onsdag 29 februari 2012

Födelsedag

Mirja fyller 16 idag. Mitt energiknippe till dotter, som valde att landa i verkligheten mitt på dagen, den 29e februari 1996. Sparkade sig ut för egen maskin med knutna nävar och öppna ögon och stor bråttomkänsla. Som om hon var sen till något viktigt.

Stort att vara trebarnsmamma. Stort att få se alla tre bli äldre, klokare, ståtligare och mer mångfacetterade för varje år. Känner en slags tårögd vördnad. Och inser att jag inte är 30 längre. Inser att jag börjar fatta vilken gåva det är, att leva, vara frisk, ha nära och kära. Inser att jag kan vila i den insikten.

Som om jag omärkligt backar bak. Behöver inte bevisa så mycket längre.
Tärningen är kastad, fröet sått, skörden snart bärgad. Kan unna mig att ta en kopp, slå mig ner, och se på i lugn och ro hur det hela utvecklar sig.

Nåja.

Ett och annat kickar jag nog igång. Men inte idag. Idag översköljs jag av livets magnifika vågor som rullar in över mig som havet över klippiga strandlinjen.

Liv och död. Barn och hund. Glädje och sorg.

Klamrar mig fast. Melankolin sliter.
Löser det genom att sova nu. Godnatt.

söndag 26 februari 2012

C

din päls mot min handflata
kittlar hudcellerna
mjukt så obeskrivligt

din morgonhälsning mot mungipan
varje morgon
vill du känna min andedräkt

din suck under matbordet
när du lägger dig tillrätta

din härochnuvaro
fångar min tanke
nålar upp den på väggen
obarmhärtigt

du är min bästa spegel

ditt sätt att älska förbehållslöst
utan att ge upp dig själv
en läromästare för alla som vill lära

din närhet
som bränner i medvetandet
nu när du inte längre finns

tystnaden är öronbedövande
tystnaden efter dig

bollhund fluffhund lilla visp

det var för tidigt

jag har svårt att foga mig

fredag 24 februari 2012

Cesar nu är du är död

Jag har jobbat mycket den senaste månaden. Långa dagar. Skönt att få stänga av, koppla bort den där gnagande oron över din hälsa, åtminstone dagtid. Du har varit med Michael om dagarna, fått skrota runt i din egen takt. Vi har noggrant skrivit upp i en liten bok när och hur mycket du har fått av medicinerna. Jag har registrerat allt jag lagt märke till i den boken; mat, puls, andning. Även om det varit uppsvans eller nersvans, lång kiss eller kort kiss, glad eller hängig.
I onsdags. Jag lägger märke till att din mage ser större ut. Den känns större. Jag tänker omedelbart på vätska, att ditt hjärta nu kanske gör sitt jobb ännu sämre, att även högerklaff nu sviktar. För då blir det vätska i buken, det har jag ju läst (gud vad jag har läst).  Men vi pratar om att du är så stilla, inte rör dig så mycket, inte springer eller gräver längre. Muskulaturen förtvinar. Inte konstigt att din kroppsform ändrar sig. Jag nöjer mig.

Men kan inte undgå att lägga märke till. Du är tröttare. Du har börjat hosta igen. Du har ingen aptit. När du ligger ner och vilar vibrerar du på något sätt. Som om hjärtat orsakar en slags inre jordbävning.

Torsdagkväll. Du har varit ovanligt hungrig. Men du hostar än mer, och magen har svullnat mer. Bestämmer mig för att ringa veterinären imorgon. Ringer Rikard. "Kom hem redan i helgen, jag tror det kan vara sista versen för Cesar nu. Om du vill hinna pussa på honom en sista gång."
Jag känner mig kompetent, ansvarsfull och iskall och det hugger till i hela bröstet.
Vi går ut en kort sväng. Du går långt bakom mig, nosar länge på allt. Sen blir jag så trött. Och jag går och lägger mig och önskar att du ska orka tassa uppför trappan inatt vid tretiden, och lägga dig på golvet bredvid min säng. Så som gjorde du varje natt, fram till för några veckor sedan, men uppförstrappgång är nog för jobbigt för dig nu, kanske. Eller så vill du vara nära Michael som du ju ägnat mest tid ihop med det här sista året.

Jag vaknar på morgonen och en stund är jag i det där underbara medvetandetillståndet av frid och hopp. Sen vaknar jag lite till och minns att jag ska ringa veterinären. Svärtan lägger sig över bröstet. Jag hinner hoppas lite på att veterinären säger det kanske bara behövs en lätt ändring i medicineringen, eller tömma din blåsa. Sen hör jag hur du hostar där nere. Du hostar lite till. Då kommer vasshugget i mitt bröst tillbaka. Det sitter där i bröstbenet, djupt inkört, och dunkar.

