Skulle vilja

....blogga mera.
Skriva om Kellie, hennes framsteg och baksteg, och alla funderingar kring hennes underbara existens.

Skriva om mina funderingar över Märkliga Nutidsfenomen, Trender och Vansinnigheter. Skriva om min tro på godheten.

Skriva om hur det känns nu när Mirja inte längre gafflar omkring i huset högt och lågt med sina tusen krav och impulser.

Skriva om det nya  som växer fram mellan mig och Lukas, nu när det bara är han och jag, nu när han är den vuxne mannen i huset.

Skriva om Michaelhålet som tar mer plats än någonsin.

Skriva om rådjur och fåglar, skogen och Greby gravfält på morgonen, om gråklippor och havsvyer, om ridturer över blöta ängar, kortpromenader på blöta löv. Om naturen som jag förundras så mycket över.

Skriva om jobbet, som slukar min tid men som ger mig mening.

Skriva om känslor, om lättnad, längtan och förvirring, närhet och avstånd. Om hopp och förtvivlan och tvekan och förvissning.

Men jag har inte tid, jag har inte kraft och jag vet inte vad jag skulle skriva egentligen för just i den här perioden i livet blir orden som sköra små kristallblad, som högexplosiv gas, som nykläckta kycklingar.

De tål inte att manifesteras, formuleras, presteras, konstateras.

Annat än som flyktiga, obetydliga, lättupplösliga fraser.

Tomt

Jaha. En vacker och solig höstdag, men i bröstet en stor tomhet. Lukas sover. Mirja har flyttat, Michael har flyttat. Inte helt enkelt att tackla. Vad ska jag nu förhålla mig till? Mig själv? Men vem är jag då?

I söndags plockade Michael ihop dryga tre kärror med verktyg, kläder, dator och annat. Och påbörjade nästa fas i livet. Det var helt planerat, tidpunkten var spikad sedan en längre tid, men själva flytten var inte alls förberedd. På intet sätt kunde man ana att den närmade sig. Det kom därmed ändå som en chock när han satte fart på eftermiddagen och började packa med stor frenesi. En jättechock. För mig (fast jag visste), för Lukas (som blev helt överrumplad), för Mirja (som inte alls tyckte om att det överhuvudtaget skedde).

En knapp vecka senare. Nu har även Mirja flyttat, även det planerat. Och desto mer förberett. Hon och Anders har grejat med lägenheten, renoverat och fixat. Igår sopades de sista sågspånen ut, och vi körde några lass möbler. Jag och Lukas försökte hjälpa till, men Lukas har sprängande huvudvärk och jag har dumma onda handleder som inte förmår mycket. Vi kände oss rätt odugliga. Så vi lufsade hem till vårt alldeles för stora hus framåt kvällen.

Jag vet att jag inte ska gnälla. Jag vet att livet är så här. Jag vet att jag har varit med och format det. Jag har delaktighet i det som sker.

Men usch vad det känns. Som om någon kapat av mig ett ben och en arm.

Huset ekar tomt. Och ändå har vi inte delat upp möbler och böcker än. Ändå kommer Mirja att springa in och ut ett bra tag till, kanske till och med flytta hem igen.

Men det är nu något nytt och okänt påbörjas, det blir så uppenbart när yngsta barnet flyttar ut (jo även om Lukas bor kvar, så är det ändå ett tydligt tecken i skyn)(tiden med barn i huset närmar sig obönhörligen sitt slut).

Och när mannen i huset, som man levt med i 22 år, också flyttar i samma veva - då finns inga ramar att förhålla sig till längre, inga rutiner att luta sig mot. Jag måste snickra nya. Men var är verktygen?

Allt gör ont. Samtidigt känns luften lite klarare, lite lättare att andas. En lång tid av krampaktig väntan är över. Det har hänt.

Men om det blir bra det vet jag inte. Än.