Skriva om Kellie, hennes framsteg och baksteg, och alla funderingar kring hennes underbara existens.
Skriva om mina funderingar över Märkliga Nutidsfenomen, Trender och Vansinnigheter. Skriva om min tro på godheten.
Skriva om hur det känns nu när Mirja inte längre gafflar omkring i huset högt och lågt med sina tusen krav och impulser.
Skriva om det nya som växer fram mellan mig och Lukas, nu när det bara är han och jag, nu när han är den vuxne mannen i huset.
Skriva om Michaelhålet som tar mer plats än någonsin.
Skriva om rådjur och fåglar, skogen och Greby gravfält på morgonen, om gråklippor och havsvyer, om ridturer över blöta ängar, kortpromenader på blöta löv. Om naturen som jag förundras så mycket över.
Skriva om jobbet, som slukar min tid men som ger mig mening.
Skriva om känslor, om lättnad, längtan och förvirring, närhet och avstånd. Om hopp och förtvivlan och tvekan och förvissning.
Men jag har inte tid, jag har inte kraft och jag vet inte vad jag skulle skriva egentligen för just i den här perioden i livet blir orden som sköra små kristallblad, som högexplosiv gas, som nykläckta kycklingar.
De tål inte att manifesteras, formuleras, presteras, konstateras.
Annat än som flyktiga, obetydliga, lättupplösliga fraser.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar