En hisnande påminnelse om hur saker och ting sällan blir som man tänker sig.
Vädret manade fram de gladaste minerna, de goaste skratten, de mest förnöjsamma vårkänslorna.
Vi fikade i solen, hundarna fick nosa efter godis på fältet och vi var rörande överens om livets förunderliga lycka.
Efter fikat fortsatte vandringen via skogsvägen mot Kärrafälten. Det finns ett ställe där skogsvägen sluttar utför, där har rinnande vatten bildat svallis i skuggan. Vi vet det, vi går försiktigt där, ser efter var vi sätter fötterna, och vintertid har förstås de flesta av oss broddar som extra säkerhet.
Förutom jag då, för jag känner mig så spänstig. Hm...
Denna vårvackra soliga dag hade ingen broddar. Och just denna vackra dag råkade en av oss trampa fel och halka omkull. Försökte sedan resa sig morskt men föll genast ihop eftersom benet vek sig. Alla insåg när vi såg hur foten hängde lealöst att det var illa brutet. Aj. Aj.....
Det är fascinerande att så här i efterhand inse hur smidigt, snabbt och professionellt samtliga inblandade hanterade situationen, inklusive den olycksdrabbade själv.
Skon drogs av, jackor användes som underlag mot isen. Jag ringde 112. Det pysslades och pratades. En ryggsäck fick bli huvudkudde. Mössan sattes på. Det gällde att hålla värmen och humöret på patienten. En av oss sprang iväg till gården i närheten för att fråga efter en fyrhjuling. Inom tio minuter var gårdens ägare på plats med fyrhjulingen. Under tiden samtalade jag med 112, förklarade var vi var ute i skogen: på en stig där inga bilar kunde köra. Via mobilen fick jag lotsa ambulans rätt och tack vare tjälen så var marken så hård att den kunde köra ända fram över fältet. Det var 50-75 meter kvar att gå uppför skogsvägen sedan.
Ambulanspersonalen var på plats undersökte och gav smärtlindring 20-30 minuter efter jag ringt.
Räddningstjänsten med fem personer kom en kort stund senare med fyrhjuling och bårvagn, så förste fyrhjuling på plats behövdes inte och körde undan. Den skadade lyftes smidigt upp på båren, sedan på vagnen, en stund senare rullade ekipaget nerför stigen och snart bar det väg mot sjukhuset.
Hela förloppet tog 55 minuter från det att jag ringt 112. Och som sagt, vi var ute i skogen.
Tänk vad samhället , vi människor, fungerar bra vid sådana här tillfällen. Att vi alla har fått lära oss hur vi ska agera. Att vi har mobiltelefoni. Att resurserna finns. Att kommunikationen fungerar. Och omsorgen som flödar. Vad fina, respektfulla, vänliga, snälla alla inblandade var mot varandra.
Det är så fint!
Men så tråkigt att bryta benet en vacker vårdag. Helst hade detta fått slippa hända. Det kommer att ta sin tid innan det benet är läkt...
Broddarna på gott folk! Eller åtminstone var ytterst uppmärksam på var du sätter fötterna.
Och ska du ut i skog och mark är det säkrast att vara ett gäng. Det hade varit livsfarligt att hamna i den här situationen ensam.
Själv ska jag nog allra högst troligen kanske snart köpa broddar.
Eller kanske har jag ett par i byrålådan...?
Förutom jag då, för jag känner mig så spänstig. Hm...
Denna vårvackra soliga dag hade ingen broddar. Och just denna vackra dag råkade en av oss trampa fel och halka omkull. Försökte sedan resa sig morskt men föll genast ihop eftersom benet vek sig. Alla insåg när vi såg hur foten hängde lealöst att det var illa brutet. Aj. Aj.....
Det är fascinerande att så här i efterhand inse hur smidigt, snabbt och professionellt samtliga inblandade hanterade situationen, inklusive den olycksdrabbade själv.
Skon drogs av, jackor användes som underlag mot isen. Jag ringde 112. Det pysslades och pratades. En ryggsäck fick bli huvudkudde. Mössan sattes på. Det gällde att hålla värmen och humöret på patienten. En av oss sprang iväg till gården i närheten för att fråga efter en fyrhjuling. Inom tio minuter var gårdens ägare på plats med fyrhjulingen. Under tiden samtalade jag med 112, förklarade var vi var ute i skogen: på en stig där inga bilar kunde köra. Via mobilen fick jag lotsa ambulans rätt och tack vare tjälen så var marken så hård att den kunde köra ända fram över fältet. Det var 50-75 meter kvar att gå uppför skogsvägen sedan.
Ambulanspersonalen var på plats undersökte och gav smärtlindring 20-30 minuter efter jag ringt.
Räddningstjänsten med fem personer kom en kort stund senare med fyrhjuling och bårvagn, så förste fyrhjuling på plats behövdes inte och körde undan. Den skadade lyftes smidigt upp på båren, sedan på vagnen, en stund senare rullade ekipaget nerför stigen och snart bar det väg mot sjukhuset.
Hela förloppet tog 55 minuter från det att jag ringt 112. Och som sagt, vi var ute i skogen.
Tänk vad samhället , vi människor, fungerar bra vid sådana här tillfällen. Att vi alla har fått lära oss hur vi ska agera. Att vi har mobiltelefoni. Att resurserna finns. Att kommunikationen fungerar. Och omsorgen som flödar. Vad fina, respektfulla, vänliga, snälla alla inblandade var mot varandra.
Det är så fint!
Men så tråkigt att bryta benet en vacker vårdag. Helst hade detta fått slippa hända. Det kommer att ta sin tid innan det benet är läkt...
Broddarna på gott folk! Eller åtminstone var ytterst uppmärksam på var du sätter fötterna.
Och ska du ut i skog och mark är det säkrast att vara ett gäng. Det hade varit livsfarligt att hamna i den här situationen ensam.
Själv ska jag nog allra högst troligen kanske snart köpa broddar.
Eller kanske har jag ett par i byrålådan...?
Oj, Icebugs är väldigt trygga att ha på sig när man är ute med hunden! Mamma blev alldeles till sig när hon äntligen lyssnade på mig och köpte ett par, på Åland saltas det ju inte alls och alla vägar är verkligen glashala med packad is på vintern...
SvaraRadera