Jag är inte vräkt.
Inga stora katastrofer.
Bara livet, som tvingar mig att till slut släppa taget om gamla satsningar, inre prestige och yrkesidentitet.
Igår var jag på möte med doktor, försäkringskassa, arbetsgivare och fackrepresentant.
Som underlag för avstämningen hade vi utredningsrapporten, d.v.s. den rapport som skrevs efter min aktivitetsförmåga blev utredd.
I den utredningen, som genomfördes i Göteborg vid två tillfällen i januari, framkom mina personliga svagheter och utmattningsskador men också flera av mina styrkor. Jag var nöjd med utredarna, de var kompetenta och erfarna, och jag kände igen beskrivningen av mig själv i rapporten.
Så satt jag då igår i ett så kallat avstämningsmöte med flera personer som alla har som uppdrag att hjälpa mig tillbaka till arbete, och vi har utredningsrapporten och Reglerna (sjukskrivningsregler, arbetsrättsregler mm) som underlag.
Och så får jag då känna på hur det måste kännas för varje elev som inte når målen i skolan, eller som har andra typer av problem som gör att de kallas till möten med rektor, föräldrar, skolsyster, psykolog med flera. Alla har något att säga, alla har kompetens, erfarenheter, synpunkter och infallsvinklar. Och i bästa fall får eleven en fråga då och då: hur känner du, hur tänker du? Men handlingsplanen, åtgärdsprogrammet, nästa steg i processen formuleras av alla vuxna, över huvudet på den det handlar om. Inte så konstigt kanske när eleven inte är myndig och kanske faktiskt inte vet så mycket om sig själv ännu. Om vad som är bäst. Kanske. För det är ändå ju eleven det handlar om.
Jag själv kände hur allting snördes åt omkring mig. De talade över huvudet på mig, ibland i mun på varandra. Påståenden och slutsatser virvlade runt mina öron. Om hur det är att jobba inom skolan. Om vad som är bäst för mig utifrån min känsliga personlighet. Om att man inte bara kan skapa en särskilt anpassad tjänst för mig. Om hur det som hänt, eller inte hänt, i den tidsperiod som ledde fram till min heltidssjukskrivning inte spelar någon roll för hur vi ska gå vidare. För nu är det dags att släppa "det där" med vad som ledde fram till situationen idag. Som om det inte hade betydelse alls.
Vad jag tidigare gjort, uppnått, klarat, förmått, hanterat spelar ingen roll i nuläget. Det hade ju lett mig till sjukdom; alltså...?
Plötsligt kände jag mig helt inlåst i deras definition av allt jag just nu inte kan, inte har förmåga till. De avgjorde vad som var bäst, vad som var möjligt eller inte möjligt. De tolkade och drog slutsatser om mig och min framtid, utifrån sina egna föreställningar om vad en människa förmår. Jag var fast. Mina egna kunskaper om mig själv var ointressanta, inte efterfrågade.
Slutsatsen blev att jag inte bedöms kunna återgå till yrket som lärare, och att man inte hjälper mig komma tillbaka till det yrket. Mot min vilja. Därför att alla (förutom min fackliga representant som är lärare själv) ansåg att det inte kommer att kunna fungera.
Jag inser att jag inte orkar mer. Jag orkar inte försvara mig mer, förklara mig mer. Jag önskar en hjälpande och kärleksfull hand tillbaka till mitt yrke, ett erkännande av min yrkesskicklighet, en upprättelse i förhållande till de fel som begåtts. Men det finns inget att få. De som borde säga oj, så tokigt det blev, vi gör om och gör rätt, har slutat och/eller har inte längre ansvar för mitt fall.
Min beskrivna känslighet och prestationsbenägenhet och flexibilitet, egenskaper som jag anser vara min styrka, riktas nu emot mig. Inte av ondska och med flit, nej då. Utan av omsorg och utifrån föreställningen om att man tror sig veta vad som är bäst för mig.
Det gör så himla ont. Kanske inte så mycket att jag inte får den upprättelse jag insett för månader sedan inte finns att få. Utan för att jag tvingas börja om. Jag tvingas just nu ge upp min yrkesidentitet, alla år, all energi och alla pengar jag satsat. Och jag vill inte ge upp det. Jag längtar tillbaka, kanske inte så mycket till själva skolhuset och klassrummet, definitivt inte till de omöjliga arbetsbördor som lagts på mina axlar. Men till mötet med eleverna. De där mötena där mina styrkor fick blomma, när både jag och eleverna växte. Jag längtar till pedagogiken, till skolutvecklingsfrågorna. Det där jag faktiskt var så bra på.
Istället inser jag att det är kört. Det jag längtar efter finns inte. Vägen tillbaka till full arbetsförmåga, till mötet med elever, till ett gäng med kollegor som uppskattar mig, går inte via samarbetet med min doktor, min arbetsgivare och försäkringskassan. Om jag ska kunna få hjälp att återgå till full arbetsförmåga, vilken som helst, måste jag göra som de föreslår. Det finns inte möjlighet att sätta sig på tvären. Jag är fånge i systemet. Om jag någonsin ska kunna jobba med pedagogiska områden igen måste jag hitta en annan väg dit. Göra som de föreslår, bli stark igen så jag inte längre behöver deras hjälp och sedan hitta min nya väg.
Kanske kan jag säga om fem år att detta var det bästa som kunde hänt. Att mitt nya och bättre liv började i och med detta. Jag hoppas verkligen jag kan det. Jag hoppas jag har förmågan att starta om.
Märk väl att det här min subjektiva beskrivning av hur jag uppfattar verkligheten. De som jobbar med mitt fall vill säkert väl var och en på sitt sätt. De som borde stå till svars finns inte. Systemet och reglerna är utformade som de är. Det råkade bli som det blev.
Men just nu är jag skitledsen och så otroligt besviken. Och rädd. Och troligen förskräckligt subjektivt bitter och förbannad. Ska riktigt gå in för att känna de där känslorna på djupet ett tag. Tillåta dem att existera. De dunstar ju efterhand, som alla känslor, och då kan mina andra framtidsidéer få stiga upp till ytan och börja växa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar