Reflekterar IX

v 48 Fundera över gränssättning och integritet i ditt liv. Har du tydliga gränser för hur man får behandla dig? Sätter du gränser i tid? När och med vilka är det svårt att sätta gränser? Vilka minnen uppstår när människor passerar dina gränser?

Tja, det är ju högaktuellt det här, nu när jag sitter med en utmattning i knät. Jag har funderat i flera veckor kring dessa frågor. Det är smärtsamma funderingar och minnen som kommer upp.

Nog säger jag väl ifrån om någon är uppenbart vidrigt elak, eller åtminstone går jag därifrån, och tar inte åt mig. Men det händer nästan aldrig. Och det är svårt när det inte är uppenbart tydligt ATT någon passerar mina gränser. När människor genom ointresse eller oförstånd försätter mig i situationer där jag inte känner mig bekväm, då är det svårt.
Min grundinställning när jag känner mig obekväm i någon situation tycks vara "ligg lågt, var trevlig, det blir nog bättre sedan". Även om det fortgår ligger jag lågt. Jag blir tyst och inåtvänd. Möjligen gnällig efterhand. Och kanske till slut obstinat, vass och elak, men det sista endast i mycket nära relationer. Men säger jag ifrån?

Att säga ifrån tydligt och klart när något känns fel eller obekvämt faller sig inte naturligt. För det första är jag oftast hemskt osäker på om jag verkligen känner mig obekväm, egentligen. Jag litar inte på det jag känner. Det kan ju alltid vara en missuppfattning, det kan ju alltid vara fråga om att jag inte har satt mig in i situationen ordentligt, att jag helt enkelt inte förstår ännu.

Att "säga ifrån" betyder innebär för mig att kliva fram, stå upp, våga ta strid. Jag vågar inte. Jag är rädd. Jag känner mig naken, och bokstavligen livrädd. Jag känner i djupet av mitt vara att något kan döda mig om jag kliver fram, fullt synlig, och blottar mig.

Vilka minnen kommer fram? Nej inga tydliga minnen. Men jag vet att jag har känt mig rädd så långt tillbaka jag kan minnas. Rädd för allt nytt. Rädd för förändringar. Rädd för främmande.
Och därmed - otroligt benägen att blidka världen. Visa magen som en hundvalp. Bit mig inte, jag är helt ofarlig!

Jo nu kommer det minnen. Jag kunde inte säga ifrån alls.....:
När jag var 19-23 lärde jag känna en s.k. "ond" svärmor. Jag trodde de existerade endast i sagorna, men hon lärde mig att verkligheten överträffar dikten. Hon brukade komma och hälsa på medan vi byggde hus och fick vårt barn. Hon hade alltid med sig färdiglagad mat i folieformar, för flera dagar. Hon tog över köket, bygget, livet och organiserade dygnen likt en general. Hon styrde alla med järnhand. Hon sa aldrig ord av uppskattning, däremot pikade hon mig så ofta hon kunde, för min ungdom, min okunskap och min påstådda lathet. Ingen i familjen sa emot, ingen stod upp för mig, och jag var så tyst jag kunde, försökte duga i hennes ögon. Visa att jag var snäll, ofarlig, bra. Jag förstod henne på sätt och vis, kände sympati. Jag insåg att hon hade haft ett svårt liv, och visst var jag väldigt ung jämfört med hennes son. Jag tänkte att hon skulle mjukna med tiden, bara hon lärde känna mig.
Det blev aldrig bra. I takt med att hon sårade mig, klampade över mina gränser om och om igen så drog jag mig undan, slutade göra mig till för henne. När min sambo tagit med sig vår knappt ettåriga son för att hälsa på farmor över några dagar, bestämde hon att de hade det bättre hos henne. De kom inte hem igen, jag satt och bet på naglarna ensam hemma och längtade efter min lilla pojk. Jag ringde och ringde, bönade, bad, resonerade, argumenterade. De sa att Rikard mådde dåligt av att få tvåspråkig fostran, att jag inte skötte hans röda blöjrumpa på rätt sätt, att jag skötte honom slarvigt. När det hade gått nästan två veckor skrapade jag ihop det mod som krävdes för att jag skulle klara av att se mig själv i ögonen som mamma. Jag körde ensam de fyra timmarna dit, ringde darrande på dörrklockan och krävde att få min son, blev inte inbjuden, fick honom levererad till farstutrappan under iskallt motstånd och körde hem igen. Storgråtandes av lättnad och ilska. Det tog bara några månader till jag hade flyttat ifrån mannen.

Idag önskar jag att jag hade haft förmågan att vägra finna mig dylik behandling. Att jag hade gapat och skrikit. Hotat ställa till med vad som helst. Eller bara lugnt men benhårt ställt ultimatum. Från början. Men jag utgick ifrån att det skulle bli krig då. Jag gillar inte krig. Jag gillar samtal och samförstånd. Så jag blir överkörd när människor jag möter inte är inne på samma spår.

I samband och i takt med att jag fått mina barn har jag dock fått lära mig att börja stå upp för mig själv. Mer och mer. I deras intresse. För deras skull. Det har varit lärorikt. Jag har fått pröva på konsten att sätta gränser i olika sammanhang. Det faller sig fortfarande inte naturligt, jag har mycket kvar att lära.

Nu flyger barnen själva. De behöver inte mina gränser längre.

Och jag måste använda det jag lärt mig för att börja stå upp för mig mig själv, för min egen skull.
Även i små frågor. Som att inte bli utbränd på jobbet :-)