Symboliskt värre

Hittade det här lövet på backen nyss. Jag var ute utan att vilja eller orka, och det bara låg där. Inget annat löv såg ut så där. Så där taggigt, nysläppt, bortglömt och skört.

Dagen är ras. Ont i allt, och jag som skulle skriva, promenera, pyssla hästar, städa, planera. Ligger och fryser och gnäller istället. Trots tabletterna. Ryggen brinner och till och med sittknölarna värker.
Verkligen helt jättegnällig.
Jag hatar det här tillståndet.

Nu åker vi till min pappa och äter mat. Där ska jag gnälla lite till. Skitliv. Kanske ska passa på och skylla på något, någon.
Nåns fel måste det ju vara?

min mamma

min mamma kom förbi förut. min mamma kom in utan att vänta på att vi ropar "kom in!", efter att först artigt ha tryckt på ringklockan, och hon kom som vanligt i sina rosa foppatofflor och med sin fuskpälsleopardsvartvitmönstrade noppiga kappa med den svarta velourmysdressen därunder. hon bar en ytterst trasig och smutsig plastkasse i sin hand, fylld med tomma pantburkar som hon hittat i skogsdungen hon passerar. det ligger pengar i skogen!, sa vi.

min mamma talar med med sin basröst, med eftertryck på varje stavelse, och skulle hon uttala ordet stavelse, skulle hon säga "stafelse". hon säger nämligen så. hon säger "ehuru", "förvisso" och "trefligt". det sista säger hon så frekvent att jag obemärkt har börjat ta efter henne. till min gränslösa irritation.
min mamma låter bli att röka under timmen hon är hos oss, men greppar osthyveln och skär ostskivor från eftermiddagsfikabordets ost med en i mina ögon ettrig äganderätt. när popcornen ställs fram hugger hon in, redan före skålen nått bordsskivan. jag förstår av hennes kroppsspråk att hon troligen skulle uppskatta att bli bjuden på middag, men som vanligt när jag känner vad min mamma skulle vilja, önska, försöka vilja få, så vill jag inte alls. tillmötesgå henne.

hon talar om besöken hon gjort, kommer göra, om upplevelser hon haft under veckan, och om de som står på tur. det är mycket nu! ojojojoj. det är stockholm och oslo, och papegoja och älskaren, och det är vila på söndagen, kyrkan och kvinnojouren och strukturen på övriga dagar. jag försöker lojt hitta en vinkling på samtalet som får mig att bli lite mer engagerad, lite mer intresserad, lite mer uppmärksam. på henne. men jag kan inte få henne att bli detsamma mot mig.även om jag vet att hon älskar mig.
när gav jag upp? när slutade jag prata om mig?

ibland ibland går det, när vi har oceaner av ensam tid, och kanske en flaska vin att dela på. då! min mamma är min bästa praterska, min bästa lyssnerska, min bästa känner mig längst påhejerska. då finns hon för mig och jag för henne.
och hennes vardagsdrama sjunker undan, krymper och behöver inte längre uttalas i versaler. och jag finns för henne.

min mamma har en torkad platt groda under skivspelaren. och utbredda vingar från hittade döda fåglar på väggen. hon har sjutusen plastkassar under diskbänken, och halvätna torkade limpor på bänken. min mammas vardagsrumsgolv är täckt av böcker, tidningar och cigarettaska. hon kan Aniara utantill, och är den mest fläckvist belästa person jag känner. min mamma ska hjälpa min dotter inför religionsprovet på tisdag, för hon kan allt om kristendomens historia. hon ska ha en utställning i Grebbestads kyrka under allhelgonahelgen och den ska handla om sorg. min mamma sörjer sin bästa vän, och då kan hon inte säga att allt är såååå trefligt, utan då gråter hon hemma, och skriker, och sover dygn i sträck och sen vaknar hon klockan 4. sen är hon på vift ett dygn igen. eller planerar nästa pilgrimsvandring. eller spikar upp en ny himmelsblå satinhimmel över sängen. för nån gång ska det väl ändå funka, utan att det rasar ner.

jag älskar min mamma.

spånigt

efter att ha nästan råkat i tvärstopp i det undermedvetnas grusbeströdda halkbana, så finner jag mig nu plötsligt i acceleration igen. det var helgen i Köpenhamn som gjorde det. jag kan bara meddela läsarna som inte begriper vad jag svamlar om, att en ensam helg med en kär vän, och utöver detta 12 timmar i buss med endast musik i lurarna som underhållning, är en så kallad lisa för själen. mina tankar fick tillfälle att sväva fritt, och mina sorger fick breda ut sig för att sedan upplösas likt morgondimman i solgass. helt outstanding underbart.

så nu rasslar det i planeringskalendern, i tankesmedjan och till och med i partyhungraren. och tja, vi får väl se hur länge denna nya energi behagar vara.

min holländska väninna i danska huvudstaden fick mig att njuta mitt fadersmål, jag tror att de danska ord som nådde mina öron begränsades till knappt 20. det var holländskan som bubblade fram ur våra strupar, som en vårflod fylld av liv och glädje. vi talade om allt och inget hela helgen, men mest såklart om varför livet är outgrundligt, struntade i Kulturnatten och krogarna, till och med i pölsan och Ströget. soffan i lägenheten vävde den hängmatta där våra själar kunde vila, mötas och återfödas.

