av sorg och ilska (över att jag inte orkar) innan jag somnar eller kan vila med ro i själen. När jag  vilar ser jag kanske på film om jag orkar. Läser artiklar på sociala medier om jag orkar. Redigerar foton i datorn om jag orkar. Läser en bok om jag orkar. 

Om jag orkar, om jag orkar. Oftast orkar jag inget av detta. Då sätter jag på meditativ musik med naturljud. Blundar. Glider omkring mellan sömn och vakenhet.

Hjärntrött. Ja, nu vet jag vad det betyder.... Och jag undrar om det någonsin kommer bli bättre? Det känns tungt.

Livets paradoxer.

Jag är så tacksam och lycklig. Jag har aldrig förr njutit så mycket av mitt liv. Ingenting är "bättre" nu än förr. Men jag har hittat nyckeln till hur jag kan välja att uppfatta det som sker i mitt liv. Och sedan jag började fokusera på sådant som gör mig glad så har glädjen bara vuxit och vuxit. Kärleken till en liten tjärdoftande träbalja på vattenytan. Att se hur mycket godhet det finns i människor. Tacksamhet över mina vackra barn. Alla möten med människor som bidrar med just sådant i livet som jag just då behöver. Oavsett om det är en underbar eller bitter lärdom de erbjuder. Naturen, den alltid lika vackra. Jag njuter. Är tacksam.

Så var det dags att ta upp båten. Underbart vackert väder, vindstilla. Hela kroppen ylade
nejnejnejnej!!! Vill inte ta upp, villintevillinte!

Så mycket frihet förknippad med denna lilla flytande träbalja...

Tacksamhet och glädje över Lukas hjälp. Han är stark, händig, redig, vänlig och
jag kunde få slappna av från mitt duktighetssyndrom som alltid tvingar mig att kunna allt själv.
Min onda nacke och skuldra drog också några lättnadens suckar.

På kvällen var vi i hundpromenadgänget på restaurang Hertigen.
En underbar gemenskap av kärleksfulla kvinnor,
 som jag är glad och stolt över att få vara med i :-)

Idag var det slask-vitt när jag vaknade. Hundgänget klafsade ut på skogsstigarna ändå.
Stövlar är bra.

Tess är inte förtjust i blötan. Hon höll sig nära mest hela tiden.