Kellieglädjen

Förut idag: Kellie rusar runt i ridhuset, medan dottern motionsskrittar sin ponny. Hon är som en skottspole, far fram och tillbaka med en hiskelig fart. Hennes kropp vrider sig i varje skutt, lite lustiga krumsprång, vilka för den sakens skull inte hejdar farten. Hon är så himla glad. Jämnt. Livshungern är oändlig.

Det är den där glädjen som gör det så speciellt. Att ha en Rumän. Jag är alldeles alldeles övertygad om att hon vet, någonstans i sitt hundmedvetande, att det här livet är så oändligt mycket bättre än det där gamla livet på Medginias gator, i evig jakt på mat, på evig vakt gentemot människor. Hon vet vad hon har, hon vet vad det hade kunnat varit. Så hon njuter i fulla drag.

Kellie behövde tid på sig. Hon var skygg och avvaktande. Är det ännu, efter dryga sju månader hos oss. Inte gentemot mig eller Mirja, men mot alla andra. Skäller eller morrar åt varenda människa som vill hälsa. Fortfarande. Men viftar numera samtidigt på svansen, och går fram. Jag får förklara, visa folk hur de ska göra: "Titta inte på henne, gå inte fram, hälsa inte. Bara ignorera henne. Hon kommer fram och nosar på dig. Kanske kan du klia henne under hakan, då slappnar hon av och vill ha mera kel." Med vissa människor funkar det direkt. De kanske automatiskt känner på sig hur de ska bete sig, eller så kan de mycket om olika hundars beteenden. Andra människor är så angelägna att bli uppfattade som "snälla mot djur" att de är för ivriga, de vill så förtvivlat gärna att hon tar emot deras kärlek. Dem morrar Kellie extra mycket åt. Men bits aldrig.

Människor som står eller går eller läskigast. Sittande eller liggande människor är spännande och ofarliga. (om de inte vill för mycket)

Kellie har lärt mig att det där med att fostra en hund är bortkastad tid och energi. Nyckeln är istället tid och kärlek och konsekvent beteende. Att jag tydligt visar vad jag gillar och ogillar, likadant alltid. Kommer när jag ropar = direkt beröm, lyssnar inte när jag ropar = skäll och handklapp och arg röst, morrar åt förbipasserande = fy med arg röst, tyst vid förbipasserande = direkt beröm, och så vidare med varje liten detalj i vårt umgänge. Hon lyder inte, utan hon lär sig hur jag vill ha det. Och eftersom vår relation bygger på kärlek och gemenskap, så gör hon som jag vill allt eftersom hon fattar, därför att hundar fungerar så. Så himla himla enkelt! Synd jag inte visste det tidigare (förlåt Cesar, du var min försökshund! Puss!)....

Numera kan hon gå lös med mig i de flesta situationer, fast jag undviker än så länge folkfyllda gator, för hon är för rädd ännu. Men det kommer att fungera, det är jag helt övertygad om.

Kellie lär sig att leka så smått. Bollar är fortfarande konstiga, om än himla spännande. Men vad ska man göra med dem?! Mjukisdjur visade sig dock vara en succé. En tyggroda med pipfunktion har roat damen nu i flera veckor. Hon sliter den inte i småbitar, utan kastar upp den i luften, morrar och slänger den åt olika håll. Lite dragkamp börjar hon förstå sig på även om hon inte törs ta i ännu. Och, Halleluja, hon springer och hämtar den när vi slänger iväg den, och börjar förstå att "loss" betyder att vi gör det hela EN GÅNG TILL!

Kellie har en egen korg att sova i, men föredrar att ligga nära mig i sängen. Vilket hon får. Det hade jag inte tänkt från början (den gamla sanningen är ju "hundarskasovaisinkorgochdärmedbasta", men jag märker att hon mår bra av närheten (så klart. hon var ju van vid att alltid ha en hundkompis intill sig), och hon fäller faktiskt inte alls så här års. Vilket gör det så mycket enklare att ge med sig :) Och det intressanta är att hon numera ibland hoppar ner av sig själv och väljer korgen frivilligt efter någon timme i sängen.

Hon följer med till jobbet varje dag. När det inte var iskallt fick hon vara i bilen fram till lunch, sedan tar vi en promenad på skogsslingan, ca 20 min, helt perfekt för både henne och mig. Sedan fick hon vara i mitt arbetsrum, under mitt bord, de timmar tills någon av barnen tar bussen hem. (så praktiskt att de går på samma skola där jag jobbar!) Nu i dunderkylan har hon fakstiskt legat under mitt bord hela dagar. Jag tackar ödmjukast mina fantastiska rumskamrater, som både uppskattar och deltar i Kellies socialiseringsprocess. För nog var de knepigt de första gångerna. Det kommer in folk lite nu och då, och varje gång morrar eller skäller hon. Eller ja, i varje fall när jag är där. För när jag inte är där är hon tyst som en mus där under bordet, så länge ingen propsar på att krypa fram och hälsa.

Men det går bra. Hon har vant sig vid hur det fungerar, och alla inblandade kollegor och elever har också lärt sig. Jag tror hon trivs bra med tingens ordning. Så det hörs inte många ljud nu längre. För mig är detta en oerhörd lättnad. Vet inte hur jag skulle gjort annars. Det är klart att man kunde lämnat henne till ett hunddagis, men på landet ligger de inte i samma kvarter om man så säger...

Och så var det där med hennes integritet. Svårt att beskriva den, men den är där. Hon är sin egen. Jag kan inte forma henne, bara vara där MED henne. Följa henne i utvecklingen. Hon besitter en klokhet, en erfarenhet som jag inte kan eller får underskatta. Jag vet ju inte vad hon vet, men jag vet att hon har lärt sig mycket mer om livet än jag under sina första månader i livet. Till exempel det där med att läsa av människor eller djur. Jag litar på hennes omdöme, även om jag inte tillåter vilka beteenden som helst. Hon slipper hälsa om hon inte vill. Hon får ta all tid hon behöver att börja lita på människor igen. Och om hon ändå inte litar till 100% på alla, så har hon nog anledning :)