Intet nytt under solen

Det har tidigare i mitt liv uppenbarats: var gång jag erkänner eländet, det inre mörkret, så släpper det sitt tag. Om än tillfälligt, så glider de dystra molnen åt sidan, och fram skjuter en viss inre ro, ibland parat med en smula handlingskraft.

Så hände det idag. Jag tog mitt tunga hjärta och sura anlete och åkte en sväng. Körde först Siv till bussen. Var sedan social; miniKvirrade*, dvs. åkte och kollade in Evas och Kristins smittsamt kreativa konst och drack en tjatterfika hos Anna. Sedan fann jag mig plötsligt i full färd med att bottenmåla i mitt trånga garage.

Nu är Perlan redo för sjösättning. Och jag känner en viss tillförsikt inför existensen.
Tänk.... Magiska liv... :-)

*Kvirr = Konstvandring i Ranrike