Jag trodde det kanske kunde bero på att jag levt gluten- och sockerfritt under två månader. Jag trodde det kanske berodde på våren. Eller att jag börjar tillfriskna så smått. Eller att jag varit duktig med mina mindfulnessläxor. Glad var jag, hur som helst, och det fick mig att börja våga planera framåt.
Jag vill en hel massa. Börja jobba igen. Göra verklighet av en radda idéer som snurrar runt i min skalle. Sommarjobba med att köra badbåtsturer i liten skala till exempel. Bara tanken på det fyller mig med glädjebubbel.
Jag vill, jag vill, jag vill!
"Det är verkligen så roligt att du vill, det är inte alla sjukskrivna som vill", sa de på det senaste mötet. Det var samma möte jag varslades på. Det finns inga lämpliga tjänster lediga åt mig i kommunen, för de "kan inte skapa särskilda tjänster" som är särskilt anpassade till någon som är särskilt behövande, dvs utmattade mig (min ironiska omformulering av en fras jag ofta fått höra det senaste året). Min nuvarande förmåga mäts mot befintliga utannonserade tjänster, som så klart inte lämpar sig för mig i nuläget. Därför blir jag uppsagd. "Men ingen panik, vi ses på nästa möte om en vecka, så hinner du tänka i lugn och ro." Ja tack, jag tänker. I lugn och ro.
Är det någon som är förvånad över att det inte finns en utannonserad tjänst som kräver egenskapen "ska inte ha för många bollar i luften"? För det är vad som står i min arbetsbedömningsutredning, och i mitt sjukintyg, så det är vad de nu går efter. Oj då.
Det ironiska är dessutom att kommunen nu skriker efter behöriga svensklärare. Men tyvärr, i mitt sjukintyg står också, mot min vilja, att jag inte bedöms kunna återgå till arbetet som klasslärare. Och därför erbjuds jag inte de tjänsterna, oavsett om det hade gått att anpassa dem efter mina speciella förutsättningar eller inte.
Så därför ska jag sägas upp, med eller mot min vilja. Det är så tokigt, så snurrigt att jag blir alldeles matt. Min egen bedömning räknas över huvudtaget inte in i besluten som fattas över mitt huvud. För jag vet, och många andra som jobbar inom skolan vet också, att en rektor med lite god vilja kan anpassa tjänster tillfälligt. Så att en person som jag skulle kunna göra mycket nytta utan att för den skull ha hand om en hel klass.
Och jag ställer mig frågan: vad vill jag själv? Slåss i underläge mot ett fyrkantigt system? För att ha en pytteliten chans att få återvända till den värld som gjorde mig sjuk? Ja, nej, ja, nej .... Jag längtar ju efter eleverna, efter att vara behövd, göra nytta... men inte efter den vansinniga arbetsbördan...
Jag skulle vilja vända allt ryggen, göra fuck-you-fingret åt hela den här absurda situationen jag hamnat i. De här dagarna så fulla av nyvaknad kraft och framtidslust fick mig faktiskt att känna just så; Jag behöver inte er! Jag kan själv! Jag ska minsann visa er....
Men så snärtade utmattningens nyckfulla drakstjärt omkull mig igen. Jag gjorde väl två, tre saker för mycket den här veckan. Och blev dessutom varslad. Det kanske inte bidrog till min glädje så mycket.
Och som självförsörjande, medelålders och utmattningsdrabbad är jag inte kaxigare än mina svagaste dagar. Det känns just nu inte alls som om jag klarar mig själv.
Den här helgen har jag mest legat. Inte orkat någonting alls, mer än att försöka vara snäll mot mig själv och inte bli så himla besviken. Medan värken återigen böljar genom handleder, fingrar, knän, axlar...
Mina bra dagar kommer tillbaka, det vet jag. De kommer sakta men säkert bli fler. Men när? Och hur mycket påverkar det min tillfriskningsprocess att min anställningstrygghet snart är borta? Hur mycket kan jag påverka min situation själv?
Nu gäller det att ta reda på hur jag ska utforma mitt nya liv utifrån de förutsättningar som råder. Synd att jag inte är född i en förmögen släkt. Hade suttit fint med några miljoner extra på kontot.
 |
| Känner mig just nu en aning trängd. Men det är tillfälligt. Och diamanter skapas under högt tryck. Så det så. |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar