Ladda för omstart

Jaha, nähä. Nu får det vara bra. Bara sätt igång, skriv. Tänk inte.
Sitter här igen och stirrar på mitt tomma nya blogginlägg på datorskärmen. För säkert 23e gången denna sommar. Det har varit så svårt att skriva. Jag vill så gärna skriva. Men så fort fingrarna skulle utföra tangentryckningarna för att transportera de fladdrande tankefraserna till skärmen så har hjärnan stängt ner.  Prestationskramp. Vilsenhet. Vem är jag? Vem vill jag vara? Vad vill jag förmedla? Har jag ens något att förmedla? Förutom mitt gigantiska inre frågetecken?

Månader av sjukskrivning. Fritt fall, baklänges in i mig själv. Inte deprimerad, faktiskt inte alls. Men ytterst vilse. Självbilden raserad. Totalt blank inför framtiden. Och så in i märgen trött.

Nu har det vänt. Jag är piggare. Vill saker igen. Nyfiken igen. Lust och längtan att göra. Även om jag inte vet vad. Även om orken inte räcker fullt ut ännu.

Den 1a september ska jag börja jobba igen, till att börja med på 25%. Inte som lärare, för det har doktorn sagt. Vad jag ska jobba med är ännu inte klart. Det kanske borde stressa mig, men det gör det inte. Det känns istället nästan som en slags befrielse. Jag litar på att det blir bra. Oroar mig inte.
Jag är villig att prova i stort sett vad som helst. Bara jag slipper ansvara för andra människors utveckling i något eller några år till. Ge mig pappersjobb, grävjobb, städjobb. Tider att passa, uppgifter att beta av. Jag vill.

Jag tror mitt baklängesfall ner och in i mig själv har varit stärkande.
Och vem är jag nu? Vem vill jag vara?
Ingen aning. Det räcker. Att vara allt och inget.