Så mycket att fira...
Tre fantastiska, kloka, olika, enastående barn! Som jag lär mig nya saker av mest varje dag... Ord kan inte beskriva vilken gåva de är.
Mina ständiga, stapplande steg framåt genom livet... att jag aldrig slutar vilja lära mig mer... ju äldre jag blir, desto mer är jag säker på att jag inte är säker på något - och det är löjligt befriande!
Människorna jag har mött och möter i mitt liv. Nära familjen, avlägsna familjen, släkten, vännerna, arbetskamraterna, eleverna, medmänniskorna... De härliga, och de besvärliga. Jag vill fira dem allihop, eftersom de hjälper mig, speglar mig, och lär mig nytt varje dag. Utan relationer är jag inget.
Min kropp! Min vackra, friska, ständigt arbetande kropp. Den är frisk (jag bortser från utmattningen, den är en parentes), och stark och jag kan göra precis vad jag vill med den.. (nästan)(så fort jag bestämmer mig för vad jag vill...).
Sörja..
Jag sörjer relationerna som inte fungerade. Som jag fick ge upp. Det känns helt fel för mig att ge upp. Det tycks vara så för mig, att när jag väl har släppt in någon i mitt hjärta, så försvinner de aldrig därifrån. Min första längre relation var jag tvungen att "ge upp". Jag älskade honom oändligt intensivt i fem år, det var ingen rosenskimrande kärlek, men stark... Dock var jag tvungen att ge upp för att inte gå under. Jag ångrar det inte, det var i grevens minut. Men jag saknar honom, hans fina jag, ännu, och skulle han ta kontakt igen med gott uppsåt så skulle jag bli uppriktigt glad.
Jag sörjer mitt äktenskap som jag gav upp. Det gör ofattbart ont mest varje dag, ändå hade jag inget val. Efter att ha provat bokstavligen allt i många år återstod endast att göra slag i saken. Jag ångrar inte det heller, men jag sörjer, som en tok. Att splittra sin familj gör så obeskrivligt ont! Det är ännu för färskt för att kunna beskrivas...
Jag hatar att säga adjö, jag vill inte ta farväl, jag står inte ut med tanken att människor försvinner ur mitt liv. Jag vill inte de ska försvinna! Så jag sörjer det faktum att jag inte vet hur jag kan behålla dem - utan att gå sönder själv..
Därmed inser jag att jag på sätt och vis även sörjer vänner som glidit mig ur vardagens fingrar - för att jag inte hinner med alla. Så många underbara människor som jag älskar att umgås med - och så kanske det bara blir en timme någon gång vart tredje år. Eller en kort period i livet, och sedan - borta...!
Barn som växer upp och flyttar hemifrån... Så outsägligt dubbel känsla! Så glad för deras skull, men så gräsligt smärtfyllt att släppa iväg dem ur min vardag. Sörjer en fas som är förbi, men firar samtidigt den nya fasens tillblivelse...
Jag sörjer djur som har dött. Hunden Cesar som fick hjärtfel och dog för tidigt. Hästen Julia som såldes och sedan visade sig ha en massa gamla skador och som därför avlivades. Det gör otroligt ont när jag tänker på dem. Hade jag kunnat förhindra, ändra? Eller katten Silver som försvann spårlöst några veckor innan flytten från Kärraby. De djur och människor som dött av ålderdom sörjer jag däremot inte. Det var dags för dem, jag gläds istället åt deras minne.
Jag sörjer min egen sociala oförmåga. Att det ter sig så övermäktigt att underhålla, bevara och hantera relationer så de bildar en trygg hängmatta i mitt liv. Jag önskar jag vore en sådan personlighet som skickade små brev, mail, vykort. Som regelbundet ringde, kom ihåg födelsedagar, bjöd in eller dök upp på spontanfika. Som tog initiativ. Istället beter jag mig som Knyttet i Vem ska trösta knyttet. Är ute och letar efter sammanhang men gömmer mig grubblande ensam i skogen, och blir hopplöst beroende av att andra hör av sig till mig.
Att sörja är bra, känner jag nu. Det lossnar liksom lite. Genom att skriva om det, bearbeta det. Ordet sörja bär inom sig en avgränsande energi. Man sörjer, tills man sörjt klart. Sedan kan man minnas, med glädje eller vemod. Men sorgeprocessen är tänkt att bli klar vid någon tidpunkt.
Tänk om det är... typ, ... nu?
:-)
 |
| Här vilar inga sorger inte...! |
Någonstans finns också Skruttet...
SvaraRadera