Extra tydligt hur alla känslolägen kan existera i samma nu.
Helt utan att krocka.
Vaknade av att jag drömde om Julia. Jag träffade henne, la handen på hennes hals, strax under örat och blåste henne i mulen, kliade henne på pannan. Hon buffade mig i magen. Det var så verkligt att hela kroppen vred sig i saknadsmärta när jag vaknade och insåg att det inte var det.
Det gör fortfarande så Oerhört Jävla Ont. Dels att hon är borta (och ja, jag har aldrig skrivit om hur det gick till och varför det hände... det kommer någon gång när smärtan krympt såpass att den går att klä i ord). Men också för att själva hästepoken är förbi. Hästepokens avslutande sammanföll med min separation, min flytt och med Mirjas vuxenblivande. Dessutom rev den upp den gamla obearbetade sår från min tonårstid, när jag helt på egen hand tog beslutet och drev igenom försäljningen av min bästa vän, ponnyn Miller, som jag insåg att jag inte kunde ta hand om för jag var för deprimerad, medan mina föräldrar hade fullt upp med sin egen ångest. Så jag sålde min ögonsten, mot min vilja, och grät i fyra dygn efteråt. Jag tror aldrig någon förstod hur jobbigt det var. Jag kände mig så bottenlöst värdelös. Den känslan väller upp med samma styrka, varje gång jag nu påminns om en varm hästmule mot min kind. Som om sinnesförnimmelsen av en häst djupt inne i mig är sammantvinnat med allt som har att göra med skilsmässor och obearbetad sorg. Jag känner mig oförmögen, inkapabel och handfallen, och vet inte hur jag ska göra för att den känslan ska kunna förvandlas till något fruktbart. Så den får vara som den är, tills den vill bli något annat....
Igårkväll var jag på Telegrafen här i Grebbestad och åt mat och lyssnade på musik. Musiken var njutbar, men Maten! Maten var Helt Otroligt, Totalförföriskt Vansinnesgod. Ännu idag blir jag yr, lyrisk och svimfärdig av blotta minnet av mjäll torsk på smörstekt grönsaksbädd. Oral totalorgasm!
Idag har jag toppat den orala stimulansen med en rostad macka med ost, två äpplen, och sedan med 345 gram mjuka häxvrål, lakritsstavar, lakrits- och hallonbåtar, intaget under loppet av 1,5 timme. Nu mår jag illa, mycket illa. Tänker inte äta middag, för jag känner mig Mycket Fet och Äcklig. Tar nya tag imorgon.
I förmiddags gick jag och Catharina till vår lilla båt och tog det vacklande beslutet att packa ihop segel, flytvästar och annat löst från båten. Det har regnat i flera veckor, och inget tyder på att det ostadiga vädret tänker ge sig. Vi längtar båda efter ännu en liten fin seglats före vintern, men snart är det november, och båten måste upp ur vattnet innan frosten kommer. Som alltid blir jag djupt lycklig bara av att stå i båten och känna vattenklucket och tjärdoften, men samtidigt kändes idag också en djup olust. För jag VILL INTE ta upp båten. Det här med att ha en funktionsduglig båt i vattnet symboliserar så mycket frihet för mig att det verkligen tar emot att förbereda båtupptagningen...
Idag åkte jag dessutom till Vitlycke Center of Performing Arts, och såg föreställningen Sincerly Yours. Det var det absolut bästa jag har sett hittills där, och jag har sett alla föreställningar utom en. De körde både igår och idag. Idag var vi åtta personer som såg, igår var det visst några fler... Det är svindlande stort att inse att vi har detta proffessionella dans- och performanceställe mitt i vår kommun, vilken världsklass! Klippet nedanför är från samma föreställning 2010. Lägg särskilt märke till de sista sekunderna. Hela föreställningen var en blandning mellan dans, tal och finurliga tokigheter. Mycket skratt och oväntade vändningar :-)
Den här kvällen väljer jag att avnjuta ensam i min lägenhet istället för att rastlöst kasta mig iväg till något slags sällskap. Det är både smärtsamt och njutningsbart på samma gång. För ryggmärgsreflexen vill få mig att söka sällskap, men det jag behöver är att njuta av att vara med mig själv. Vilket jag också verkligen gör efter ett tag. Jag behöver bara gå igenom några faser av rastlöshet, oro, sorg, längtan, utanförskapskänslor... Sedan faller allt på plats och jag njuter i stora drag av att påta i min bokhylla, lyssna på min musik, och känna min känslor. Utan att jag behöver anpassa mig till någons förväntningar på hurdan jag ska vara. Det är befriande skönt :-)
Så här kan en både- och dag forma sig.....
Kram!
SvaraRadera