Stilla

Ute soligt. Våren kliver allt närmare. Påskfärger sprakar från var och varannan trädgård och köksfönster. Jag försöker delta, men det är något annat som kallar på min uppmärksamhet.
Färgerna där ute når mig inte riktigt.
Känslor av oförmåga, otillräcklighet, ensamhet och övergivenhet stiger upp mot min inre yta.
Jag skyller inte på någon. Jag har allt jag behöver, det enda som krävs är att jag tar för mig av rikedomarna. Gör något.

Istället gör jag ingenting.

Båten väntar i garaget. Jag väntar på att båten ska vänta på mig i vattnet.
Vännerna väntar överallt. Jag är Knyttet.
Lösningarna på alla mina grubblerier väntar framme runt hörnen. Jag backar undan.
Gapet mellan motsatstillstånden är oerhört.

Det är i gapet jag ska finna nyckeln, skatten, kartan, uppenbarelsen.
När det är gjort ska jag spika fast den på min inre kyrkvägg och leva därefter.