Minst en gång under veckan anordnas en gemensam längre seglats. Färden går mot någon holme, ö, mot något intressant besöksmål en bra bit bort, helst minst tre timmars segling bort. Vitsen med detta är att man verkligen ska känna att vinden drar, att skeppet far. På riktigt.
Så även denna gång, morgontutan kallar till möte, man tar sin kaffemugg och vandrar stigen mot mötesplatsen. Frågan är om det blir en seglats, för det har varnats för hårda vindar idag. Och där kommer då längs stigen , från toan och bryggan, svensken, dansken, ålänningen och norrmannen. I familjeform, som representant eller bara som nyvaken. Till slut är den spretiga flocken samlad och just när Kurtén tar till orda börjar hundarna skälla. Men inget kan störa Kurténs trygga röst. Nog ska vi kunna segla. Kanske bäst med bara de stora båtarna. Någon båt ska vidare från ön sen, så alla kan inte få plats på hemvägen. Men nog ska vi lösa det. Avgång om en timme senast, helst tidigare.
Se nu det märkliga hända. Se nu hur denna spretiga flock av alldeles för många människor (drygt 120 pers? 6-7 båtar på ditvägen men bara 4-5 på hemvägen?) fördelar sig på båtarna, trots att det i upp i en halvtimme står en grupp på minst 15 personer som ännu inte fått plats på någon båt. Men hur det nu går till så funkar det. Kurtén står stadigt med sina listor. Nog får det plats en till på Cajsa-Lisa. Det trollas fram en liten båt till. Man får plats med tre extra personer på en annan. Inte en orolig min, inte en stressad själ. Det löser sig. Det löser sig alltid. Alla har inte flytväst, men det finns att låna. Lånevästarna tar slut. Men man frågar runt och se, där var det en som hade en extra i bilen att låna ut. Matsäckar ordnas runtom i tälten och hundarna springer runt runt.
En timme senare är vi på väg. Holmöslupens skeppare är ung och erfaren. Joar är van vid att transportera folk, och har dessutom god hand med dem. Utan åthävor får han nästan samtliga 12 passagerare ombord att engagera sig i en tamp, ett fall, ett skot. Den till höger, lite mer där, upp så, jo där blir fint! Nu seglar vi.
En efter en lägger de till, två timmar senare. Inget skynda sig ur båtarna. Bara småprat, ett lyft, en stödjande hand, langen går, ryggsäckar fram och göra fast. Sten efter sten på piren balanserar vi oss fram till första måstet - fika. Breder ut oss som ett nordiskt lapptäcke bland finska stenar och småbänkar. Öl, rågmackor, pastasallad, vi står ligger och sitter där plats finns. Ända tills regnet brakar ner, men då har vi ju regnkapporna, plasttaket och den bekymmerslösa inställningen.
Promenad till fyren, till stenhögarna, till utsikten, till berättelserna som företrädare för lokalbefolkningen vill berätta för oss. Barnen studsar mellan vuxna ben, drar en blomma, kastar en sten, ger sig ut på upptäcktsfärd. Uppmärksamma öron tar till sig nordisk kusthistoria i ännu tappning. Lågmälda små danska översättningar hörs här och var. Vissa dialekter förstår inte alltid alla nordiska mål.
Så är det dags för återfärd. Vinden har vänt (såklart) till vår fördel. Passagerarna sitter i båten väntar på kaptenen som kommer sist, och som med en glad min konstaterar en stund senare att båten ligger utmärkt i vattnet med sina 22 passagerare. Vi trimmar seglen, justerar, tar i, ändrar, vill jaga ifatt och komma förbi de andra. Men glädjen är viktigare än att komma först och seglatsen är över alltför snart. Och vart tog den utlovade alltför hårda vinden vägen? Inte hos oss. Mosiga av den perfekte segelvinden, gemenskapen och vågorna vinglar vi bort till våra tält för att hala upp en kall öl ur gropen i marken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar