Semestern har börjat

Jobbigt men bra beslut: att avstå Vinden Drar, för att Michael
ska kunna hitta sin plats i gänget igen, utan min närvaro.

God morgon :-)

Hos pappa. 

Kellie har flyttat till pappa på prov.
Visade henne bäcken, hon älskar ju att bada.

Tess vill fiska.

....färgen.....

Skala bark från färska enepinnar. Det är meditation det.

Vackraste skärgård...

Köpt ny sovsäck och nytta liggunderlag. Tält också. 

Jobbigt bra fråga. 

Barndomsvänner från Holland på besök. 

De frossar i färska räkor.

Jag frossar i "hagelslag"

Vädret... för kallt, för blåsigt, för torrt.
Och jag som ska ut i skärgården och tälta....
Slipper ta med solkräm, helt klart.

Julia finns inte mer. Kan nu inte återge i ord vad eller varför....
Men det gör ontontontont...så ont....

Gnäll

Måste sura. Skriva om surt. Så arg. Så besviken.
Kroppen som plötsligt bara är ond. Värker. Smärtar. Surar. Gnäller.

Och trött, så trött, så in i bänken trött.....

Fastän det varit så bra veckor, så fina arbetsdagar, underbara lediga dagar. Fastän allt funkar i mitt liv. Fastän jag hade börjat se fram emot att börja kunna fungera till fullo igen.

Det skulle vara en jätterolig dag på jobbet idag med lekar, föreläsning, happenings, umgås, trivas ihop. Såg ju faktiskt fram emot....

Jag var tvungen att hålla mig hemma i mitt sura. Låta värken få vinna. Ge upp. Kapitulera.
Sovit timmavis. Hjärnan vägrar fungera.
Känner mig värdelös, hopplös, orkeslös, energilös, initiativlös.
Dum. Känner mig dum. Kan inte tänka. Inte planera. Inte sortera.

Värdelös.

Vart tar orken vägen...?
Varför fungerar jag fantastiskt bra ena dagen, och är ett vrak en annan dag? Vad utlöser vad?

Nu...mitt i mitt sura.... så utan skal... Alla måsten stryper mig och paniken stiger.

Klamrar mig fast vid gravfältets vackra verklighet.
Finner viss tillförsikt.

Tess bidrar till det... fina lilla pälsboll.....

Saker som berör

Ledord i livet som hjälper lite ibland...

 Kärlek - alla ni som jag känt i så många år... Ni nära, kära... Och så ni nya... Och du...  Ni får plats. Allihopa. Inte i timplanen, men ni får alla plats i mitt hjärta... Ni är så fantastiska! Jag älskar er.
Sorg - skilsmässa, barnen växer upp, Kellie flyttar till pappa, Julia ska lämna jordelivet, inget är sig likt och det blir aldrig mer som förr. Det skär och bränner och värker. Gammalt tvingas ge plats för nytt.
Hopp - det bär. Livet bär. Jag blickar bakåt och ser att det har burit, hittills. Nya upptäckter väntar runt hörnet. Känner mig ivrig. Förväntansfull.
Framtidstro - jag litar på mig, på min uthållighet, min kärleksfullhet, min eviga tro på att livet är bra, och att man genom ärlig kommunikation kan övervinna alla hemskheter. Jag litar på livet. Trots att det smärtar, så levererar det också. Kanske just för att jag vågar ta till mig smärtan?

Finaste

Räddrädd, för män, för barn. Alltid. 

Julia. Tack för allt finaste finaste ponny...

Så känns det stundom...

...och även så här känns det stundom....

Litet charmtroll som smälter hjärtan.
Läromästare i livstillit.

Familj. Obeskrivligt starka band. 

Frihet. Obeskrivligt härligt med ny livsfas.

Nu litar jag på er ungdomliga sprängverkan, ni nya generationen...

Pappa tar hand om Kellie.

Jag seglar ut mot nästa halva av mitt liv.