Snart sjösättning X 2!!

Nu så. Det drar ihop sig!

Häromdagen strök jag sista lagret bio impression på Perlan. Och idag täckte jag av Munin och blaskade i fem liter roslagsmahogny. Slurp sa det! Jag han just innan det blev svinkallt och började regna. Brrrr. 

Vilken dag som helst nu alltså. Tror att Munin hinner före Perlan ner i vattnet. 

Troligen redan imorgon om allt går som det ska. Hon ska få åka på släp över till Kalvö och få en fin renoverad MD1 inopererad. Jag är glad!!

Äggkläckeri eller Vi Behöver En Ny Ägg-Ledare

Vilken vecka. Vilken påskvecka: Vårdagjämning och våffeldag, fullmåne, jungfru Maria bebådelsedag - och sommartid. Och Jesus på korset och försvunnen, och sol, frost och värme och spirande grönska och krig. Och Europas skam och kö på systemet och hopp och förtvivlan och fåren ska lamma.

Att begrunda:

Den dagen du drog ditt första andetag.
Den dagen du grät för katten hade bitit ihjäl din kanin.
Den dagen du i ilsken panik sprang ner för trapporna och stukade foten när du kommit på din kille med en annan i lägenheten.
Den dagen du insåg att din mamma inte var världens bästa supermamma.
Den dagen ditt barn föddes.
Den dagen du på rasten av misstag med rumpan krossade en ruta i uppehållsrummet, bara för att du så där lite coolt skulle hoppa upp och sätta dig på fönsterblecket. Och alla i hela högstadiet såg på, och skrattade.
Den dagen du ville dö.
Den dagen du såg vårens första fjäril.
Den dagen du var med och mobbade tjockisen i klassen, fastän du mådde illa av dåligt samvete.
Den dagen du vann storvinsten på en lott.
Den dagen ditt äldsta barn flyttade hemifrån.
Den dagen du skulle ha dött i en bilolycka men hade änglavakt.
Den dagen du ångrade allt dumt du gjort mot andra i livet.
Den dagen du för första gången vågade segla ut med båten på egen hand.
Den dagen du skämdes för mänskligheten.
Den dagen du körde åtta timmar tur och retur för att hämta hem din halvårsgamla son som kidnappats av din svärmor och din man som vägrat komma tillbaka med honom på två hela veckor, trots dina vädjanden.
Den dagen du fick så mycket stryk av ett grabbgäng, bara för att du skulle diskutera allemansrätten med dem, medan de tyckte du lekte på deras revir. Och din pappa kom och räddade dig tack vare att din kompis hade sprungit efter hjälp.
Den dagen din käresta sa det absolut värsta - att du bara ljuger hela tiden, fastän du inte gör det.
Den dagen du insåg att du ohjälpligt sårar dem som betyder allra mest, bara genom din blotta existens.
Den dagen du fick din efterlängtade första häst.
Den dagen du trodde din mamma skulle ta livet av sig.
Den dagen du flög på din pappa och slog honom.
Den dagen du vågade dyka baklängesvolt ner från bassängkanten.
Den dagen du insåg att din längtan efter tillhörighet skapade ett fängelse åt dig själv, där du inte kunde röra dig fritt.
Den dagen du insåg att det aldrig blir bättre.
Den dagen du insåg att det aldrig blir värre.
Den dagen du insåg att livet är som vädret.
Den dagen krampen släppte och du vågade börja njuta. Av allt.


Påsktider. Må alla drabbas av längtan. Längtan efter att ge sig Hän.
Länge leve liv och lust, leda och död. I evighet. Amen. Skål. Namaste.

Länge leve Ägg Ledaren

Tack Facebook som hjälper mig ta reda på vem jag är!

En av de enligt mig meningslösa saker i livet jag har fullt schå med att undvika är alla tester som Facebook påstår att mina vänner roar sig med. Jag får reda på att någon behöver 8 timmars sömn per dygn och en annan persons liv är precis som en viss känd film från 80-talet.

