Jaha, nähä. Nu får det vara bra. Bara sätt igång, skriv. Tänk inte.
Sitter här igen och stirrar på mitt tomma nya blogginlägg på datorskärmen. För säkert 23e gången denna sommar. Det har varit så svårt att skriva. Jag vill så gärna skriva. Men så fort fingrarna skulle utföra tangentryckningarna för att transportera de fladdrande tankefraserna till skärmen så har hjärnan stängt ner. Prestationskramp. Vilsenhet. Vem är jag? Vem vill jag vara? Vad vill jag förmedla? Har jag ens något att förmedla? Förutom mitt gigantiska inre frågetecken?
Månader av sjukskrivning. Fritt fall, baklänges in i mig själv. Inte deprimerad, faktiskt inte alls. Men ytterst vilse. Självbilden raserad. Totalt blank inför framtiden. Och så in i märgen trött.
Nu har det vänt. Jag är piggare. Vill saker igen. Nyfiken igen. Lust och längtan att göra. Även om jag inte vet vad. Även om orken inte räcker fullt ut ännu.
Den 1a september ska jag börja jobba igen, till att börja med på 25%. Inte som lärare, för det har doktorn sagt. Vad jag ska jobba med är ännu inte klart. Det kanske borde stressa mig, men det gör det inte. Det känns istället nästan som en slags befrielse. Jag litar på att det blir bra. Oroar mig inte.
Jag är villig att prova i stort sett vad som helst. Bara jag slipper ansvara för andra människors utveckling i något eller några år till. Ge mig pappersjobb, grävjobb, städjobb. Tider att passa, uppgifter att beta av. Jag vill.
Jag tror mitt baklängesfall ner och in i mig själv har varit stärkande.
Och vem är jag nu? Vem vill jag vara?
Ingen aning. Det räcker. Att vara allt och inget.
Mysigt, efterlängtat. Jag badar i glädje, välmående, tacksamhet.
Samtidigt är det arbetsamt. Mycket att planera, hålla reda på, ta ställning till och förhålla sig till. Jag har inte energi tillräckligt. Är löjligt trött. Det är som det är med det.
Det är ju bara att sova. Som inatt. Somnade till filmen vid 23 och vaknade kvart i elva i förmiddags.
Idag en tyst och oplanerad dag. Dräller, vilar, äter. Tystnaden smeker själen.
Inget vidare sommarväder här hemma inte....
Redan första dygnet hemma efter Vinden Drar var det storm och regn. Dagen efter bar det av till Musö. Birgers båt bar oss tryggt ut över de vilda böljorna, men vi blev mer eller mindre dränkta på några få motvågskvalp. Jag skrattade hela färden. Tess däremot darrade som ett regndränkt asplöv i Sagas famn.
Jag har befunnit mig i ett komaliknande tillstånd dessa dagar. Är så obeskrivligt trött, bara vilar och sover, sover och vilar. Och så har jag så skitont i min axel och nacke. Har haft det i flera månader, trodde från början det var lite stressknutar bara men jag misstänker att det nu permanentat sig till en rejäl och enveten inflammation. Jag har tålmodigt försökt vänta ut eländet, men nu är det så illa att jag vaknar på nätterna av smärtan. Blotta tanken på att använda armarna till mer krävande saker än att klä mig är omöjlig. Imorgon blir det besök hos sjukgymnast.
Havet är fullt av maneter dessutom. Tvi.
Tur jag har en söt hund som älskar att umgås med mig. Nära.
Just hemkommen efter en veckas Vinden Drar utanför Kristiansand i Norge. Det är två år sedan jag var på Vinden Drar och jag såg så mycket fram emot det. VD har i många år försett mig med alla positiva impulser jag kunnat tänka mig, utifrån den livssituation jag hade. Som till exempel ett underbart sätt att växla (ner) från intensivt arbete till lediga sommarveckor. Eller som gödsel till min växande längtan efter en egen båt. Som grogrund för min självständighet. Som utmärkt projiceringsyta för den inre rastlöshet jag känt i så många år.