Vi går ut. Du vill inte ut. Men du går med. Du travar glatt fram till gräset, men kissar bara lite. Och du stannar på gräsfältet, tittar uppfordrande på mig. Det ligger en pinne där. Jag skrattar och kickar iväg den med tåspetsen och du exploderar fram med ett skutt och gör släng-i-luften-tricket med pinnen. En gång, två gånger. Sen stänger någon av dig. Du bara flåsar och tittar, rör inte en fena. Men vill fortfarande att jag kastar, igen. Jag får förlösa dig, och säga de magiska orden "Det räcker nu". Signalen att det är slutlekt. Du tassar bakom mig, sakta och eftertänksamt, som om du försöker förstå vad kroppen säger till dig.

Du är ovanligt hungrig sen. Äter flera Frolicar, och kattknoppror. Oj! Kanske ändå? (men jag vet att det är så vanligt att små döende husdjur lever upp lite, vill äta, leka. När det närmar sig. Jag vet, men jag vill inte veta). Jag ringer veterinären. Hon minns oss. Hon säger att det låter illa, men man vet aldrig. Kom så kollar vi, säger hon.

Jag och Mirja tar med dig i bilen. Får lyfta in dig. Hos hästarna, som ska släppas ut för dagen, står du mest och tittar. Istället för att rusa runt och nosa, lyfta ben, och passa på att gräva lite. Du står bara och tittar.

(när jag zoomar in dig i mitt medvetande är du densamme som alltid. samma pigga ögon, samma livslust, samma tillgivenhet. jag vill vara inzoomad varje gång jag ser på dig, men du zoomar ut dig, bort från mig. du går undan, somnar eller vänder bort, stänger av din uppmärksamhet. stunderna du tillåter mig vara inzoomad blir kortare och kortare. när jag motvilligt zoomar ut, blir bortkopplad från din själ, ser jag det uppenbara - din kropp har det tungt)

Hos veterinären. Allt blir konstaterat. Det jag redan vet bekräftas. "Men jag kan ringa Blå Stjärnan, prata med hjärtspecialisten och fråga om något kan göras så han får (mer tid, timmar/dagar/veckor?). Jag ringer så fort jag pratat med Björn" säger hon.

(Cesar mitt hopp är borta nu. Detta är löjligt. Vi kan inte fixa, greja, trolla, laga. Ditt hjärta har nu dubbelsidig svikt, trots intensiv medicinering. Att du alls visar spår av pigghet beror på din livsglädje och personlighet. Din mage känns som en fotboll, jag kan bara försöka föreställa mig hur det känns att tassa runt med den spänningen. Och vara så andfådd.)

Vi sätter oss i bilen, du rör dig knappt (du som alltid vill se vart vi kör). Ena stunden pigg, nästa stund försvinner du i din dvala. Veterinären ringer precis innan vi hunnit hem. Medan jag parkerar har jag tagit emot hennes ord och förstått, och säger: "Vi behöver lite tid nu, men vi kommer sen, om ett tag.". Jag lyfter dig ur bilen, vi gråter både Mirja och jag. Du vill bli buren. Du hatar att bli buren. Men nu vill du bli buren.

Du får ett märgben och du blir så glad, äter och sliter och river. Slafs tugg. Som den Cesar jag känner och vet och du finns, alltid, ja just så är du, så är du, detta är du.

Och jag ringer till Michael och gråter. och jag ringer till Rikard och gråter. Och Mirja går upp till Lukas och gråter. "Det är över snart, Cesar ska lämna oss strax."

Och vi sitter i köket, och du tuggar på ditt ben, och Michael och Johan kommer hem från snickarjobbet, och vi dricker kaffe i köket, och allt är som vanligt i köket och du är så levande och glad och vi gråter. Mirja rullar iväg en boll till dig. Och du tar den inte. Du som är bolloman och bollaholic. Du ligger på din fäll bredvid märgbenet och tittar på oss. Jag hör dig andas.

Så åker vi till veterinären. För andra gången idag. Michael och Mirja är med också, Lukas valde att säga hejdå hemma. Det är så skarpt allting. Fågelkvitter och en vanlig biltur. Jag vill köra och köra, finnas kvar i känslan av overklighet - vi kan vara på väg till en utflykt, vi kan gå en långpromenad i skogen med dig, och ha en härlig vår-lik dag, och du kan leka med bollar och pinnar och skutta ikapp, bort och före. Vi kan definitivt inte vara på väg att döda dig om en kvart. Det är omöjligt.

Michael säger att du vet vad som är på gång. Jag vet inte vad du vet. Jag hoppas du inte vet. Jag hoppas du litar på oss. Jag försöker förtvivlat vara en stark flockledare. Medan tårarna rinner, drar jag djupa andetag och förmedlar (försökerförsöker) lugn och trygghet till dig. Du ska kunna vila i att jag vet vad jag gör. Det är mitt ansvar som djurägare. Jag kan ta det ansvaret. Du ska inte lida. Jag slits isär. Vill skrika rakt ut. Det är helt fel. Jag kan inte ta det här ansvaret. Jag tar det ändå. Vi gör det.

Johanna berättar hur det går till. Du rakas på lilla smala frambenet igen. Får en kanyl insatt. Inga problem. När den sitter stadigt får du en spruta i baklåret. Lugnande, så du ska bli sömnig. Då ylar du till, för den sprutan kom oväntat och högg till. Vi ber om ursäkt till dig. Vi kramar dig, och gråter, och fixerar blicken i Johannas blick. (tala med oss, berätta fakta, håll oss kvar i förnuftet, för gråtfloden hotar slita oss ner under ytan).

Medan sömnmedlet verkar går vi ut. Du kissar och ser glad ut (ta bort mig, jag vill inte vara med om detta), men dina steg blir långsammare. Du nosar en sista gång, sen blir du ståendes mitt på gatan. Jag lyfter upp dig i famnen. Ditt huvud lutar mot min arm (kom till mamma, älskade lilla hunden min) och vi går in och får sätta oss lite på bänken tills du somnar helt. Och Johanna frågar om vi vill ha honom i famnen medan hon ger sprutan och ja, det vill vi men Michael får hålla, för hos Michael har Cesar varit mest den sista tiden och Cesar du är slapp som en trasa och du suckar lite och du ligger i Michaels famn och jag tar fram mobilen och stoppar undan den igen och jag vill ha fatt i känslorna men de glider iväg och filmen rullar på och sprutan i kanylen och det tar tid innan allt narkosmedel är inne i din lilla kropp som ligger lugnt i famnen och andas och andas och andas och inte andas och inte andas och nu andas du inte mer och helt omärkligt gled du från vaken till sömnig till sovandes till död. Vips. Som så.

Och vi är förvirrade, jag är förvirrad och känner lättnad, jag känner punkt, det var ju enkelt, som så. Vips. Inte svårt alls egentligen. Och när vi går ut (du ligger i famnen) känns det som om inget är förändrat, du är ju kvar, du bara är lite slapp, och det är lite konstigt att du inte rör dig. Och du ligger på fällen i bilen och rör dig inte alls. och jag har tagit mitt djurägaransvar och känner mig så tom, och lättnaden nyss är som bortblåst, jag känner mig bara tom, och ledsen. Jag är ledsen och vill stoppa tiden, spola tillbaka tiden.

Bilen full av tårar.

Nu ligger du här i din korg. Det har gått en och en halv timme. Du börjar lukta bajs. Något händer i din kropp, det kommer ut lite bajs där bak. Den första halvtimmen såg det ut som du sov i din korg. Du var mjuk och varm, och du var lite konstig. Du rörde dig ju inte alls. Men ännu fanns den magiska möjligheten kvar, vilken sekund som helst kunde du hoppa upp och gå fram till skålen och dricka vatten. Det gick, nyss. Det hade kunnat ske, nyss.

Men nu är blicken grå, du luktar bajs och när jag klappar ditt öra är det kallt. Jag ställde Misse framför dig för att hon skulle förstå att du var död. Hon reagerade som om jag ställt henne framför en stol, ett skåp, en kartong. Inte alls. Du finns ju inte längre. Katter är visdomens mästare.

Snart ska jag ta dig ut i garaget. Här kan du ju inte ligga och lukta.

Men jag undrar vart du tog vägen. Det kan ju inte bara vara slut? Som ett ynka TVprogram? Vart tog det som är DU vägen? Själen Cesar?







skrivet för en månad sedan: Kära Cesar

Det känns lite konstigt men jag måste faktiskt skriva till dig. Jag vet inte var jag ska göra av mina tankar annars. Det är så patetiskt litet, i förhållande till världens lidande, att du ska försvinna. Ändå är det så stort så det tar min uppmärksamhet hela tiden. Och det gör så ont.
Jag räknar ner nu. Det är lätt att se att du sakta men säkert närmar dig slutet av ditt liv.
Medicinen du fått gör så du ändå har "uppsvans". Du gillar att gå ut. Du vill leka, springa bollen och skälla. Men du får en konstig blick i ögonen när du känner att det inte känns riktigt som vanligt. Då börjar du nosa omkring istället. Läser hundtidningen längs med vägen. Står länge och nosar på ett och samma ställe.

Förut sprang du alltid, ritsch ratsch rastlöst - från ställe till ställe. Du är mer eftertänksam nu.

I soffan hemma ligger du sen och vilar. Eller på golvet. Det ser helt normalt och skönt ut.
Men tittar jag riktigt nära ser jag hur ditt förstorade hjärtas blixtsnabba slag skakar din kropp. Och hur du andas, alldeles för snabbt. Du hostar också, varje dag lite lite oftare. Hjärtat klarar inte att göra sitt jobb. Lungorna fylls med vätska igen, sakta.

Jag vet att du inte lider. Du är helt i nuet, hela tiden. Hoppar och skuttar när du kan, vilar när du behöver. Hostar när du måste. Jag försöker utstråla trygghet och stadigt flockledarskap. Vill inte stressa upp dig i onödan med mina hoppande känslor. För oj vad de hoppar. Bungyjump mellan panik och religiositet. Vill krama dig, hårt, hela tiden. Gråta i din päls. Och det är ju onödigt och fånigt, för du lever och mår ju rätt bra ännu. Så jag tvingar mig att njuta av dig istället, den tid som är kvar. Och till slut, efter alla år, har du full tillåtelse att sova i min säng. Och du luktar så gott. Inte alls så där hundigt läbbigt, som jag alltid tyckt.
När tiden är uppenbarligen utmätt, ändras fokus. Bort från hundhår precis överallt, grus och läbbig hundlukt, till glädjen över att du finns. Det är jag glad för.