Någon enstaka gång har min forskningsmotor slagit till och jag har klickat på länken för att ta reda på hur de där testerna går till. Om de liksom har någon som helst vetenskaplig grund att stå på. Men när jag då såg att man måste anförtro hela sin profils alla uppgifter åt denna för mig helt okända sajt, så har mitt innersta halvdöda internet-integritetsbehov gnytt så oroligt att jag avstått. Jag vill ju gärna få det där halvdöda integritetsbehovet att åtminstone tro att den har kvar lite kontroll, även om jag ju vet att det är kört.

Storebror ser och vet ju allt om mig sedan länge.

Idag bestämde jag mig dock för att angripa dilemmat från ett annat håll. Just utifrån vetskapen att storebror redan vet vad jag tänker, hur jag klär mig och vilka politiska värderingar jag har, så slog det mig att jag kan förvirra systemet en liten gnutta.

Jag äntrade således den senaste i raden av testsajter, sv.nametests.com, och gjorde så många test jag orkade under en timmes tid. Utan att dela med mig av resultaten på Facebook. Ha, där fick dom!

Ni ska istället exklusivt få hela sanningen om Kim, ja alla mina hemligheter analyserade av sajtens genomlysning av min facebooksida, här, varsågoda!

(Det är garanterat jättejättesant. I alla fall idag.)

Min största svaghet är att jag är för snäll. Det bevisas av att jag är extremt omtänksam och lyhörd, och att alla verkligen älskar att vara i min närhet. Jag är också skeptisk, men det är faktiskt min största styrka!
Sedan så har jag två olika personlighetssidor också: jag är å ena sidan härdad (jo..), atletisk (?), njutbar (?) och artistisk. Å andra sidan rolig (ha), optimistisk (haha), känslig och tålmodig.
Nästa relation i mitt liv kommer jag ha med Daina, och vi utlovas vara lyckliga för alltid i vår heta och ömsesidiga kärlek. Lustigt att nametests.com parar ihop mig med en kvinna, men de kanske vet något som jag inte fattat än...? Vi kommer gifta oss också, eftersom just det påstås vara en hemlig dröm jag har som inom kort kommer gå i uppfyllelse.
Min framtid bjuder alltså på kärlek (165%) och massor av lycka (366%), men också pengar (124%). Dessutom kan jag se fram emot en befordran på jobbet! Man tackar :-)!
De sista två kan ju behövas, särskilt med tanke på att jag ser Grebbestad som mitt andra hem på grund av att jag älskar att vara där. Det måste ju betyda att jag kommer skaffa mig en bostad till, ett stort sommarhus kanske? Sånt kostar!
I det sommarhuset blir det fest allt som oftast. För jag är het och jag har heta kompisar! Sara E är het och söt (24%), Gabi är en flammande eld (57%), Seija är het som helvete! (82%), men jag är såklart allra hetast (130% Aaaargh!). Jag får nämligen hjärtan att smälta med min eldiga attityd eftersom min flammande aura bubblar som en vulkan!
Trött blir jag av alla fester - jag behöver minst 14 timmars sömn per dygn. Men så klart behöver jag också den vilan för att dessutom orka förbluffa massorna med min konst, vilket jag spås uppnå i livet.
Sedan har jag ett antal dolda styrkor också: jag är full av självförtroende, förhåller mig alltid neutralt, och har ett starkt behov av harmoni. Kanske därför som testet råder mig att skaffa mig en elefant som husdjur. Eller hur de nu tänkte där. Hur som helst kommer elefanten inleda en era av glädje och harmoni i mitt hem (får alltså skaffa mig ett gods istället för ett extra hus), den kommer lätta upp mitt humör när som helst på dygnet (hur....?!?!), och är en perfekt vän att kela med.
Hoppas Daina håller med!

Aha! Spår i sanden! Nu kan vi analysera!

PS:
Måste erkänna att det var roligt att läsa alla uppmuntrande och peppande formuleringar. Min slutsats blir att även om testen är så utomordentligt fåniga de kan bli, så fyller de tydligen ändå en bra funktion. Jag blev till exempel både glad och kreativ :-)

Otroligt bra

Det piggar alltid upp med lite upprördhet och missmod.
Efter jag publicerade mitt förra bittra inlägg har allt känts toppenbra.
Inte så att något i hela situationen har förändrat sig. Det är som det är liksom.

Men jag själv känner mig stark, kompetent, framåtblickande och hoppfull.

