torsdag 2 juni 2016

Naturens (sjö)gång


Katten Flisan är för andra gången på Musö. Hon är överlycklig. Förvandlingen från försiktig trädgårdsflickekisse till vildsmygande panterkatt-tant är högst påtaglig och omedelbar.
Hon kommer endast motvilligt in, endast för att tanka lite uppmärksamhet, sedan ska hon omedelbart ut igen.

Första gången fångade hon en mus redan efter tio minuter. Denna gång började hon med att försöka fånga lågt flygande koltrastungar, vilket jag försöker störa och stoppa så mycket jag kan. Även koltrastföräldrarna försöker skräna och skrämma, men Flisan skuttar ystert och vildsint, styrd av Något Annat. Instinkt.



För att skingra hennes käftklapprande tankar tog jag med henne på promenad. Mot vattnet och bryggan. I min famn. Svansen piskade upprört, men hon låg snällt kvar i famnen, med nosen och öronen och blicken spetsad mot allt det vilda, oändliga, stora. Till slut ville hon ner igen och galopperade förbi mig tillbaka på stigen till de nu kända jaktmarkerna. Vid utedasset är det garanterad utdelning. Snart kom hon springandes med en fet och pipande mus.

Jag vänjer mig aldrig. Det är naturen, instinkten och allt det där. Men det är en tragedi; musen hade troligen ungar.


När jag var liten ville jag rädda livet på allt. Till och med skadade insekter bar jag hem och byggde sjukhus åt. Jag grät när de dog. Sedan trubbades jag av medan åren gick. "Den enes död den andres bröd", "den hårda verkligheten" och så vidare. Husdjuren levde och dog, i strida strömmar; katter, kaniner, ankor, påfåglar, hönor, marsvin, hästar. Jag lärde mig avliva djur, slakta djur, stycka djur. Jag lärde mig att det går till så. Att man tar ansvar. Det är ingen rosa dröm att ha djur. Jag vande mig vid döden.

Döden är aldrig behaglig. Särskilt inte när man förbundit sig med ett djur. Vi köpte en slaktkalv en gång för länge sedan. Hon fick namnet Isabel, kallades Bella och fick bo i en egen box och gå i hagen med våra ponnyer. Hon älskade att bli borstad, bli kelad med, och även hon kom i full galopp när vi ropade på ponnyerna. Sedan skulle hon slaktas och bli mat åt familjen. Vi vuxna trubbade av oss för att klara av det hela. Har man sagt A ska man säga B. Och det är ju ett intressant hantverk, och det känns jäkligt bra att veta hur det går till, att ha gjort det. Som en initieringsrit för att klara övergången från högintellektuell pratkvarn till någorlunda godkänd lantis.


Jag kände mig jättetuff när hon hängde styckad och flådd i uthuset. Jättetuff och alldeles illamående av sorg. Tonårsflickorna i huset satte sitt sedan länge med maktlös ilska uttalade hot i verket; de skulle från denna punkt vara veganer. De skulle vägra äta Bella. De höll fast vid det. Vi vuxna åt Bella, men det smakade inte bra. Det kändes som att ha ett styckat lik i frysen. Ingen glädje att ta fram kött och laga till middag. Fiasko.

Jag förstod nu varför man hellre låter någon anna föda upp och döda det djur man tänker äta. Det man klappat på och pratat med vill man inte döda och äta upp. Jag trubbades av. Köpte kyckling i affären istället för att slakta själv, trots att vi hade hönor och tuppar i mängd. Så mycket jobb för så lite resultat. Kycklingarna i affären var både större och mjällare. Jag lurade mig själv med att jag ju minsann klarade av att slakta. Jag var ju initierad.

Men åren gick och ett antal hjärtskärande dokumentärer från köttfabriker senare så kan jag inte längre. Jag köper inte längre kött någon annan har fött upp och dödat utan värdighet. Att döda djur ska ta emot. Det ska göra ont i hjärtat. Man ska gråta. Man ska känna djup vördnad och hårresande respekt inför en sådan handling. Man ska känna sig av livsnödvändighet tvungen att ta en annan varelses liv, annars ska man låta bli. Jag behöver inte äta kött, inte i detta liv, i detta samhälle, i denna inkarnation. Jag kan hitta tillbaka till min ursprungliga medkänsla med allt levande.

Jag räddar spindlar som inte kommer upp ur mitt badkar, jag hjälper getingar som surrar mot fönsterrutan och vill ut. Jag älskar allt som lever, som vill leva, och även om jag vet att allt måste dö vid en viss tidpunkt så är döden inte lätt när man förbundit sig med ett djur, även om man tar ansvar och måste avliva det. Det ska inte vara lätt att döda. När man dödar, ska man göra det i yttersta sorg och kärlek. Med vördnad.

Flisan visar ingen vördnad alls när hon leker musen till döds. Till slut har hon dödat den. Jag inser att jag har släppt lös ett monster i mus- och fågelparadiset. Det känns extremt obehagligt. Däremot blir jag glad när jag ser Flisans lycka över att få känna på livet som "vild" katt. Den enes glädje den andres sorg. Flisan kan inte tänka, känna och resonera som jag. Hon är en katt. Hos henne tar instinkten över.

Livet är det det är. Men jag ska försöka hindra henne från att ta fågelungar i alla fall. Även om det knappast kommer lyckas. Jag ber fåglarna om ursäkt i förväg, och tröstar mig och dem med att jag snart tar med mig mördarmaskinen tillbaka till sin lilla trädgård igen.







Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Byter bloggplattform

Om man ska komma framåt måste man lyfta foten, placera den framför den andra foten och flytta över vikten framåt. Nu byter jag bloggplattf...