Men den skrämmer skiten ur mig. Den där dagen, som närmar sig, snart, eller om några veckor, eller månader. Den där dagen, eller den där veckan, då du plötsligt blir sämre och vi måste ta beslutet. Hur ska jag kunna släppa taget om dig? Hur ska jag kunna avgöra  om det är dags just precis då, eller om jag kan vänta lite lite till? För DU finns ju där hela tiden. Din blick, din svansviftning, ditt huvud på mitt knä. Det som är du, det som gör att just du är just Cesar och inte vilken annan hund som helst. Hur ska jag kunna bestämma att nu, nu stänger vi av? Nu tar vi bort Cesar?

Jag skulle aldrig ha hund. Definitivt inte ha hund. Mina föräldrar skaffade hund, när vi flyttat till Sverige. En hund, två hundar. Ouppfostrade, jättesöta lapphundar. Som skällde i ett, och stack till skogs så fort man vände ryggen till. Skällandes. Och tiggde vid bordet, jämnt.

Jag irriterade mig massor på mina föräldrars bristande fostran av dem. Lovade mig själv att aldrig skaffa hund, såvida jag inte hade tid, mängder med tid att få hunden till en trevlig och lydig flockmedlem.

Det tog Laila fyra år att övertyga mig om att hennes årliga valpkullar av korsningen Shetland Sheepdog/Norsk Buhund hade de rätta egenskaperna för att passa vår familj. Inga matvrak, inga jaktinstinkter, endast intresserade av att hålla ihop och vara med familjen. Hon hade rätt. Det finns ingen mer behändig hund än du. Du har endast två hundiga nackdelar - du fäller och du skäller. Men inte mer än att vi kan hålla det inom rimliga gränser, genom lagom borstning och lite lagom fostran.

Du var så lättfostrad. Så lättfostrad att du blev platt som en pannkaka och skämdes om man morrade åt dig. Så jag fick lära mig konsten att leda utan att vara hotfull. Vara tydlig utan att vara arg. Och att ge beröm. Sånt jag verkligen behövde lära mig.

Cesar du är en stjärna. Du är så viktig. Jag vill helst inte att du ska dö snart. Helst vill jag få ett år eller två till med dig. Men om det inte blir så länge, så ska jag i alla fall se till att njuta medan tid är. Och du ska slippa lida när slutet närmar sig. Hur rädd jag än är.

måndag 20 februari 2012

Därför vill jag ha, och har jag, semestertjänst

Ibland känner jag mig som en förrädare. Som en strejkbrytare eller festförstörare.

Lärarfacken vaktar ju hårt på rätten till ferietjänst. Och jag tänker inte på något sätt förringa denna strävan. Den har sin plats i debatten, i dessa tider då nyutexaminerade lärare har svårt att få anställningar, och orimlig arbetsbörda är vanligt förekommande på många skolor. Och jag gillar facket - alla borde vara med!

Men jag har bestämt mig. Semestertjänst är Hur Bra Som Helst.

Jag blev inte lärare av en slump. Det har varit en lång och mödosam process, ett evigt tvekande innan jag slutligen kröp till korset och utbildade mig till att få stämpeln i pannan: Legitimerad Gymnasielärare (nåja, snart - har inte begärt att få ut mitt legitimationsbevis riktigt än). Skolan är min hjärtesak. Jag brinner verkligen för att arbeta med utbildning. Och jag älskar språk, ord, tankekedjor!

För er som undrar vad jag svamlar om, detta gäller för lärare: ferietjänst (som de allra flesta lärare har) innebär 45 timmars arbetsvecka, varav 35 är styrda av arbetsgivaren och 10 är s.k. förtroendetid. Vilket innebär att man har den tiden till eget förfogande för fördjupning, läsning, rättning eller nätverkande eller vad man nu anser att man behöver, som professionell lärare. Dessa 45 tim i veckan skapar utrymme till ledighet på loven. Därav lärarnas lite längre ledigheter på sommarloven, och delvis på andra lov med.

För mig innebär ferietjänst evig stress. Stress inför skolstart, stress inför sommarlovet. De där 10 timmarna fixar jag inte att lägga på jobbet(vem vill vistas där från 7:30-17?) och hemma vill jag kunna släppa känslan av att arbetsgivaren förväntar sig att jag gör något vettigt. Hemma vill jag bestämma själv över min tid. Ferietjänst innebär för mig att hela tiden känna att jag inte riktigt räcker till. För så fort eleverna har gått på lov, så är det dags även för oss lärare att packa ihop fortast möjligt. Har man tur är inte studiedagarna bortkompade av diverse kvällstjänstgöring(öppet hus och annat marknadsföringsviktigt). Har man tur hinner man pusta ut med sina kollegor en dag eller två på jobbet, och dessutom ha både utvärdering och planering inför nästa läsår.

