Jag är inte ...

...på Krokstrandsfestivalen. Trots att det är sista dansen, sista chansen. Sista gången festivalen hålls.
Eftersom jag har bott i Krokstrand känns det lite extra. Känner ju många bra människor där ännu.
Jag har varit på ett antal festivaler där. Först var det Man must Dancefestivalen, som sedan utvecklades till nuvarande festival. Det har varit häftigt att följa utvecklingen lite på håll så där.

Men att vara i Krokstrand är lite dubbeleggat för mig. Där kickade ju mitt svenska vuxenliv i gång, i slutet på 80talet. Det var spännande, nytänkande, explosivt och utvecklande och jag fick mycket, lärde mig mycket. Men det är också många tunga minnen förknippade med platsen. Min vilsna, jobbiga tonårstid, och sedan bygga hus, få barn och separera en smula för tidigt i livet. Rikard levde sina två första år i Krokstrand.

Mycket maktlöshetskänslor då. Och nu, när jag kommer dit, ekot av dem. Det känns i kroppen. På festival vill man vara glad, dansa loss, upptäcka nytt, skratta och prata. Inte höra det mullrande ekot av långtbortajobbiga tider i kroppen.

Så jag valde att avstå. Vill odla det som känns bra i nuet. Och jobba på att lyfta fram bra minnen.
Då kan jag ta några enstaka stora, starka och härliga minnen i taget. Som har med KÄRLEK att göra.
Och odla den känslan så den växer.

Laleh hörde jag live för första gången på en Krokstrandsfestival. Med den vackraste sången om kärlek. Och jag var fast :).