I år blev det en helt annan upplevelse. Allt var sig visserligen likt. Människorna, som ju blivit lite som en stor släkt för mig i och med att jag träffat dem en vecka varje sommar sedan jag var 24 år gammal, var sig lika. Det är så tryggt och skönt att återse dem. Och upplägget - tält, båtar, mingel, föredrag, segling, matbestyr- är så välbekant och hemtamt. Jag älskar det verkligen.
Men jag var annorlunda. Kanske spelar det roll att jag nu verkligen har en båt. För första gången i mitt liv väntar en egen liten Perla i hamnen på mig och Catharina när vi återvänder hem från Vinden Drar. Och för första gången i min Vinden Drarhistoria lever jag inte i en familj, utan har en egen liten lägenhet. Och givetvis spelar det roll att jag är sjukskriven, istället för att komma raka vägen från skolvärlden, betygsättning och stressmöten. Det var mycket som var annorlunda den här gången.
Efter att första dygnets återseendeyra hade lagt sig, infann sig en kvardröjande upplevelse av utanförskap. Jag förmådde inte riktigt att delta, prata, ta initiativ. Istället för att VD var en plats att varva ner och umgås, så blev det ett sammanhang som tycktes kräva av mig att jag varvade upp. Varva upp från ensamma dagar som sjukskriven till att vara aktiv del i en aktiv social flock. Och det gick inte. Det fanns ingen energi i mig att varva upp med. Det tog några dagar innan jag fattade det. Och jag blev så ledsen över att ännu en gång inse vad utmattningssyndromet ställer till med. Ännu en gång fick jag bita tag i det där sura äpplet - min inre prestigeförlust. Jag kunde inte, jag kan inte längre leva upp till mina egna, inre förväntningar på mig själv.
För det var det ju ingen som krävde något av mig. Alla jag mötte och talade med utstrålade genuin glädje över att träffa mig igen. Allt utspelade sig inuti mig.
Vem är jag om jag inte kan delta i vare sig ytliga eller komplexa samtal med mer än en person? Inte kan ställa mig på scenen och tala högt med vacker röst? Inte orkar dansa så där som är typiskt för mig? Inte hittar de rappa replikerna, den skämtsamma tonen? När jag bara orkar betrakta, och knappt ens det?
Vem är jag, när jag finner mig vara den där lilla, blyga, rädda, stammande lilla flickan igen? Får jag ens finnas då, i mina egna ögon?
Det är förunderligt hur livet visar mig mig vägen. Att jag får denna "hjälp" av detta tillstånd (utmattningen) att göra upp med mina inlärda dysfunktionella mönster. Jag inser ju att jag har något att lära mig i det här.
Jag minns att jag upplevde mig som blyg, stammande, fel, ful, ointressant och inte lyssnad på när jag var barn. Att jag hade en ständig inre längtan efter att komma på "knepet", som skulle få både de vuxna och de andra barnen att ta mig på allvar, som en person att räkna med, ta hänsyn till. Det är ointressant om denna upplevelse stämde överens med verkligheten eller ej. Den springande punkten är att jag växte upp med den inre verklighetsbilden. Och ännu mer intressant är att få fatt i känslan som gömmer sig bakom den.
Från tonårstiden och framåt i livet har jag lärt mig öva på och använda knepen. Lärt mig använda mina resurser för att "bli någon". Intellektet, retoriken, min kvinnliga dragningskraft. Det har varit fantastiska år, bra erfarenheter. De har stärkt min självkänsla, min tro på att man kan, bara man vill. Tänka sig att lilla, gråa stammande musen Kim lyckades med att både bilda familj och att bli lärare, en omtyckt och uppskattad sådan till och med. Jag klarade banan.
Nu är jag visst redo för nästa level i spelet Livet 3.0.
Nu visar det sig att nästa bana handlar om att jag behöver ta till mig, erkänna och älska den där osäkra, rådvilla och fumliga Kim som jag i så många år har kämpat mig bort ifrån.