Men oftast blir det inte så. En eller två dagar efter skolavslutningen är det tomt i skolans korridorer. Och jag går på lov och rasar ihop i det vakuum som uppstår eft en extremt arbetsintensiv period. Det brukar ta tre, fyra veckor innan jag tar mig ut ur den gropen.

Jag har testat. Det funkar inte för mig.

Med semestertjänst däremot. Så skriver jag upp exakt vad jag gör, och när, i min flexmall. Förbereder lektioner spontant en hel fredagkväll? In i flexmallen. Jobbar extra en lördag på Öppet Hus? In i flexmallen. Gå hem tidigt en onsdag? In i flexmallen. Både jag och arbetsgivaren vet vad jag ägnar min tid åt. Allt är redovisat. Och det bästa - jag behöver inte stressa ihjäl mig inför sommarlovet. Jobbar i lugn och ro en vecka eller två , tre, efter att eleverna gått för sommaren. Tänker. Planerar. Diskuterar. Fortbildar mig. Tänker lite till. Framförallt ökar min förmåga till att tänka långsiktigt. Och vips känner jag mig inte längre som ett offer i en allt snabbare snurrande omvärld.

Idag kan tjäna som exempel. Alla elever, och alla ferietjänstlärare, har sportlov. Jag har semestertjänst, så jag har jobbat. Och ska jobba, större delen av veckan.
Idag har jag: lärt mig varför och hur man twittrar, därigenom hittat mängder av bra ställen på nätet som skriver om skolutveckling, dammat av några gamla GPSmojänger (som använts ett under ett enda sportlov av Kulturförvaltningen i en Geocachingaktivitet för skolbarn för fem år sedan) som jag ska använda i lektionssammanhang, satt mig in hur man kan använda surfplattor i undervisningen, filat på nya sätt att få formativ bedömning och matriser att samverka i Fronter, planerat för nästa års ettor, och olika möjliga schemalösningar. Dessutom hann jag att fika, tre gånger, och grubbla lite över mitt mentorsuppdrag.

Jag har känt mig lugn, inspirerad, nyfiken och påläst, och inte blivit avbruten en enda gång, förutom av en frontersurfande elev, som pratade lite engelskastrategier med mig på facebook.

Synd att inte fler av mina kollegor var med, kanske hade vi hunnit med att fika och prata om våra visioner inför nästa läsår. Och nästa. Nu kommmer jag att vara full av entusiasm och nya ideer när de kommer nästa måndag, medan de kommer att känna sig en smula stressade av min iver, eftersom deras lektioner börjar om tre minuter och de har en halvtimmes lunchrast bara.

Tänk så olika det kan vara :)

söndag 19 februari 2012

Sol


Dessa veckor. Dessa dagar. Den här tiden på året, i livet. När allt är sig eländigt likt.
Klyschor. Upprepningar. Oförmåga. Fulhet. Trötthet. Innerrösten som påstår att man är det fnasnarigaste gråbleksmonstret som hasat sig fram. Sladderblekt rynkskinn med plufs överallt. Skärmtrötta slögonlock som klipper av flirten innan de ens uppstått som tankemöjlighet. Spegelbilden som får en att snabbt vända bort blicken. Duktighetskragen som trots allt fungerar, dag ut och dag in. Som tack och lov fyller en med en slags gråtrött tillfredsställelse - det glimmar ju till vissa dagar. Det sipprar fram ett skratt, en glädje, en drömtanke, en gemenskapskänsla, här och var, och håller en vid liv.

Den sista snålblåstskälvande motvindsuppförsbacken i vintertid. Ja, så känns den i mig, varje år.

Och så kommer det små stunder, små inklämda dagar, när solen lyckas tränga fram några strålar mellan snöstorm, regnrusk och gråblåst. Och smeker huden med magisk värme och trollar bort tröttstarren från ögonlinsen.

Som idag. Blå himmel och solvärme. Fågelkvitter och små små knoppar i rabatten. Sinnena vaknar igen. Slätar ut rynkor, blåser bort gråhet. Skingrar fnastorra tankemönster och fyller med liv. Jag ser färgerna, allt det guldskimrande vackra. Vassa kanter mjuknar, döda rutiner byts ut mot pulserande hopp. Livet återvänder. Igen. Varje år.

Är det inte fantastiskt!

onsdag 15 februari 2012

Fragments

Arg igår. På systemfel, styrfel, organisationsfel, idealfel, strukturfel. Det var upp till kamp, nej nu får det vara nog,  så här kan man inte fortsätta och varför sittar vi fast i sirap. På några timmar hade jag visualiserat ett flertal attacker, handlingsplaner, visioner och strategier. Vaknade med pulserande brinnande huvud runt ett. Mitt i natten.