väl hemkommen hängde regnet i luften och min hönsvinge växte till sig och nådde ända bort till de stackars små hästarna som står ute dag och natt på Greby. Julias mugg är på återmarsch för en ny invasion, och nu får det vara bra med fuktiga utenätter. således inhandlades det 4 balar spån á 89 riksdaler stycket, vilket jag menar är ett rövarpris utan dess like. nästa gång blir det att skicka en hälft att hämta spån på sågverket i Rabbalshede, där de har vett att anpassa pris efter produkt. nackdelen är väl då, att de stänger redan kl 16, vilket kan driva upp kubikmeterpriset till än högre höjder om man räknar in förlorad arbetstid.... (vilket alltså är anledningen att jag ämnar övertala hälften, som styr mera över sin egen arbetstid än jag, en stackars kommunlöneslav...)

nåväl, nu står med torrt spån upp till fotknölarna, mumsar på hö och lyssnar på hönornas flax i rummet intill.. jag tror de trivs och imorgon ska jag få släppa ut dem i hagen igen. det känns faktiskt riktigt mysigt :)

nu tjatar en viss dotter på mig(?)om att hjälpa med läxan. bäst att passa på då...

hej!

Rullar fram

På väg jag är... Det är skönt. På väg betyder allt och inget på en gång. Lurar i öronen och mörka skånska landskap som glider utanför bussrutan. Ska tillbringa helgen hos en kompis i Köpenhamn. Renfana är i marsvinshimlen, jag fick hjälpa honom iväg natten till onsdag. Trots alla grubblerier innan var de inget svårt beslut att ta när stunden var inne. Jag grät hejdlöst en halvtimme och låter nu tomheten efter honom fungera som sorgetratt för allt annat svårt som livet för med sig.
Hösten är ohjälpligt här.
Katterna vill bara äta och päsa. Jag med.

Sjuk liten Renfana!

Han sitter och är alldeles tyst i sin lilla låda i buren. Han har levt i ganska många marsvinsår, är nog rätt gammal rent av. Han äter inte, dricker inte, knorrar inte, men kvider ibland. Nafsar håglöst på ett strå, kliar sig lite. Sitter tyst igen. Så har det varit nu i tre dygn, och jag slits mellan iskall avlivningsrationalitet och småbarnets romantiska kärlekstvång. Vill vyssja, vagga, hela, mata, fråga experter, undersöka, studera, vänta, hoppas och be. Samtidigt så surfar jag efter avlivningsidéer, frågar vänner och bekanta - hur dödar man ett marsvin på det mest humana sätt?

Att äga ett djur, att ta makten över ett litet djurs liv, innebär också att ha makten över dess död. Jag kan välja att vrida plånboken ut och in och fara till smådjursveterinären med detta åldersstigna svin. Men han är ett djur av 7 i vår familj, och plånboken är tunn. Så jag sneglar på tegelstenen och försöker på ett rent rationalistiskt matematiskt sätt beräkna sannolikheten för att nacken verkligen ska brytas -knips- när min arm i sista mikrosekund troligen kommer att tveka så att slaget inte blir lika exakt och hårt som planen kräver. Funderar över Hitlerregimens "den slutgiltiga lösningen", som från början i Polen innebar en resa instängd i lastrummet på en lastbil där avgaserna leddes in till de efterblivna försökskaninerna. Effektivt. Men smärtfritt? Kan Renfana slippa lida om man sätter honom i en låda, i en påse, där bilens avgaser åker in? Eller ska man hellre dränka honom?

Som nämnts ovan, är jag, han, vi inne på tredje dygnet. Han kanske lider. Marsvin sägs vara tysta när de lider, för att inga rovdjur ska kunna upptäcka dem. Han är tyst. Jag vankar runt hans bur, tvångsvattnar honom, klämmer hans mage, klappar och pussar. Ett mirakel kan ske. Jag vill helheala detta gamla lilla djur, som varit familjens dåliga samvete de senaste tre åren. Vill gottgöra allt. Eller så vill jag vara läkare, veterinär, jägare. Ha en bössa i hallen, ett scoutknep i bagaget, och avliva honom professionellt, snabbt och kärleksfullt.

Vill inte vara i detta mellanläge, detta tvekande, velande, svetthandsgnidande undglidande beteende. Vill ha kontroll, veta och handla. Men velig är just det jag är. Svag, när hjärtat är inblandat. Svag och tvekande. Helt genomsnittligsmänsklig.

Vårt lilla knorresvin..... Snart i marsvinshimlen.

hej bloggen

det var en fin sommar vi hade du och jag, bloggen. så länge sen det känns. sommar. du följde mig varje dag, fanns med mig hela tiden, fyllde mina tankar med idéer, mitt hjärta med lust, mina fingrar med skutt.
nu är det andra bullar. sidfliken som du ligger och stirrar på mig från ger mig eksem i ögonen. tror det är skammens tårar som bränner bakom locken. eller stressens.
jag längtar faktiskt efter dig. tankarna snurrar in sig i en trasslig knut när jag inte får skriva somriga skrattiga skuttande betraktelser. när jag inte hittar eftertankens fluffiga vila.

nu är det hösttröstlöst grått. vardagarna har svept sig som tunga gråa filtar över månaderna, det sipprar varken ljus eller luft. arbetar i princip från bitti till jämnt. vargnattsnätter med. på kvällen låter det blappblappblappblrrrpt i mitt huvud.

skfrrrt. puffffff.....

nu grusar sig ögonens hopp. själen flyter ut i sin dimma.
en annan tid kanske.