Släppa taget. Få grepp.

Trots extra tid. Trots halvtidssjukskrivning. Trots våren och ljuset och värmen och alla som finns omkring mig. 

Så kommer det över mig. Paniken. Sorgen. Ångesten. Allt jag borde men inte förmår. 

Det har varit dagar av akuta insatser. Av att vara tvungen att hantera oväntade och ovälkomna händelser. Blandat med vardagens ständiga måsten. Och jobbets pulserande meningsfullhet, så här i betygsättartider. 

Vräkta från vårt stall. Inga pengar från försäkringskassan. Lukas ska ta studenten. Betygen ska var satta senast nyss. Mamma bortrest. Dödsfall i vår vänkrets, igen. Och igen. 

Och lite till. Livet. 

Raden med påfrestningar vill aldrig ta slut. Och samtidigt formar sig universum som en mjuk filt runt mina ansträngningar. Lösningar och hjälp uppstår där jag minst väntade mig. 

Stöttning och kärleksfulla ord, överallt. Idéer som vaknar till liv. Jag badar i kärlek.

Framtiden vinkar med hopp, värme och skratt. 

Kom kom! Här borta är det härligt! Orka lite till, kämpa lite till. Lägg dig inte ner och deppa, ta ett steg till! 

Men idag orkar jag inte. Orkar inte ta egna steg, ta tag. Orkar inte ringa, inte träna, inte handla. Inte planera, kolla upp, checka av, ta hand om. Orkar inte borsta hunden och inte dammsuga hårstrån. Inte laga mat, inte vara glad. 

Har försökt i flera dagar att hålla fast. Men nu släpper jag. Jag bara faller. Måste göra det. Annars kan jag inte ta tag igen. På måndag. 

Ska fan vara melankolisk introvert filosof. Så vansinnigt trött på det!