Utmattningen hjälper mig i det arbetet. Jag kan liksom inte fly längre. Fly in i intellekt, krävande arbete, besserwisserkraft och kroppslig "kan-själv-styrka". Jag får hjälp med att vara "otillräcklig", så jag tvingas vara i otillräcklighetskänslan, tills jag tvingas tycka om mig själv ändå. För jag orkar inte längre med att avsky den delen av mig själv. Längre.
Och jag misstänker att det kommer andra till gagn i förlängningen :-)
Vinden Drarveckan hjälpte mig rejält i den insikten.
Och nu är jag hemma igen, i tystnaden, eftertänksamheten. Jag sover, vilar, begrundar.
Båten väntar tålmodigt i regndränkt och blåsig hamn. Nya erfarenheter väntar.
Mors dag. Satt ute och njöt av morgonteet och stirrade på min oklippta gräsmatta och lyssnade på blåsten som inte nådde mina nakna vader. Bak i min lilla trädgård är det nämligen helt skyddat från elaka vindar. Det är gudomligt underbart:
Hade egentligen tänkt fika med med mamma, men kände att det skulle bli så himla sent. Så jag ringde och gratulerade istället. Hon förvånades och blev glad att jag alls kom ihåg :-)
Jag laddade för att åka ut till Musö. Övervägde först att ta min egen båt för smhi´s prognos igår sa 10-15 m/s, men den fladdrande häcken i trädgården talade om för mig att blåsten nog var i häftigaste laget. Smsade Richard: "jag kan komma tidigare, hör av dig när det passar att hämta mig". Körde iväg någon timme senare, men var bara tvungen att stanna vid Grebbestads badstrand för att fotografera vindspektaklet. Vilken tur jag inte tagit lillbåten!
Det blev en stunds väntan i Långesjö. Soligt, vackert, men oj vilken blåst. Jag och hundarna fick ställa oss i lä medan vi väntade.
När R kom med båten ångrade jag att jag inte tagit med hundarnas flytvästar. Det brukar jag inte ha när vi åker i hans båt, tanken har liksom inte slagit mig förut att det skulle behövas för båten känns så trygg. Men nu... det skulle garanterat gunga rejält.
Så fort vi kommit utanför Långesjös skyddade hamn började båten gunga rejält. R hade Tess i famnen i förarhytten och han styrde söderut, mot vågorna, mot solen, istället för att köra tvärs över fjorden, för bredsides vågor är inte kul. Kellie försökte hitta balansen utan framgång. Jag satte mig med henne i fören, med ryggen i skydd mot fördäck, och med ett stadigt grepp om hennes halsband tillät jag mig att med ett brett flin njuta av spektaklet: vattenkaskaderna, regnbågsglittret, vindens tjut, båtens trygga stånkande i motvind.
När båten svängde mot norr och vågorna bar oss riktning bryggan kisade jag mot solljuset. Något fångade min blick. Såg jag något långt där borta i solglittret...? En guppande boj? Eller? Kanske en kajak också? Jo visst! I någon sekund tänkte jag att det nog var riktiga extremsportare som var ute och paddlade kajak en sådan här stormig dag. Men sedan såg jag att bojen inte var en boj, utan en paddel som stack rakt upp. Vem sitter med paddeln uppåt mitt på fjorden i stark kuling...? Jag ställde mig upp för att se bättre med handen över ögonen mot solen. Personen i kajaken såg ut att vinka. Mot oss...? Något kallt kramade om mitt hjärta. Jag balanserade mig akterut och skrek och pekade åt R att kolla på något som inte stämde. .... motordunket, den rullande båten, den hårda vinden, hans hörselskydd, det hala båtdäcket, mina händer som klamrade sig fast så jag inte skulle välta överbord där i aktern... Plötsligt blev allt skarpt och allvarligt.
Han styrde upp båten mot vinden igen. När vi närmade oss blev situationen tydlig; personen som vinkat hade kantrat och höll sig fast i sin kajak och den andra personen låg i vattnet utan kajak i sikte, en bra bit längre bort och höll paddeln uppåt som en signal.
