KIM´s liv: Håll i, här kommer surgnäll

Hej.
Ja nu är det dags för gnäll. Jag står inte ut nämligen.
Med alla vårkänslor.
Usch.
(om du riskerar bli negativt påverkad av i-landsgnäll föreslår jag att du slutar läsa här)

Min hund Kellie är för tjock, trots att jag bara ger henne en näve low-fat-diet-hund-pellets om dagen. Min andra hund Tess är för mager trots att jag matar henne extra allt i smyg när Kellie inte ser. Jag kan inte låta maten stå framme åt Tess för då äter Kellie upp det. Tess vill inte äta mat när jag serverar mat. Igår fick de goda soppeben som båda åt bra av, idag fiser de något outhärdligt förskräckligt.

Idag är jag ledig utan tider att passa, vilket jag längtat efter i två veckor. Jag stängde omsorgsfullt av väckarklockan innan jag somnade igår. Jag väcktes av att Tess fes och ville kissa klockan halv sju i morse. Det var grått tråkväder så jag släppte ut hundarna i trädgården för att göra sitt. Jag kunde då gått upp, druckit en powerjuice med chiafrön och sedan gått en stärkande vårfågelkvitterpromenad. Istället låg jag kvar i sängen, läste dystra rubriker i en annonsspäckad söndagsGP och surfade sedan bort 4 timmar på ren skit tills min rumpa hade domnat av sängliggandet. Sedan satt jag vid köksbordet och gjorde samma sak i två timmar till.

Ännu värre blev det när solen tittade fram. Då fick jag dåligt samvete, för man måste ju ut i det så nödvändiga solljuset och gå en stärkande och uppmuntrande D-vitaminpromenad. När jag väl lyckats masa mig ut, förstod jag att jag valt fel skor. Istället för att ta mina för alldeles stora och alldeles för fula men mycket bekväma seglarstövlar så slog fåfängan till och jag valde mina coola kängor. Som klämmer åt lilltån när jag har på mig för tjocka sockar. Jag hade för tjocka sockar.

Jag valde fel väg genom skogen och tappade bort stigen, min mössa var för varm och alla grangrenar lyfte dessutom bort den från mitt huvud stup i kvarten. Fåglarna kvittrade så glatt att jag fick ont i bröstbenet, hundarna var superlydiga och sprang inte ifrån mig en endaste gång, så inte fick jag gorma och skälla på dem heller. När jag satte mig att sura på en stor solvarm sten mitt i skogen tycket jag hemskt synd om mig själv för jag var ensam, hade ont i tårna och kunde inte njuta av allt det vackra omkring mig.

Under promenaden mötte jag glada och pratsamma människor, kände mig som ett fult troll med tapetklister i munnen, och gjorde allt jag kunde för att slippa möta fler. Kanske därför jag tappade bort stigen.
Jag passerade folk som grejade i sina trädgårdar och blev påmind om att jag också vissa dagar känner viss lust att greja så där käckt. Jag fantiserar om att jag vill snickra mig utemöbler av vrakved och skaffa pallkragar. Jag vill åka någonstans och köpa hundstaket, jord, lådor, krukor, hinkar och små söta påskliljearrangemang, men där tar tankekedjan slut för jag kan inte det för jag har 153:90 kvar på kontot och det ska räcka till den 27e. Och nästa månad ser det exakt likadant ut.

Under promenaden intalade jag mig själv att jag högst troligt skulle ha fått tillräckligt mycket med D-vitamin och tillräckligt med blodcirkulation för att orka vilja ha lust att göra ett mycket välbehövligt städryck hemma sedan. När jag sedan kom hem och morskt klev in i hallen för att kavla upp ärmarna räckte det med att titta på hall- och köksmattan, täckta av Tess prydligt söndermalda kvistar, utspridda på ca 2 kvadratmeter, blandat med Kellies ulliga fällpäls för att jag skulle få ett rejält tryck över bröstet och hopplöshetskänslor. Medan jag cirklade runt i mina 2, 5 rum och kök i ett tappert försök att trots allt finna någon liten gnutta städinspiration med hjälp av solens avslöjande strålar sjönk motivationen till ca 300 meter under havsnivån.

Så istället satte jag mig vid köksbordet igen, drog ner persiennen så jag slapp få solen i ögonen, åt sju falurågrutknäckemackor med marmelad och skrev det här. Nu känner jag mig faktiskt lite bättre.