Klipper inte om jag slipper

Klor. Att klippa klor. Hu. Rys.

Vi hade marsvin. (ni vet det där med barnen)(som lovar på heder och samvete att ALLTID.. osv) (det var jag som fick: mata, tjata, hota, sköta, tvätta, klippa och till sist avliva).
Marsvin sliter inte klorna i en spånfylld bur. Klorna växer, men slits aldrig. Man måste klippa deras klor. Man klipper klorna för sällan. Klorna krullar sig åt fel håll och man får sjukt dåligt samvete, vilket gör att man ju tvingas klippa klorna, vilket marsvinet inte tycker om. Marsvinet ålar sig så mycket det kan, vilket gör att man klipper lite fel, lite för mycket. Då skriker marsvinet och hoppar till, hjärtat pickar som satan (man tror det ska dö av hjärtattack), och det kommer blod från den för mycket klippta klon. Och då får man ännu mer dåligt samvete. Och drar sig för länge; tills det är-dags-sen-länge nästa gång.

Förra hunden var bolloman och grävoman. Han sprang efter tennisbollar tills tassarna blödde. Jämnt. När han inte gjorde det så grävde han sork. Hans klor märktes endast när de slitits ner för mycket. När han blödde för han hade sprungit för mycket på granit eller grus. Eller grävt för länge.

"Nu räcker det Cesar, gå och lägg dig" - det var den enda ansträngningen man behövde göra för att säkerställa klohälsan.

Kellie har smugit på gator efter sin mamma och nosat runt i sopor. Sedan har Kellie legat i sin halmhög i sin hundbur i hundhägnet med cementgolv. Kellie vet inget om vare sig bollar eller sorkar.

Kellies klor växer så det knakar. Kellies klor börjar påminna mig om marsvinshelvetet.
Jag vill ABSOLUT inte behöva klippa klor på en redan ängslig hund - varje vecka (läser på nätet och förfäras över alla kloka råd).

Alltså - Kellie måste hundtränas. Börja bete sig som en hund.

Jag har diverse gånger försökt med kommandot GRÄV (gömt godis i gräset, leran, sanden). Förgäves.
Eller SPRING (efter bollen/pinnen/leksaken). Förgäves. Kellie fattar inte vitsen med att spinga efter saker - såvida det inte stavas K-A-T-T.
Jag började förtvivla. Fick hemsökande syner i drömmarna. (klotång, handduk, slipmaskin, trasor, hundgodis, panikslagen matte, skräckslagen hund, bitande hund, blödande hand - och så vidare...)

Men så äntligen. Idag. Herregud vilken lättnad.
På stranden:
Vi hade busat med vågorna, sprungsprungit fram och tillbaka. Jag hade ännu en gång försökt med gömma-frolic-i-sanden (förgäves). Grävt med tårna i sanden (se HÄR Kellie!!)(förgäves)
Till slut började jag helt enkelt gräva själv. Med en pinne. Sprätte sand. Frenetiskt. Kellie började leka med sanden jag sprätte omkring mig. Skuttade hitochdit.
Och till slut - började först nosa nere i djupa hålet. Sedan lägga sig i djupa hålet. Sedan böka med nosen i djupa hålet. Och sedan.
Gräva. Oj. Vad. Hon. Grävde.