Till min familj, släkt och mina vänner - jag älskar er

Långa, lata, ensamma dagar. Jag lapar i mig tystnad, ensamhet och kravlöshet som en törstande ökenvandrare kastar sig över vattenhålet. Jag läser, ser på tv, tittar på fåglarnas dans kring fågelmataren, på inomhusdjurens umgängeskonst. Dricker te, ligger i soffan. Tänker, halvsover. Är.
Samtidigt denna gnagande känsla av dåligt samvete - borde jag inte ta tag, ringa, smsa, höra av mig, föreslå, hitta på...och så vidare....Nu när jag äntligen har tid?

Men så här funkar jag, enligt ett simpelt test, och ja, jag känner igen mig:

DU ÄR INTROVERT

Du är övervägande en introvert person och har en tendens att vara inåtvänd. Du hämtar energi från ditt inre liv av tankar, reflektioner och beslut.
Du uppfattar det som störande och överväldigande att ha för många människor omkring dig. Du föredrar samtal som går på djupet med en person åt gången.
Du tänker efter innan du svarar och tycker inte om att bli avbruten. Du är ansvarsfull, kreativ och har starka analytiska förmågor. 

Din introverta hjärna   

Din hjärna har låg tolerans för signalämnet dopamin. Därför blir du nervös och utmattad när det frigörs för mycket dopamin, som till exempel vid sociala tillställningar.

Introverta personer reagerar positivt på det lugnande ämnet acetylcholin som frigörs när du till exempel läser eller tecknar.

Den introverte är inte asocial, inte blyg eller rädd. Den har bara ett större behov av ensamhet för att ladda batterierna. Den vuxne introverte kan mycket väl "dölja" sin inåtvändhet med ett utmärkt utåtriktat socialt beteende, ledaregenskaper och övriga extroverta beteenden (läs gärna mer under länken nedan).
Som jag alltså - för jag har LÄRT mig hur man ska bete sig för att komma någonstans i ett samhälle som premierar talarkonst, social kompetens och framåtanda. Som barn var jag tystlåten, en lillgammal betraktare, som hellre filosoferade ihop med vuxna än umgicks med barnflocken. Jag bestämde mig för att lära mig ta ett steg fram och tala högt, högre. Har tränat systematiskt på att vara extrovert sen tonårstiden. Det går bra, det går utmärkt. Men jag blir så våldsamt TRÖTT efteråt. Efter stora familjemiddagen, arbetsdagen, stormötet, projekten, gemensamma utflykter eller resor. Spelar ingen roll om det är roliga eller tråkiga saker, är det fler än tre personer med, så töms mina batterier totalt.

Jag börjar så smått förlika mig med att jag fungerar på det här sättet. Det är dock ett rätt olyckligt yrkesval jag gjort - lärarjobbet, som kräver ett ständigt extrovert påslag 8 timmar per dag, i kombination med mina "analytiska, ansvarsfulla och kreativa förmågor" gör att jag är fullständigt utpumpad varje vardagskväll, varje helg, varje lov. Jag behöver egentligen mycket mer återhämtningstid än jag har. Och då blir ni lidande - de människor jag mest av allt behöver, älskar, trivs med. Familjemedlemmar som jag tänker på varje dag - men inte hör av mig till. Vänner som jag knutit till mig genom åren, och som jag verkligen inte vill förlora - men som jag aldrig hör av mig till. Mina krafter räcker inte!

De senaste två åren har ett nytt mål börjat formulera sig inom mig - en önskan om att gå ner i arbetstid, för att skapa balans utifrån mina personliga förutsättningar. Jag är inte där ännu. Ännu behöver jag få in en heltidsinkomst för att klara familjebehoven. Men inte många år till. Jag kommer att uppnå den där balansen. Och ha mer tid till att underhålla relationerna som jag värnar om. Tills dess får ni nöja er med den här förklaringen - jag är en introvert personlighetstyp som skaffat sig ett extrovert arbete, och krafterna räcker inte till.

Men jag älskar er!

Mer information här: i Svenska Dagbladets artikelserie