Jag har så mycket och jag kan så mycket. Oavsett mina deppiga och trötta och utmattade dagar.
Jag blir starkare och piggare för varje dag som går.
Det kommer ordna sig på ett alldeles fantastiskt bra sätt.
Hur vet jag inte än, men att.
Jag bara vet. Det bubblar stadigt, djupt nere i min inre kraftbrunn.

Hej världen, jag är på väg tillbaka :-)

...än slank hon ner i diket...

Förra blogginlägget hade rubriken Tjoho!. Det var väl ett smått hurtfriskt försök att klamra mig fast vid den återkommande känslan styrka och tillfrisknande jag känt av de senaste veckorna. Vissa dagar mådde jag ju rent av superbra. Superbra - alltså: Ingen hjärndimma, inga utmattningströtthetsanfall, ja rent av lite livslust ibland...! Det är ju klara framgångstecken.

Jag trodde det kanske kunde bero på att jag levt gluten- och sockerfritt under två månader. Jag trodde det kanske berodde på våren. Eller att jag börjar tillfriskna så smått. Eller att jag varit duktig med mina mindfulnessläxor. Glad var jag, hur som helst, och det fick mig att börja våga planera framåt.

Jag vill en hel massa. Börja jobba igen. Göra verklighet av en radda idéer som snurrar runt i min skalle. Sommarjobba med att köra badbåtsturer i liten skala till exempel. Bara tanken på det fyller mig med glädjebubbel.

Jag vill, jag vill, jag vill!

"Det är verkligen så roligt att du vill, det är inte alla sjukskrivna som vill", sa de på det senaste mötet. Det var samma möte jag varslades på. Det finns inga lämpliga tjänster lediga åt mig i kommunen, för de "kan inte skapa särskilda tjänster" som är särskilt anpassade till någon som är särskilt behövande, dvs utmattade mig (min ironiska omformulering av en fras jag ofta fått höra det senaste året). Min nuvarande förmåga mäts mot befintliga utannonserade tjänster, som så klart inte lämpar sig för mig i nuläget. Därför blir jag uppsagd. "Men ingen panik, vi ses på nästa möte om en vecka, så hinner du tänka i lugn och ro." Ja tack, jag tänker. I lugn och ro.

Är det någon som är förvånad över att det inte finns en utannonserad tjänst som kräver egenskapen "ska inte ha för många bollar i luften"? För det är vad som står i min arbetsbedömningsutredning, och i mitt sjukintyg, så det är vad de nu går efter. Oj då.

Det ironiska är dessutom att kommunen nu skriker efter behöriga svensklärare. Men tyvärr, i mitt sjukintyg står också, mot min vilja, att jag inte bedöms kunna återgå till arbetet som klasslärare. Och därför erbjuds jag inte de tjänsterna, oavsett om det hade gått att anpassa dem efter mina speciella förutsättningar eller inte.

Så därför ska jag sägas upp, med eller mot min vilja. Det är så tokigt, så snurrigt att jag blir alldeles matt. Min egen bedömning räknas över huvudtaget inte in i besluten som fattas över mitt huvud. För jag vet, och många andra som jobbar inom skolan vet också, att en rektor med lite god vilja kan anpassa tjänster tillfälligt. Så att en person som jag skulle kunna göra mycket nytta utan att för den skull ha hand om en hel klass.

Och jag ställer mig frågan: vad vill jag själv? Slåss i underläge mot ett fyrkantigt system? För att ha en pytteliten chans att få återvända till den värld som gjorde mig sjuk? Ja, nej, ja, nej .... Jag längtar ju efter eleverna, efter att vara behövd, göra nytta... men inte efter den vansinniga arbetsbördan...

Jag skulle vilja vända allt ryggen, göra fuck-you-fingret åt hela den här absurda situationen jag hamnat i. De här dagarna så fulla av nyvaknad kraft och framtidslust fick mig faktiskt att känna just så; Jag behöver inte er! Jag kan själv! Jag ska minsann visa er....

Men så snärtade utmattningens nyckfulla drakstjärt omkull mig igen. Jag gjorde väl två, tre saker för mycket den här veckan. Och blev dessutom varslad. Det kanske inte bidrog till min glädje så mycket.

Och som självförsörjande, medelålders och utmattningsdrabbad är jag inte kaxigare än mina svagaste dagar. Det känns just nu inte alls som om jag klarar mig själv.

Den här helgen har jag mest legat. Inte orkat någonting alls, mer än att försöka vara snäll mot mig själv och inte bli så himla besviken. Medan värken återigen böljar genom handleder, fingrar, knän, axlar...

Mina bra dagar kommer tillbaka, det vet jag. De kommer sakta men säkert bli fler. Men när? Och hur mycket påverkar det min tillfriskningsprocess att min anställningstrygghet snart är borta? Hur mycket kan jag påverka min situation själv?

Nu gäller det att ta reda på hur jag ska utforma mitt nya liv utifrån de förutsättningar som råder. Synd att jag inte är född i en förmögen släkt. Hade suttit fint med några miljoner extra på kontot.

Känner mig just nu en aning trängd. Men det är tillfälligt.
Och diamanter skapas under högt tryck.
Så det så.

Tjoho

Vilken härlig dag! Humöret stabilt och gott, energin räcker till det jag vill göra. 

Sprakande sol, vindstilla, vackraste platsen på jorden och en dunk med roslagsmahogny att kladda ner båten med - se där receptet på lycka. 

Jag tror jag sabbade det, fy sjutton vad jag är bra!

Utombordaren behövde byta startsnöre, eftersom det gamla luddade sig något förskräckligt. Jag tänkte lämna bort jobbet, inklusive totalgenomgång av alla motordelar som krävde dylikt, till en Auktoriserad Emil jag känner till i byn, men efter en slumpmässig sammanstötning på byn, där han menade att det nog inte var så svårt, vågade jag mig på att försöka själv.

Det gick toppenbra. Första arbetspasset, med motorn i mitt kök, resulterade i lyckad montering av nytt startsnöre samt kontroll av bensinfilter. Men eftersom jag slarvat med att ta hand om motorn efter konstens alla regler vid upptagning i höstas bestämde jag mig för att läsa lite i manualen. Det stod då klart att det var lite väl mycket jag hade skolkat ifrån i höstas.

Jag hade inte sköljt ur kylsystemet med sötvatten, inte konserverat med vinterlämpliga oljor och inte förvarat motorn frostfritt. Dessutom menade manualen att impellern borde helst bytas vart annat år. Ajaj. Nu gällde att ställa allt till rätta.

Propellern av. Smörja. Hm, mycket saltbeläggning. Öppna växelhuset. Hm, svårt. Jag sökte på youtube, och visst fanns där alla slags instruktioner. Dessvärre inte exakt den jag hade behövt till just min motormodell....

För att göra en lång historia kort så höll jag på i 5 timmar idag, lärde mig hur en utombordare ser ut inuti sitt ben, konstaterade att impellern var i tipptop skick, men misslyckades med att få ihop det hela sedan.

Det var redan krångligt, meckigt, kladdigt och svårt att plocka isär allt. Det var dubbelt värre att sätta ihop igen. Det gick inte. Jag tänkte och tittade, tittade och googlade. Jag hittade en hel massa råd, men inga som stämde in på mitt problem. Jag lirkade och krånglade.  Jag tänkte lite till. Jag slog mig på fuck-off-fingret med hammaren och böjde två stänger som troligen är svåra att räta ut igen, och nu går det inte att få ihop skiten längre...

Imorgon får jag köra hela konkarongen till Emil. Han kommer antingen att gapskratta eller säga "jaha, det här blir dyrt".

Märkligt nog är jag inte helt knäckt. Förvisso sur och besviken men samtidigt så himla glad att jag försökte. Så himla glad att min nyfikenhet har vaknat igen. Jag älskar att ta reda på hur saker funkar! Jo, nu vet jag hur utombordaren funkar. Även om mina skills inte räckte att montera ihop grejerna....

Dessutom är det skönt att våga ge sig på något, trots att risken är stor att man inte klarar det. Jag har i alla fall provat, vågats, satsat. Det är lite jobbigt att misslyckas, men inte så farligt egentligen.

Inte farligt alls, faktiskt.

(Men håll gärna tummarna att det där jag sabbade är lättfixat)