Kellie mindes vem jag var

När jag kom hem från min seglingssemester kom det en hund framspringandes. En smal, skuttig, alert och ytterst överlycklig hund. Hon hade verkligen förändrats på de 11 dygn jag varit borta. Det första som slog mig, som sagt, var att hon blivit så smärt. Hela tjocka vinterpälsen nu helt borta, och så även hullet. Hon ser ut som en helt annan hund än den vi hämtade på Arlanda för 2½ månad sedan.

Hon kom helt klart mycket väl ihåg mig. Det förstod jag när jag såg vilka knutformationer hon kunde förvandla sig själv i, medan hon ålade runt runt, med krum rygg och svansrumpan svängandes i de mest halsbrytande vinklarna. Det var skönt att kunna sätta sig ner bredvid henne och säga: "Vad var det jag sa? Jag kommer alltid tillbaka, nu är jag tillbaka." Jag hoppas hon nu minns det till nästa gång jag sticker iväg en sväng.

Hon har haft det utomordentligt bra. Det bästa med min frånvaro har nog varit att hon så sakteliga börjat acceptera Michael, mannen i huset. Han har envist pratat med henne, klappat henne när tillfälle givits. Stått ut med hennes eviga skeptiska hållning, hennes panikrusningar in under bord, ut genom dörrhål - allt för att rädda sig från ett öde värre än värst. Hu för män i alla former, det är vad Kellies mamma lärt henne under hennes första månader på gatan i Rumänien. Det sitter som gjutet i hela hennes medvetande. Inte lätt att stå ut med kan jag tro, att ständigt bli så avvisad, av en så liten och söt hund. Medan jag varit borta har Kellie dock "krupit till korset". Vid flera tillfällen har hon självmant kommit fram för att bli klappad, godtagit promenaderna, ja rentav njutit en smula av dem. Trots att det varit en Otäck Man som ombesöjt henne detta.

Nu är jag hemma igen, och hon återfaller i sitt gamla beteende. Trots att hon bevisligen har trivts bra med Michael, skäller hon återigen när han kommer in, gömmer sig under sängar och bord, skvätter till vid hans minsta rörelse. Jag får gå ut och stänga efter mig, så de kan fortsätta umgås, då fungerar det.  Men ser hon mig blir hon åter liten och rädd. Får nog fundera lite på hur man bäst hanterar det här. Tror det är bäst att jag håller mig så mycket som möjligt i bakgrunden...