Nu glömde jag både hundar, den häftiga sjögången och vattenkaskader. R skrek åt mig att fixa en tamp. Jag fattade inte först, men medan adrenalinet pumpade igång förstod jag. Det tog en panikartad evighet att lossa tampens knop från öglan den var fäst i, mina fingrar har aldrig känts så avdomnade och fumliga, men lagom till vi var intill den närmaste personen, en kvinna, hade jag linan redo. Jag ställde mig på knä och med magen mot relingen kastade jag linan. Den landade lagom mitt framför kvinnans ansikte, och hon fick tag direkt. R hade styrt båten så att hon var på läsidan. När hon var tätt intill hjälptes vi åt att dra upp henne över relingen, det var tungt, jag hade aldrig klarat det ensam. Hon var redig och samlad. Medan jag hakade fast hennes kajak i hundkopplet jag i farten grabbat tag i, gasade R på i full fart mot nästa person i vattnet. Kvinnan satt på knä och höll fast i kajakens handtag i dess för. Jag ropade att hon haft tur att vi passerade just precis nu, och att jag alls fått syn på dem. Då svarade hon på engelska att hon inte talade svenska. Jag hörde direkt den omisskännliga holländska brytningen så jag svarade henne på holländska. Det utspann sig en märklig känsla av yttersta sammanträffande.
Jag var nu så uppe i varv att jag inte för en sekund tänkte på hur mina hundar klarade situationen. De var försvunna ur mitt medvetna. Som om jag hamnat i tunnelseende. Jag var däremot orolig för den andra personen, som vad jag förstått av kvinnan hade legat i vattnet ett bra tag redan. När vi närmade oss mannen verkade han faktiskt helt lugn. Han bara flöt där som en kork, med paddeln uppåt, sa inget, gjorde inget. När jag kastade linan greppade han den direkt. Vi hjälptes åt igen att dra honom ombord, han var ännu tyngre och hade svårare att hjälpa till själv, men även han var klar och samlad.
Så fort han var i säkerhet började vi spana efter hans förlorade kajak, och fick syn på en gul prick som blåste in mot land. R gasade på allt som gick för att hinna ikapp kajaken innan det blev för grunt. Farten och de stora vågorna fyllde kajaken som vi höll intill båtens sida med vatten. Nu i efterhand förstår jag inte att vi lyckades hålla fast den. Vi hann ikapp den gula kajaken, och med båtshaken halade vi in den precis stunden innan klipporna kom farligt nära.
Snabbt lyftes den gula kajaken ombord. Medan R styrde båten tillbaka mot ön började vi tre att försöka tömma den vattenfyllda kajaken. Återigen, nu i efterhand är jag förvånad över hur man klarar saker... Fortfarande den häftiga vinden, de starka vågorna, båtens fart genom vattnet. Och där hängde vi över relingen och vände kajaken upp och ner för att tömma den, och lyfte den sedan ombord. Det var trångt, en kajak på varje sida, tre personer och Kelliehunden. Som uppenbarligen lyckats hålla sig kvar ombord. Tess var kvar i förarhytten visade det sig. Hon hade också varit klok nog att hålla sig kvar på det säkraste stället.
De berättade, på holländska, om hur de hamnat i sitt akuta läge. De var ute på en flerdagarspaddling, och detta var sista dagen. De skulle till Grebbestad. De hade tvekat att ge sig ut på morgonen eftersom det blåste mer än prognosen de fått sa. Men de vågade sig ändå ut, och hade klarat nästan hela den värsta öppna sträckan och var nästan i skydd av Musöns sydöstra udde. Så bra hade det gått att de just tänkte göra high five och jubla. Då lyftes mannens kajak plötsligt framåt som en kork skjuten ur chamagneflaskan; han hade hamnat uppe på en särskilt snabb och stark våg och surfade iväg en bra bit. Vid nedslaget förlorade han balansen och kantrade. Ingen av dem blev särskilt rädd, sa de; de hade ju övat på räddningssituationer. Jag förstod att de var vana friluftsmänniskor. De hade gjort allt precis rätt och som de skulle, men i de häftiga vågorna förlorade de mannens kajak. Det som sedan inte fick hända hände; han släppte för ett ögonblick hennes kajak, vilket gjorde att vinden snabbt drev bort henne från honom. Hon hade inte en chans att nå honom igen i den starka motvinden.