Vilken tur det gick över. Imorse var jag mitt vanliga jag igen. ("Jorden kan du inte göra om, stilla din häftiga själ, endast en sak kan du göra - en annan människa väl..." osv)

Vilket jobb man har. Vill så mycket, realiserar så lite. Tack och lov för mina elever. De får mig att landa, varje dag, på jorden, i verkligheten.

Men visst är jag otålig. Detta paradigmskifte som pågår, överallt. Och hur långt har jag kommit, hur långt har vi kommit? Jag ser bara halvtomma glas. Allt som inte har hänt, allt som är exakt likadant som det var på den tiden jag började hata skolan. Och jag hatar att vara en del av det där systemet.

Och jag älskar att vara en del av det systemet - för vi är i förvandlingens tid. Men varför så låååångsamt??

Ny teknik, ny pedagogik, ny forskning, gammal klokhet. Tokiga strukturer, tokiga spelregler, mätångest, ekonomi, konkurrens och misstro. Vilken underbar soppa. Och jag befinner mig mitt i brygden.

Skolan, älskade skolan! Du måste byta skepnad och ideologi, innan du blivit lika tom som kyrkan.

Här en snutt som inspirerat mig massor.

söndag 12 februari 2012

Föreningsliv

Ytterligare ett steg i min förvandling till äkta svensk - att delta i föreningslivet.
Just klarat av mitt första årsmöte i egenskap som valberedningssammankallande i Tanums Ridklubb. Det överlevde jag, och de gångna veckorna har varit extremt lärorika. Tar ett år till :)

Förr förstod jag aldrig riktigt alla de där reglerna, mötespunkterna, de formella fraserna. Nu vet jag vad de står för.

När folk, som samlas kring ett gemensamt fritidsintresse, har åsikter, vill saker, uppfattar olika, när viljorna går isär och oron sprider sig - då finns regelverket där, som rättesnöre och stöttepelare. Så allas röst räknas. Så allt går rätt till. Det blir tryggt och stabilt med det där regelverket.

Fattar alltså plötsligen varför det heter "stadgar" :)

onsdag 8 februari 2012

Piggare C!

Livsviktig medicin.
Jag visste ju vad de orden betydde.
Men nu vet jag vad de orden betyder.
De betyder. Livs. Viktig. Medicin.
Vetmedin.

(ett ynka dygn utan två små piller innebar en nästan död hund)
(ett dygn och tre små piller senare skäller han glatt när man kommer hem, och hämtar bollen)

tisdag 7 februari 2012

Nära håret

Visst, medicinen på plats imorse, men Cesar påtagligt orkeslös, och sämre och sämre under dagens lopp. Michael ringde framåt lunch, då på väg till veterinär med helt kraftlös liten hund. Svag puls, bara låg där. Vi beslöt ändå ha is i magen, veterinären höll med. Vetmedinet behöver ju sin startsträcka. Nu på kvällen är han piggare än då, men långt ifrån bra-pigg. Han äter lite, dricker lite, men går långsamt (med neråtsvans) och högst ogärna. Undrar just hur mycket stryk hjärtat tog av detta Vetmedinlösa dygn. Det kommer det närmaste dygnet visa ...

Ja, det blir bara Cesarbloggar just nu. Det enda som ryms i mitt sinne.

måndag 6 februari 2012

Borde ha

Minst viktigt:
Att jag glömde öppna min sovrumsdörr tidigare ikväll. Jag har inget element där och det vetter mot vinden. Nu är det så iskallt så det känns som att tälta en kall sommarnatt. Jag borde ha kommit ihåg. Men jag har varit uppslukad ikväll. Av jobbet. Satt hela kvällen och pillade dokument vid datorn.

Betydligt allvarligare:
Cesars medicin tog slut igårkväll. Apoteket får in ny medicin imorgon. Han har alltså inte fått någon Vetmedin idag och mår helt tydligt inte alls bra nu. Vill inte äta, inte gå, inte kissa, inte leka. Det knarrar om hans andetag. Jag visste redan i tisdags att jag skulle ringa och beställa en ny burk, för jag kan både räkna och planera. Men jag glömmer allt som har med "hemma" att göra när jag är på jobbet. I lördags först, ringde jag jourveterinären. Som lugnade mig. Om Apoteket inte har, så kom och hämta några lösa tabletter på stationen, sa hon. Det var bara det att de inte heller hade, när Michael kom dit för att hämta.
Jag borde ha tagit det säkra före det halvsäkra. Jag borde skrivit fem påminnelser i alla mina almanacksgrunkimojer. Sett till att få hem en burk medicin innan den andre började skramla tomt. Men jag jobbar och jobbar om dagarna och ibland om kvällarna, som idag. Och först när jag slutade jobba, la jag märke till Cesars försämring. Jag borde ha. Något. Vad som helst. Vetat bättre.
Nu håller jag mina iskalla tummar och hoppas han orkar hänga i till imorgon kl 10. Då kommer burken till Apoteket.

lördag 4 februari 2012

Kattbajs och minusgrader

Det tog en halvtimme att få ut Maja igår. Michael hade fått jaga henne genom hela huset, till slut fick han fatt i henne där hon låg plattilsken under någon bokhylla och fräste såsom bara en svart katt kan. Vilket otrevligt sätt att få ut katten på, kanske någon tänker. Och, jo, det kan ha sett en smula aggressivt ut. Men bakgrunden är denna:

