Huset. Hemma.

När jag klev in genom dörren (hemma) efter en dryg veckas tältliv, ekade mitt "hej!" obesvarat. Alla hade annat för sig. Denna omständighet gav mig möjligheten att uppmärksamma hur det kändes att komma in i huset. Det första som mina ögon tog in var kökets detaljer, kökssoffan, hyllan ovanför med fotogenlamporna, sedan keramikskålarna på köksskåpen. Sedan alla småsaker samlade i fönstrena, på bänkarna, hyllorna. Burkar, skålar, pennor, en skruvmejsel, tändstickor. I vardagen verkligen hatar jag detta myller av prylar som aldrig tycks vilja inordna sig i rationella och prydliga led. Vad är det för hemlig komplott som får plåtburken med skruvar, tillsammans med en tejprulle och en ask tapetklister att slå sig ihop med raden av matlagningsoljor på arbetsbänken?


Ändå, det var just denna röra som gjorde att jag kände mig riktigt hemkommen. Glad. Även om jag får erkänna att glädjen över just röran inte höll i sig särskilt länge.

Nåväl. Huset börjar hursomhelst sakta men säkert forma sig efter invånarnas rutiner och beteenden. Det är ett vänligt hus med benägenhet att vilja vara till lags.Vi har ännu inte fått några starka impulser att måla om, det går att jämka ihop huspersonlighet med oss-personlighet. En detalj är ändå störande. I trapphuset ekar ljuden för mycket. Alla ljud från kök och hall studsar upp i trappan och in i sovrummen med klingande lätthet, blir förstärkta och skarpa. Alltså kan man få intrycket att någon spolar i kranen just intill örat, medan man yrvaket lyfter upp näsan ur morgonkudden. Trots att det sker en trappa ner. (klicker-?)Golven är för fina, rena, hala, nya att lägga ljuddämpande trasmattor på. (Kanske kunde man hänga väggbeklädnader) Detta är nackdelen med nyrenoverat, modernt. I gamla trähus blir ljudbilden mer dämpad.

Badrummen! Redo att hamna i Vi-i-villas glatta reklamsidor. Helkaklat, designade kranar, duschdörrar av glas, spotlights! Så himla o-oss! Det är omöjligt att stöka till i badrummen, det finns inga skåp, hyllor, eller krokar att belamra, bara tvättfatets breda porslinskant, och de designade sparsmakade mjuk-glidande lådorna under. Vi försöker fylla kanten, men det räcker inte. Var ska smyckena hänga, skärpen, morgonrocken? Var får de nytvättade handdukarna plats, toalettlektyren? Det tar emot att borra i kakelväggar, så ännu har inga hyllor kommit upp. Badrumen tvingar oss till ordning. Man får hämta en ren handduk i garderoben innan man duschar. Man får ställa tillbaka sin kroppslotion i handfatsskåpet efter användning. Man får foga sig.

Garaget - livlinan, räddaren i nöden, garanten. Där allt hamnade under flytten, fullbelamrat med maskiner, kartonger, möbler, hästgrejor och tusen andra saker som inte fick plats i huset. Äntligen nu (trolleri!) medan jag var borta, så hände det. Expeditionen bestående av Michael och Falk har grävt sig fram och igenom allt, sorterat och städat, och nu är platsen brukbar IRL. Liten arbetsbänk. Hylla med färg, hylla med maskiner, hylla med skruv, och så vidare. Igår skrapade jag färdigt och grundmålade trädgårdsbordet. I garaget.


Vardagsrummet. Detta märkliga avlånga rum med stora fönster i ena sidan men mörkt i det andra. Med blommiga (!) tapeter i taket, en snedställd grön (!) kakelugn i mitten och putsade vita väggar (bubbligt och svårt att sätta spik i). Sen bokhyllan kommit på plats och böckerna flyttat in är rummet fogligt. Det går att vara där och känna att det är vårt rum. Vi ser film på stora plattmonsterTVn, spelar tv-spel och äter chips. Men nog är det mörkt. Där kanske målarpenseln drabbar först....

Avslutar med en dokumentation av gårdagens intag på Sjögrens i backen. Jag och min Harriet. Härmed offentliga njutare.