(I klippet här kan ni se vad de gjorde, s.k. kamraträddning, och det är lätt att föreställa sig hur det måste tett sig i hård sjö med vindar på uppåt 18 m/s...)
När de kommit ifrån varandra såg de vår båt komma mot dem och trodde då förstås att vi sett dem och var på väg för att hjälpa dem, men när båten sedan svängde bort och iväg hade båda insett att situationen nu var mycket allvarlig. Killen visste att hans tjej inte skulle kunna hjälpa honom. Hon insåg att hon inte klarade att paddla tillbaka till honom. De var tvungna att klara sig var och en på egen hand, och det försämrade deras chanser drastiskt, särskilt hans. Flytvästen höll honom uppe, och dräkten skyddade kroppstemperaturen ett litet tag till. Men vågorna sköljde ideligen över honom och hans dräkt vattenfylldes sakta men säkert. Han visste att han inte kunde göra något alls för att påverka situationen längre, förutom att hålla sig stilla för att spara på energi. Han hade som han uttryckte det "överlämnat sig" åt ödet, och blivit helt stilla inombords. Hon berättade senare att hon just då hade tänkt att hon ville att hennes superkrafter skulle vakna NU, och hur hopplöst det hade känts när hon insåg att de där superkrafterna liksom inte fanns där.
(Kanske var det i den stunden som något fick mig lyfta blicken för att spana ut över den vindpiskade, solbländade havsytan den sekunden som krävdes för att få syn på paddeln som stack upp...?)
Framme vid Musö, i lä för vind.
När han öppnade blixtlåset på torrdräktens byxben rann säkert 10 liter vatten ut...
Det ser ju lugnt och soligt och trevligt ut så här....
Man anar vågorna långt där ute....
Jag var tvungen att zooma in stället där vi plockade upp dem.
På så här långt håll ser vågorna ändå inte så farliga ut...
...men jag lovar att de kändes allt annat än beskedliga när vi guppade runt där
medan vi plockade upp dem.
Dräkterna torkade fort i solen.
... tack Albert som byggde denna trygga
och pålitliga räddare :-)
Vid köksbordet, i torra kläder och med varmt te och smörgåsar, berättade de att de är på smekmånad. De gifte sig för en vecka sedan, och de väntar barn, hon är i tredje månaden. De är professionella klättrare, bergsbestigare, vana vid tuffa tag och särskilt han har varit i livsfarliga situationer tidigare.
Men han erkände att det här var första gången han kände att han inte hade sitt öde i sina egna händer längre. Hans blick försvann i fjärran flera gånger. Hans händer darrade och det tog lång tid innan han fick upp värmen igen. Hon var pratsam, glad, skärpt. Efter några timmar av samtal, vila och mat var de redo att skjutsas i land igen. Kajakuthyraren lovade möta upp i Långesjö.
Vi korsade den bistra Musöfjorden i tystnad. Vattenkaskaderna blötte ner oss och allt kändes märkligt vardagligt. Efter tjugo minuters väntan i Långesjös hamn hittade kajakuthyraren fram.
Vi kramade adjö och så bar det av till ön igen.
Det har nu gått några dagar. Jag kan inte sluta tänka på hur "något" såg till att vi var där på exakt rätt ställe vid exakt rätt tidpunkt. Så många slumpar så det känns helt enkelt planerat.
Att jag åkte ut tidigare än planerat. Det var ingen båttrafik alls denna dagen, så klart på grund av kulingen. Att Richard spontant tankade båten utan särskild anledning. Hade han inte gjort det hade dieseln räckt till överfarten men inte till räddningsaktionen. Att jag inte valde att ställa mig i förarhytten där sikten blir avsevärt sämre på grund av vattnet mot rutan. Att jag råkade titta upp och råkade få syn på dem. Att vi kunde kommunicera på holländska, deras modersmål, mitt i räddningssituationen. Sammanträffanden, slump, tillfälligheter...