Det är kallt. Det har stadigt blivit kallare de senaste dagarna. I takt med att det blir kallare, minskar katternas lust att gå ut och göra ifrån sig. De har järnblåsor, och kan hålla sig säkert i två dygn. Men till slut måste de ju. Då har KatteLatteSven den trevliga egenskapen att han småjamar och tassar omkring lite. Tittar åt dörren. Det gäller bara att vara uppmärksam. Han slinker snällt ut, och står utanför dörren och vill in igen så snart han är klar. Misse sätter sig vid dörren. Väntar tills någon uppmärksammar henne och blir utsläppt. Och står, såsom sonen, snart utanför dörren och vill in igen. Hon är dock lite smartare, hon jamar hjärtskärande för att påskynda förloppet.

Maja däremot, säger eller gör ingenting. Hon avvaktar endast att Lukas eller Mirja ska glömma stänga sin sovrumsdörr. För de har madrasserna på golvet, utan ben, vilket Maja anser vara ett tecken på att madrasserna förstås kan användas som katt-toalett också. I förrgår gjorde hon det igen, jag tror det var för 7e gången, i Lukas säng. Han var bara nere tre minuter och borstade tänderna före läggdags. Möttes av en plaskvåt och nerbajsad säng.

När sånt drabbar en känner man sig bokstavligen pissad på. Och pissed-off. Denna känsla sprider sig till alla i människoflocken. Vi är ett, mot Katten. Vi blir ilskna. Vi vill straffa. Framförallt vill vi inte ha piss eller bajs i en säng som tillhör någon av oss. Så Maja åkte ut natten därpå. Just den natten det råkade bli ännu en smula kallare. -18 ganska exakt. Jag tror inte Maja gillade läget, och eftersom hon är katt, förstår hon knappast sambandet mellan bajs i Lukas säng och sitta ute och frysa svansen av sig ett dygn senare.

Därför var hon föga samarbetsvillig när hon anade att Michael skulle ta ut henne igen, efter hon knappt hade hunnit tina upp. Hon är en kämpe, ger sig inte i första taget. När man slutligen får fatt i henne är det som att hålla i en pälsklädd, kloförsedd stålfjäder som låter som en frusen get; det klapprar och bräker på samma gång.

Varför inte ha en kattlåda inomhus, kanske någon undrar. Jo, därför att vi har tre katter. Vuxna katter. Varav en är så stor så han bajsar utanför lådan varannan gång. Ju mer de kan bajsa inomhus desto större är risken att även de andra två börjar undvika att alls gå ut, och då ökar även risken för att de ska börja nyttja sängarna som kattlåda. Det har hänt förr, jag talar utifrån svidande erfarenhet. Som det är nu är alla pedagogiska resurser inriktade på att få en katt, nl Maja, att förstå att det är enklare att snällt slinka ut och göra ifrån sig (och få komma in genast igen), än att göra det inne i smyg och sen hamna i kylan på obestämd tid. Men kanske borde jag skaffa en kattpratare, för hittills har hon inte fattat...

fredag 3 februari 2012

Ibland

....drabbas jag av grandiosa tankar. Det är jobbigt. Det får liksom inte riktigt plats, varken bland folk eller mina egna värderingar. För vad sjutton ska jag med dem till?

Jag är inte rik, inte berömd, har inte makt. Jag kan bara verka i det lilla, påverka enstaka själar i min omedelbara närhet. Och endast i ringa grad. Effekterna av min ynkliga påverkan korrelerar inte alls till de vindlande grandiosa idéerna i min hjärna, om Sakernas Tillstånd och Meningen med Allt. Det mina grandiosa tankar skulle behöva till hjälp är en trollstav, en magisk ring eller en besvärjelse. Då skulle jag trolla världen rätt, och alla skulle tänka samma smarta tankar som jag, och i skimrande samförstånd skulle vi få jordklotet och våra själar att blomma, och vi skulle utvecklas vidare mot själsligt guldglimrande höjder.

...

Och ungefär där börjar jag må illa. Herregud så utomordentligt fånigt. Livet handlar om att vara i nuet och göra rätt i stunden, mot sig själv, mot sin omgivning. Äta rätt, sova bra, röra på sig. Fokusera på det som är. Endast så når man inre ro. Jag vet, av erfarenhet. Basta. Punkt.



De där grandiosa tankarna kan gå och sätta myror i huvudet på någon annan.
Och jag anar ju att de gör det, om inte annat har de spridit sig till mina avkommor, som samtliga tydligen drabbats av liknande åkomma. Ack arvedel...

Ingen är förvånad över att följande dikt hänger på mitt kylskåp, som motgift. Allra minst jag själv.


