Misse kom till familjen för kanske tio år sedan, av en bakvänd slump. Vår älskade ungkatt Mio hade varit försvunnen i några veckor och Michael fick syn på en katt som kunde vara Mio uppe i Tanumshede, vid bensinmacken. Katten var mager och rädd men kontaktsökande. Den hade i stort sett exakt samma färger och teckning som Mio. Han tog med katten i bilen för att se om den skulle känna igen sig där hemma på Kärraby. Den var vettskrämd.... Smög runt som en skugga och hoppade till vid minsta ljud. Det var uppenbarligen inte Mio.
Det gick kanske några dagar. Michael sa han skulle köra tillbaka katten till bensinstationen, men vi övriga vägrade gå med på det, vi tyckte synd om den. Vi fick vid någon tidpunkt i denna veva också reda på var katten kom ifrån. Och att den hade rymt eller skrämts iväg från ett hem där flera andra katter och hundar bodde. Sonen i huset hade tagit hem den som kattunge, utan att kolla med föräldrarna om det var ok, och snart började katten hålla sig borta därifrån. Den var förvunnen i flera omgångar, och de ovilliga ägarna var inte så intresserade av att få tillbaka henne. Vi visste nu att det var en hon. Vi döpte henne till Misse, och så fick hon bli en del av den stora flocken.
Misse var inte charmig, inte gosig eller tacksam. Hon gömde sig mest hela tiden från de andra djuren och var misstänksam mot allt. Så småningom tinade hon upp lite. Och hon visade sig faktiskt vara både kelig och kärlekstörstande, men bara när inga andra djur fanns i närheten.
På våren 2006 födde hon två kattungar. Ängsligt sökte hon min hjälp med tydliga jamanden, och födde till slut båda medan jag satt hos henne. Den ena behöll vi, det var Baloo, som senare fick namnet KatteLatte(den Fete), och som ännu senare av Lukas döptes om till Sven.
När jag flyttade till Grebbestad för att provseparera första omgången fick Misse flytta med mig. Vi bodde i en liten röd stuga i på Övre Långgatan, och Misse trivdes utomordentlig bra med livet som ensamkatt. Hon smög utomhus några timmar i taget, och ägnade resten av sin tid spinnandes i mitt knä, min säng eller i soffan. Hon blev jättekelig och älskvärd.
Men efter ett knappt år så flyttade vi ihop hela gänget igen, nu i ett stort hus på Bryggerigatan. Hon fann sig rätt bra, men gillade inte att återigen behöva konkurrera om uppmärksamheten. Särskilt katten Maja var fortfarande ett ständigt orosmoment. Båda är ju honkatter - det blev faktiskt slagsmål lite då och då, även om de för det mesta endast var gränslöst griniga mot varandra. Sven (sonen) däremot mindes hon väl, och eftersom Sven är den absolut vänligaste katten jag någonsin stött på, så såg han till att hon fick den kärlek hon förtjänade. Han brukar tvätta alla flockmedlemmar som vill, dagligen. Hundar och katter, det går lika bra. Endast Maja vägrar ta emot dylika ömhetsbetygelser.
Misse väntade kattungar på nytt, och födde dem i februari 2010, även denna gång med tydliga önskemål om min närvaro. Det blev två stycken igen, Simba flyttade fjorton veckor gammal till Cia och Patrik och Flisan flyttade till Siv när hon var 3,5 månader. Misse kastrerades och därmed satte vi punkt för nya födslar.
När flyttlasset sedan gick till nya huset på Bäckevägen var djuren luttrade på att flytta, det visste vad som gällde och de trivdes snabbt bra på nya stället. Mellan Misse och Maja uppstod en slags pakt: Maja härskade i vardagsrummet, och Misse häckade i köket. Denna pakt kunde när som helst rubbas av obegripliga anledningar, men oftast funkade det. När det var matdags rådde också vapenvila, i alla fall så länge maten räckte.
När jag flyttade till min nuvarande lägenhet tog jag inte med Misse på ännu en flytt. Hon hade rotat sig bra, trivdes i den stora trädgården, var bundis med sin son och jag tog ju med båda hundarna. Det var bra som det var.
Varje gång jag hälsat på har det tagit en stund att få kontakt med Misse, men när man väl satt där hos henne, så spann hon ofta belåtet, och ville ibland till och med ligga i knät. Hon blev med åren efter kastreringen allt tjockare och jag tyckte hon såg ut som en kanelbulle på fyra tassar :-)
Den här helgen kom Mirja från Göteborg för vi skulle byta till sommardäck på bilarna och lite annat pyssel. Misse hade varit försvunnen sedan i fredags, något som inte hänt allt för ofta.
I morse (söndag) hittade Michael henne liggandes i gräset vid brevlådorna, hon var medtagen och tufsig, och hade uppenbarligen ont. Mirja smsade mig när de tagit in henne. När jag kom dit blev jag bestört, hon hade mycket ont - i magen att döma efter hennes hesa jamande när man tog henne där, hon gick stötigt och stelbent med indragen mage, pälsen var ovårdad, pupillerna stora och hon ville hela tiden gå ut. När hon inte blev utsläppt la hon sig på golvet under köksbordet. Där låg hon sedan, som död nästan, och även om hon spann så kändes hon så kall och "borta" på något sätt.
Vi diskuterade olika tankar - vad kunde ha hänt, kunde detta gå över om man avvaktade? Till slut landade vi i beslutet att åka och kolla henne, så jag ringde och så åkte vi - jag, Lukas och Mirja.
Det visade sig vara rätt beslut. Veterinären undersökte och konstaterade att hon hade väldigt ont, hon var mycket uttorkad, hennes puls var hög och andningen ytlig och ansträngd. Hon var kall, endast 35 grader. En katt ska ha 38-39 i temp. Att döma av förloppet och tillståndet trodde han att hon hade invärtes blödningar, troligen efter att ha blivit påkörd.
Hon fick somna in. Och vi grät. Fastän det var rätt beslut, fastän hon nu har det bra. För det hugger i hjärteroten när man tvingas ta farväl av en familjemedlem, om än en aldrig så liten och oansenlig katt. Tack Misse för att du fanns och för att du berikade oss!
<3 / Johanna
SvaraRadera