Håll igen

Jag lackar ihop när datorn laggar ihop. För tre dagar sen hade jag skrivit jättelångt och helbra, riktigt författaristiskt rentav, om hur Saker och Ting är. Men så bara. Ja ni vet. Det Outgrundliga IT-monstret slog till igen. Ingen förklaring. Borta. Finns det något som väcker så mycket förtret? (det är ett riktigt bra ord som passar i sammanhanget. Förtret. Just den känslan som irriterat bränner och sticks men som man inte dör av, bara blir skitsur av)
Ridå.

Idag är det ringar under mina ögon efter en gnällig natt full av otrevliga drömmar, måsar som knackar på balkongdörren kl 3, 5 och 7, tung lösningsmedelsmättad inomhusluft efter målning av taket i källaren, och klibbig värme.
Det går inte riktigt min väg idag. På jobbet grus i maskineriet, med precis allt förutom på lektionen. Länge leve eleverna som ger energi. Men sen - till och med facebook frös ut mig, ville inte ta emot de skojiga bilder jag försökte lägga upp på arbetsplatsens sida. Att rätta elevarbeten på Fronter kunde jag också glömma, systemet låste sig hela tiden. Så vad återstår annat än att åka hem och begrunda att det ibland helt enkelt inte funkar?


Att bli vän med ett hus är en långsam och knivig process. Min vision om hur vänskapsbanden ska knytas stämmer heller inte överens med verkligheten. I mitt huvud hänger gardinerna (lantligt gröna bomullsrullgardiner, såna som veckar sig när man drar upp dem) redan på plats och rabatterna prunkar med trevliga genuina örter och spännande bärbuskar. Altanen är till- och ombyggd, oljad och slipad och stora krukor med växtlighet prunkar i hörnen. Frysen är fylld med bakverk (till alla gäster som ska komma och umgås i vårt stora kök) och vardagsrummet inbjuder till en djupdykning i berättelsernas och musikens värld, ackompagnerat av en sprakande brasa. För att kunna nå denna vision behövs det något annat än jag kan åstadkomma för närvarande. Det behövs dessutom tid och tålamod.

Det som är jag sitter just nu i en gungstol, på altanen i skuggan, med ett glas vin och en skål tacochips bredvid. Det är hysteriskt ostädat. Vi ligger långt efter vårt tidsschema. (Lägenheten ska hyras ut om en dryg vecka. Vi har målat taket en gång. Inga möbler finns. Michael iväg hela nästa vecka på annat jobb.) Men jag tittar på de obeskurna äppelträden, och lyssnar på alla ljud. Kvillrande fåglar. Vårrustningsarbetsmaskinmotorer. Bilar. Fotbollssparkar. Prat. Humla. En dörr som slår igen.

Mina ögon registrerar allt som behöver göras här. Oljas, slipas, bytas, knipsas, kapas, ändras, delas, grävas, strykas. Katterna tassar i röran och ropar hunger. Grannen kapar grenar. Och nu drog en annan igång gräsklipparen, mycket klokt, snart kommer regnet och maskrosorna har raketbränsle. Jag tror man kan tvätta tvätten en gång till sen, så man får bort den lätt mögliga doften.

Jag sitter och hejdar mig själv. Stannar i språnget, tvingar mig att se de yviga skotten på äppelträdet. De växer helt utan skämmas, rakt upp.