Några kommenterade på facebook att vi var hjältar. Nej, det är vi inte. Hjältar gör svåra och utmanande hjältesaker trots att de har ett alternativ - att låta bli. Vi kunde inte låta bli. Det fanns inga alternativ, det var bara att hugga tag i det som hamnade mitt framför näsan på oss.
Jag bär deras namn, ansikten, leenden, öden inom mig hela tiden. Det känns som om jag är förbunden med dem för alltid. Fylld med vördnad och förundran är jag. Tacksam.
Gick in på Facebook för att kolla vilket datum jag köpte lilla Perlanbåten. Hamnade i en nostalgivåg utan dess like och tittade igenom hela flödet för 2013.
Herregud. 2013 - vilket omvälvande år! Det är ju redan 2 år sen! Känns som nyss, igår, som nu. Allt som hände då, det känns så nära, och jag blir alldeles yr av igenkänning, glädje, ömhet. Lilla valp-Tess som kom in i våra liv. Lukas som tog studenten. Utflykter på havet med familjen. Så mycket underbara minnen.
Men jag minns också det där strypgreppet av inre tomhet - vetskapen om att min och Michaels relation i sin dåvarande form hade hamnat vid slutstationen. Det skrev jag inget om på Facebook. Knappt här på bloggen heller. Men jag minns känslan. Så bottenlöst sorgligt. Vad rädd jag var att släppa taget.
Det är fascinerande att få syn på vidden av en relation så här i backspegeln. Hur så många år tillsammans får en att växa ihop. Oavsett om relationen är frisk eller inte. Mina dryga 22 år med Michael, med familjen, har präglat mig på djupet, och jag vill aldrig vara utan det. Jag njuter nu oerhört av att allt jag fick vara med om, även det jobbiga.
Det har alltså gått två år, sedan mitt liv påbörjade sin förvandling. Vad har hänt på de två åren? Tja jag ju flyttat, jobbat så mycket så jag blivit fullständigt utmattad, sjukskriven på heltid, jag går på min fantastiska utbildning och så umgås jag ju med en ny vän i livet som jag är så glad i. Jag har börjat fotografera, lärt mig segla, vi har avslutat hästepoken, Kelliehunden har flyttat till pappa på nästanheltid, och Mirja och Anders till Göteborg. Allt detta påverkar mig så klart. Men huvudspåret är jag. Nu handlar min vardag om mig, bara mig, för vardagarna är inte fyllda med andras behov. Jag liksom sugs baklänges in i mig själv, och upptäcker ett nytt universum.
Jag flyter omkring i ett ingenmansland. Jag är mellan larv och fjäril, inlåst inne i puppan. Jag vet om att jag förvandlas, men inte riktigt till vad. Alla gamla sanningar jag skaffat genom livet fungerar inte längre. Nya lagar håller på att skapas.
Hur ska jag bo, hur vill jag leva? Vad vill jag jobba med, vad kan jag jobba med? När blir jag frisk, kan jag bli frisk? Vad är det att vara frisk? Hur formar jag relationerna nu, när jag inte längre bor i den lilla kärnfamiljen - till mina barn, mina föräldrar, vänner, min exman, nya människor? Vad ska relationerna bygga på? Mina behov, andras behov? Hur gör man villkorslös kärlek, på riktigt?
Det är så spännande. I takt med att jag, tvingad eller av eget initiativ, kapar den ena säkerhetssymbolen efter den andra blir livet hela tiden lite enklare på något sätt. Börjar så smått känna hur det känns när trygghet inte ligger i materiella ting, fasta strukturer eller behov av andras bekräftelse. Min trygghet vaknar när jag vilar i mig själv, och säger till människor jag tycker om att jag tycker om dem.
För varje dag jag lyckas med detta "lilla enkla" så fylls jag av kärlek och tacksamhet. Klyschigt, visst? Men ändå :-)!