Jorden kan du inte göra om. 
Stilla din häftiga själ! 
Endast en sak kan du göra: 
en annan människa väl. 
Men detta är redan så mycket 
att själva stjärnorna ler. 
En hungrande människa mindre 
betyder en broder mer.
Stig Dagerman

torsdag 2 februari 2012

tycka

jag tycker så mycket så jag inte vet vad jag tycker. jag tycker att det är helt självklart att alla är så stressade att de inte vet vad de ska tro, eller tycka. jag tycker det är märkligt att alla så stressade för egentligen tycker jag inte folk i allmänhet får så mycket mer gjort än förr. tvärtom tycker jag folk i genomsnitt snackar mycket men gör rätt lite.  jag tycker det borde vara bättre ordning och mer styrning, men jag tycker ingen ska lägga sig in mina beslut eller mina val, som ju bygger på hur jag tycker att något ska skötas. jag tycker över lag att man ska utgå ifrån att människor kan, vet och vill. jag tycker det är helt tokigt att det finns folk som inte tror på andras välvilja.

här hemma tycker jag det är min rättighet att ta igen mig och vara lat. jag tycker också att borde vara mer aktiv. över lag tycker jag att jag är för slö (hemma), men jag tycker också att jag verkligen behöver vila för att orka vara pigg (på jobbet). jag tycker detta hörs helt vansinnigt, och jag tycker någon borde säga till mig på skarpen, för jag tycker inte jobbet ska ta mer plats och energi än fritiden. jag tycker en kollegas valspråk "det ska vara balans" är ett oerhört viktigt rättesnöre att gå efter.

jag tycker informationssamhället är en fantastisk sak. men det är jobbigt att söka rätt på information om allt, till exempel om Cesars hjärtsvikt. jag tycker egentligen att veterinären borde veta och förklara allt för mig. men jag tycker inte man ska lita blint på veterinärer, de är trots allt bara människor - precis som jag. jag tycker därför att det är superbra att all information finns på internet. men det är ju lite jobbigt att hantera all den där informationen, tycker jag. för hur ska jag handla, utifrån det jag vet? jag tycker det är lite jobbigt att veta för mycket.

jag tycker inte man ska ha så stort kontrollbehov, för det hämmar den kreativa processen. den kreativa processen är avgörande, tycker jag, för utveckling och nya upptäckter. dessutom är kreativiteten bra för hälsan. jag tycker kreativiteten minskar, ju mer kontroll jag försöker ha över saker och ting, som till exempel hur man ska medicinera Cesar. jag tycker också att min inre förmåga till att känna tillit förstörs i takt med allt jag tar reda på. jag tycker att tillit är en av de viktigaste egenskaperna i samspelet mellan människor. jag tycker mer tid borde läggas på att skapa tillit.

om man släpper människor för fria, då ballar det ur, tycker jag. då blir det bara flum och snack och ingen tar ansvar. det är jätteviktigt med struktur. jag tycker att struktur samtidigt kan vara väldigt kvävande. till exempel planerar jag alltid mina lektioner, det är viktigt tycker jag, att komma förberedd och påläst till en lektion. det gäller att eleverna vet var de har mig, att de kan lita på min strukturella och ledande förmåga. men jag tycker det är en självklarhet att släppa strukturen så fort jag märker att stämningen dör. när eleverna tappar gnistan i ögonen, då måste jag byta till ett annat grepp, släppa min planering och följa känslan. jag tycker det är både oerhört kul och oerhört jobbigt på samma gång. det ger en kick, men tar energi. jag tycker det ser ut som om jag har med mig eleverna på det här. men jag vet inte om de alltid tycker om det. ibland tappar jag min struktur, och det tycker jag är jobbigt.

jag tycker inte om att alla tycker så mycket. i bloggar, på fb, i tidningen, i luftrummet. alla bara tycker och tycker, men få människor kan, eller gör. det är så himla lätt att tycka. ta till exempel det här med att sköta sin hälsa, det är viktigt och bra och en självklarhet, tycker jag. men jag äter fel (inte mycket grönt, fleromättat, eller fullkorn etc...) rör mig knappast (om man inte räknar trapporna på jobbet) och sitter minst 70% av dagarna. Jag tycker det är rätt fel. men att visa att jag kan och gör (rätt), det är det svåraste tycker jag. för jag tycker det blir så himla präktigt att göra rätt. alla tycker man ska göra rätt (sköta hälsan), men jag har faktiskt ingen lust. jag tycker jag har rätt till att inte ha någon lust. så länge jag inte är en belastning för någon annan.

jobbigt att behöva tycka så mycket. tycker jag.

onsdag 1 februari 2012

Det bästa med

Att vara snart 45 är att tiden går fort. Fortare. Nyss var jag 35, och det var fredag. Det är det igen, i övermorgon.
Och sen helg. Sviiisch.

Duntäcken är oslagbara. Särskilt mitt. Som att krypa in i världens mjukaste kram. Sova är det bästa som finns. Under duntäcket.

Snart är det helg och jag är 55. Håhåjaja.

Byter bloggplattform

Om man ska komma framåt måste man lyfta foten, placera den framför den andra foten och flytta över vikten framåt. Nu byter jag bloggplattf...