Går ner för landning

Nu har jag ägnat flera dagar åt att göra fullständigt ingenting. Vakna, äta, titta tidningen, prata, gå en sväng, handla en bulle, se en film, hänga en tvätt. Sova en stund, ta en kaffe, prata lite. Gå en sväng. Se fotboll.

Första tecknet på att chocken, paniken, stressen och förvirringen i min jet-lag-post-work-situation började släppa var att jag tog en pratstund med Cesar det första jag gjorde när jag vaknade. Och när det kom två hungriga katter i min väg hade jag både lust och tid att huka mig ner för att småtala även med dom. Andra tecknet är att jag kan sitta tyst i upp till en halvtimme. Tredje tecknet är att jag inte är upprörd och på språng.

Nu väntar jag bara på de sista slutgiltiga bevisen på att vilan börjar ge resultat - att jag kan börja tänka, planera och genomföra små projekt i stil med: inhandla varor och baka bröd, packa inför Vinden Drarresan i kronologisk och rationell ordning (med eftertanke och utvärdering), hitta en skrapa och en värmepistol i garaget och skrapa utemöbler, sortera kläder och bestämma vilka garderober som ska innehålla vad, inhandla matvaror till morgondagens födelsedagsfest för 59åringen, tänka ut, planera och genomföra små trevliga utflykter med familjen för resten av sommaren osv, osv...

Men trägen vinner och den tålmodige vet att bida sin tid, och först är i slutändan sist, och Rom byggdes inte på en dag, och hjärnan är ingen maskin, och sommaren är kort, och festivalerna kommer igen.