Födelsedag

Mirja fyllde sjutton år. Det var i torsdags. Eller i fredags. Svårt det där. Den 29e finns ju inte, när den inte finns. Så - någonstans där mitt emellan så fyllde hon.

Lite ovant. Första gången hon inte var hemma liksom. Sedan hon flyttade ut, i september, så har jag liksom väntat på att hon snart flyttar hem igen. För det är ju helt otänkbart att det yngsta barnet flyttar hemifrån innan mellanbarnet. Så ung. Och allt. Klart hon snart härjar runt här hemma igen. Kläder överallt och detta ständiga "mammaaaa!!! vi måste....!!!!".... Klart det blir så. Snart.

Ja, så har jag nog omedvetet tänkt på saken. Men nu så har det gått ett halvår snart och hon har inte sovit hemma en enda natt sedan hon flyttade. Och jag börjar så småningom förstå att hon faktiskt HAR flyttat hemifrån.

Så hennes födelsedag blev udda. På onsdagen tänkte jag "Oj hoppsan, fyller hon imorgon, eller fredag?", och så fick jag fundera över hur man firar någon traditionsenligt med bricka på sängen och paket, och tårta, och allt. När denne någon inte finns innanför ens väggar längre. Helt plötsligt.

På fredagsmorgonen hade vi några paket, en nybakad kladdkaka och en bukett blommor i famnen, och åkte således till den lilla lägenheten. Där kändes allt det där med födelsedagsmorgon nästan som vanligt, bortsett det faktum att hon inte låg kvar i sängen och låtsassov. Det blev en trevlig frukost, som hon och Anders fick bjuda på. Vi hade ju bara med oss kladdkakan :)

Lördagen hölls kalaset. Hemma hos oss, där är det nl tillräckligt rymligt. I sedvanlig ordning bjöds diverse nära personer. Och nästan alla hade med sig pengar, för vad annars kan man glädja en sjuttonåring med i dessa tider?

Det var mormor då. Hon gör som hon alltid brukar - hittar på något som är helt signifikant för endast henne. I detta fallet riggade upp en musikanläggning modell (mycket) äldre som skulle driva en 78-varvsskiva med musik som hon skulle dansa till. Musikanläggningen hade stuvats ner i en väska för att kunna fraktas från hennes lägenhet till vårt hus. För att göra en lång historia kort så fick undertecknad en veritabel stöt under den undersökning som följde på felsökningsprocessen som följde på bortfallet av ljud som skedde strax efter föreställningens början. Plan A sprack därmed, och mormor, iklädd eurytmidräkt för dansens skull, fick ta till plan B, och sjunga sången istället. Som för övrigt var en sång som mormorsmor Cecilia kvädat på den tiden det gjordes 78-varvsplattor. På det viset fick vi äntligen höra mormor sjunga med sin imponerade bariton, vilket inte händer ofta. Som grädde på moset fick Mirja, av mormor, också en bibel. Till. För säkerhets skull.

Jag vet ingen familj där barnen fått så många biblar av en och samma person. Jag räknar till minst 8 olika. Den senaste var imponerande stor. Det finns ett underliggande budskap i dessa gåvor, som jag inte är helt säker på har nått fram till barnen. Det behövs nog några biblar till.