Dessa veckor. Dessa dagar. Den här tiden på året, i livet. När allt är sig eländigt likt.
Klyschor. Upprepningar. Oförmåga. Fulhet. Trötthet. Innerrösten som påstår att man är det fnasnarigaste gråbleksmonstret som hasat sig fram. Sladderblekt rynkskinn med plufs överallt. Skärmtrötta slögonlock som klipper av flirten innan de ens uppstått som tankemöjlighet. Spegelbilden som får en att snabbt vända bort blicken. Duktighetskragen som trots allt fungerar, dag ut och dag in. Som tack och lov fyller en med en slags gråtrött tillfredsställelse - det glimmar ju till vissa dagar. Det sipprar fram ett skratt, en glädje, en drömtanke, en gemenskapskänsla, här och var, och håller en vid liv.
Den sista snålblåstskälvande motvindsuppförsbacken i vintertid. Ja, så känns den i mig, varje år.
Och så kommer det små stunder, små inklämda dagar, när solen lyckas tränga fram några strålar mellan snöstorm, regnrusk och gråblåst. Och smeker huden med magisk värme och trollar bort tröttstarren från ögonlinsen.
Som idag. Blå himmel och solvärme. Fågelkvitter och små små knoppar i rabatten. Sinnena vaknar igen. Slätar ut rynkor, blåser bort gråhet. Skingrar fnastorra tankemönster och fyller med liv. Jag ser färgerna, allt det guldskimrande vackra. Vassa kanter mjuknar, döda rutiner byts ut mot pulserande hopp. Livet återvänder. Igen. Varje år.
Är det inte fantastiskt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar