Basen till min tonårsepok krackelerar

Var och hälsade på pappa idag. Det var chockartat att se ladugården. Som om jag plötsligt förstod att det är över nu. Min tonårstid, mina föräldrars gröna-vågen-tid... Åren av hopp, drömmar, besvikelser och möjligheter. Flytten till Sverige, att få en egen ponny, att äta hemodlade rödbetor, att känna sig ensammast i världen, att hamna i en ordlös kulturkrock. Den bedårande naturen, friden, lantligheten. Den nya gröna vågen och allt man skulle göra, klara, fixa själv. Bruka, odla, laga, leva, reparera. Men allt sprack. Bara minnen kvar. Och nu förmår vaktmästaren för den epoken, min far, inte mer. Taket har slutligen rasat. Heder åt honom som stod pall så länge! Älskar.....

Taket har slutligen rasat på den uråldriga ladugården. Den här vinterns snötyngder fick taket att slutligen ge upp, efter flera vintrars envetna ihållande hållbarhet.


Här inne, här under, står den utmärkta hackelsemaskinen, den har ett stort svänghjul som man snurrade på, och en pedal man trampade på i takt, så matade man fram halmen, och den kom ut korthackad, perfekt att strö med i boxen.


Pappas Lada står bredvid ladan. Båda numera obrukbara.



Snötäcket förde ändå gott med sig. De oskördade morötterna har hålt sig finfint under tjocka snötäcket. Vårens tidigaste morotsskörd?


Innanför fallfärdiga fönster spirar grönskan, några veckor före utomhusväxtligheten.

Stockarna härstammar från 1700talet. Försöker man slå spik i dem, kan man räkna med en stor hög krökta spik.

Varje dag kommer rådjuren, flera gånger, och äter av vitkålen, havregrynen och morötterna som pappa lägger ut.

Arbetsredskap från en svunnen tid. Brustna drömmar och urholkad ork.

Stalldörrens hästsko påminner mig om dessa drömmar. Även den bleknade järnvitriolen. Älskade Miller, min New Forestvalack, bodde i boxen bakom dörren under tre år. Han lärde mig att barndomens drömmar inte alltid resulterar i verklighet. En ganska så bitter läxa, för en ivrig fjortis från en annan kultur.

Hejdå epoken! Tack för du fanns i mitt liv.