Gnäll

Måste sura. Skriva om surt. Så arg. Så besviken.
Kroppen som plötsligt bara är ond. Värker. Smärtar. Surar. Gnäller.

Och trött, så trött, så in i bänken trött.....

Fastän det varit så bra veckor, så fina arbetsdagar, underbara lediga dagar. Fastän allt funkar i mitt liv. Fastän jag hade börjat se fram emot att börja kunna fungera till fullo igen.

Det skulle vara en jätterolig dag på jobbet idag med lekar, föreläsning, happenings, umgås, trivas ihop. Såg ju faktiskt fram emot....

Jag var tvungen att hålla mig hemma i mitt sura. Låta värken få vinna. Ge upp. Kapitulera.
Sovit timmavis. Hjärnan vägrar fungera.
Känner mig värdelös, hopplös, orkeslös, energilös, initiativlös.
Dum. Känner mig dum. Kan inte tänka. Inte planera. Inte sortera.

Värdelös.

Vart tar orken vägen...?
Varför fungerar jag fantastiskt bra ena dagen, och är ett vrak en annan dag? Vad utlöser vad?

Nu...mitt i mitt sura.... så utan skal... Alla måsten stryper mig och paniken stiger.

Klamrar mig fast vid gravfältets vackra verklighet.
Finner viss tillförsikt.

Tess bidrar till det... fina lilla pälsboll.....