Mamma och jag åkte till pappa och Kellie vid 12-tiden. Vi köpte med oss råfoder till hund från Granngården. Kellie tycks må bra av den maten, och pappa hade deklarerat att det var helt slut på densamme i hans frys. Väl framme dansade Kellie sin glädjedans medan hon skällde och ylade om vartannat. Hon blir verkligen så otroligt glad när jag kommer. Sedan gick vi omgående den numera obligatoriska promenaden längs med ån. Hundarna rusade fram och tillbaka, busade runt i snön, och Tess fick upp ett spår och försvann långt långt bort. Men kom tack och lov tillbaka rätt fort igen.
Som vanligt fylls jag av en märklig melankoli när jag strosar runt i mina gamla tonårstrakter. Numera kan jag vara där utan att känna mig direkt illa berörd. Men nog påminner varenda skiftning i landskapet mig om hur djupt olycklig jag faktiskt kände mig medan jag bodde här. Eller kanske inte olycklig, men väldigt vilse och väldigt ensam - utan att förstå att jag kände just det. När känslor är starka, utan att man får hjälp med att identifiera vad det är man faktiskt känner, så sätter de sig som fastfrusna i kroppen. Så blev det för mig.
Det är roligt att mamma och pappa nu kan sitta i köket där och äta och småprata om diverse minnen medan katterna närmar sig våra tallrikar från alla håll. Det är trettiofem år sedan slutet på deras äktenskap började där i huset. Separationsprocessen tog lång tid, och det var mycket smärtsamt. För oss alla tre.
Men nu satt vi där, och åt och hade det trivsamt. När det var dags att åka sa jag till Kellie att jag hälsar på snart igen. Hon förstår det nu, och blir inte längre lika ledsen när jag går. Pappa berättar efteråt att hon är en smula eftertänksam i några timmar bara. Sedan ligger hon hos honom i sängen igen, bland alla katterna. Och gosar.
Väl hemma igen däckade jag i min säng och sov i tre timmar i sträck.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar