Lösryckta bilder

Vissa dagar är man lösryckt, avtrubbad, ordlös. Man är fylld av intryck och tankar, men de verkar på något sätt inte vara möjliga att återge i linjär ordning eller i begriplig kontext. Idag är en sån dag. De senaste dygnen har varit fyllda av intryck, så spretande och mångfaceterade att jag är alldeles vimmelkantig.

Bilderna får därför vägleda, i ickekronologisk ordning:

Hos Anna på Otterö. Äntligen fick vi till den där efterlängtade återträffen, även om tyvärr alla inte hade möjlighet. Det ösregnade. I stort sett hela torsdagen och halva fredagen. Det hindrade oss inte från att göra precis allt vi hade föresatt oss. Bastu, räkor, vin, ostron, promenader, havsbad, bryggsamtal och många många skratt. Jobbsnack var förbjudet och det lyckades vi hålla över förväntan bra. Jag vann darttävlingen, och skrattade så jag kroknade åt våra vinnarskallar, dvs alla knep vi tog till för att försöka vinna. Dessutom bjöd jag (och Anna, men hon får bestämma själv om hon vill visa upp sig i all sin dun-prakt) på ett sprallande och magnifikt dunbad. Att bada i dun efter bastu är helt klart underskattat....!


(varför i dun, undrar någon. Jo dun kommer från fåglar, Annas tax Zacke älskar att jaga fåglar, i brist på den möjligheten jagar han dunkuddar, med stor framgång. Det blir en del dun från en trasig dunkudde, och det kan man ju inte bara slänga sådär...?)

Jojo, sa Magnus, ungefär 1393 gånger under detta dygnet. Det uttrycket täckte alla känslolägen alltifrån stolthet (när han lyckades träffa darttavlan till njutning (när vi hade svalt ostronen och tömt champagnen sittandes i regnet på bryggan runt tretiden på natten)

Det här är Rebeccas ben. Och det fluffiga är Annas hundar Zeb och Zacke. De visste exakt var de fick mest uppmärksamhet, för Rebecca är värsta djurälskaren, pussade och gosade med kortbeningarna ständigt och jämnt och sprang till och med ut till kossorna för att kramas, medan Anna valde att vända med hundarna, så att inte de också skulle bli alltför kramsugna. Kor och taxar har som bekant inte riktigt samma storlek och det kunde ju slutat illa...

Detta är i Annas pappas källare, Åkes Bodega. Där har mannen minsann ordnat det för sig och sina vänner. Väggfasta bänkar och oömma bord samt en utomordentlig liten bar där vi serverades ett kallt öl som aperitif inför promenaden. Lägg särskilt märke till bartenderns bohusländska dräkt.

Ett hopp till bryggan i Grebbestad. Här är jag och min faster Sonja och hennes vän Armand och flanerar i byn, samt hälsar på Mirja för att köpa glass. Mirja gör sig extremt bra på bild. Vissa dagar. Inte denna. Men hon jobbar bra och effektivt. Mamma är stolt.

Ett hopp till mitt kök, denna förmiddag. Jag tyckte synd om Lukas marsvin Renfana. Han är ensam (kompisen dog för ett år sen) och han är bortglömd (mamma jag lovar att alltid ta hand om honom snälla mamma köp marsvin åt oss? så där lät Lukas och Mirja för drygt 5 år sen...). Renfana bor denna sommar ute på altanen (frisk luft är garanterat bra för små marsvin) men idag såg det för sorgligt ut. Han åt inte ens maskrosbladen jag serverade, och så har han fått grå starr på ena ögat. Jag blev orolig rent av, och tog upp honom, kramade honom, klippte hans klor och se, djuret tinade upp i min famn och började knorra sådär som lyckliga marsvin gör. Men djuret stinker apa, och han fick således bada i diskhon. Det tyckte han sådär lagom mycket om, men var extremt pigg och glad efteråt. Nu får buren stå inne igen, på det att han må tina upp och ha några bra månader/år innan han trillar av pinn.

Köp inte smådjur åt barnen när barnen tjatar. Köp möjligen åt dig själv. De kan få klappa. Ibland. Om de ber riktigt riktigt snällt.