Snart så

Hej och hå, vad skönt det ska bli att lämna 2011 bakom sig. Det har varit ett besvärligt år. 2012 är laddat med spänning, nyfikenhet och förändring. Kan ju också bli en rejäl besvikelse, men tonårstidens fascination för Mayakalenderns hemligheter har definitivt bidragit till att jag med stor spänning kastar mig in i det där magiska årtalet.

Här hemma är det djurliv. Trevligt och meningsfullt. Flisan, som ju är Misses kattunge född 2010, och som bodde kvar ända tills hon var 5 månader, bor hos oss ett tag medan hennes matte är i Stockholm. Först var tanken att jag skulle titta till henne en gång om dagen i lägenheten där hon bor, men det sprack ju redan andra dygnet. Hon är så otroligt sällskaplig, och jag så grymt ömhjärtad när det handlar om djur... Det kändes inte bra alls att lämna henne helt ensam hela natten...Så jag tänkte att jag kunde ta hem henne på försök en timme, och se hur hon och de andra djuren reagerade på varandra?

Och så var saken biff. Hon hoppade runt hemma som om hon mindes exakt alla ställen, och de andra såg först en smula förnärmade ut men fick sedan något outsägligt avmätt uttråkat i blicken. Fnys. Hon igen. Jaja, vi får väl stå ut ett tag, då...

Så nu är det som om hon inte varit borta. Hon är grymt mysig, pratsam, lekfull och sover på min säng varje natt :)

Första kvällen. Purrpurr :)

Bästa gosläget. Här hos Anders.

Rulla rullbus medan mammaMisse blänger...

Leka med papperstussar är kul.

Cesar har för stort hjärta

Det är jättestort. För stort. Nästan dubbelt så stort som det borde ha varit. Han har hjärtsvikt med lungödem (vatten i lungorna) som följd. Jag såg det med egna ögon, på röntgenbilderna som veterinären förklarade för mig idag.

Han har hostat lite då och då, faktiskt i flera månader. Rethosta - host host host harkel kvälj - och ibland lite skumslem på marken. Men med en sån frisk liten typ som Cesar utgår man alltid från att det ska reda upp sig av sig självt. Det brukar det ju göra. Men hostan gav sig inte, hade rent av blivit lite mer ihärdig och faktiskt så började jag grubbla lite. Nu när jag faktiskt är ledig och allt. Började tänka att det nog vore klokt att kolla upp honom. Sen. Efter julhelgen.

Igår var vi på en långpromenad, längs kusten, i rask promenadtakt. Ute i två timmar. Hemma sen kräktes han rejält efter några köttbullar och en utdragen hostning.

Imorse var han sig inte lik. Hängig. Andfådd. Lekte med pinnen ändå på morgonpromenaden. Men såg ut och lät som en blåsbälg. Det gav sig inte. Han låg på köksgolvet och var andfådd. Så jag började ringa. (Julstängt överallt - men usch för att behöva åka ända till Göteborg? Hur sjuk är han egentligen, hur orolig ska jag vara?) Fick till slut tag på jourhavande som sa åt mig att tokringa till Dingle tills de svarade. Det gjorde de, efter 9 försök. Förklarade läget och fick omgående en tid.

På Dingle veterinärstation har de resurser. Röntgen och allt. Underbar personal. Vi kände oss väl omhändertagna.

Lång historia kort: Symtombeskrivning. Kolla hals, mun. Stetoskoplyssning. Blåsljud konstaterades, ingen tvekan. Väntan, tårar. Röntgen. Sida bröst, sida mage, bålen. Ligga rygg, ligga sida, tassarna utdragna åt båda håll. Cesar lydig, lugn och samarbetande. Massa beröm av röntgendjursköterskan. Och jag fick kaffe. Bilderna på dataskärmen på tre sekunder. Vänta på veterinären. Många sjuka djur denna dag. Lite mer tårar. Hon kom och såg. Oj. Se här. Hjärtat stort som en grapefrukt. Fyller ut hela bröstkorgen. Se här. Vätska i lungorna. Och luftröret ser ojämnt ut - hostningen har påverkat formen.

Och sen? Lite väntan igen. Så kom hon igen. Vätskedrivande medicin, check. Andningen borde vara rejält mycket bättre imorgon. Sen behövde hon fundera. Vilken hjärtmedicin? Kostnader? Cesar är inte försäkrad. Hon ringer mig imorgon. Kommer med förslag. Återbesök senast om en vecka. Mycket positiva ordalag. Han kan leva i några år till, utan stora problem, men med hänsyn till hans tillstånd och medicinering och regelbundna återbesök.

Oj. Suck. Tack för ni finns. Hej.

Vad gör jag med alla känslor av skräck, sorg, oro?

Jag körde tillbaka från Dingle med min andfådde vovve, och valde att envist tänka på vilken underbar hund han är. OK. Hjärtsvikten är där, inget att göra åt. Ekonomi och sjukdomsbild får sedan avgöra hur många år till vi kan få njuta av honom. Han har hittills levt ett utmärkt bra hundliv, och vi har älskat honom från topp till tå, hela familjen. Mission accomplished, således, så långt. Han har verkligen gjort ett bra hundjobb med oss.
Men egot vill behålla, ha kvar. Jag vill ha honom kvar! Jag har ju faktiskt alltid helt enkelt utgått ifrån att han är en sån där frisk urhundsvarelse, som lever maxlängd och sedan somnar in lite snyggt som stelbent 15åring. Han är inte 11år fyllda ens...Det här var jag inte beredd på. Nu får jag tänka om. Han kan få några bra år till med lite tur, men det är då slutlekt med vilda bolljakterna och långa klätterpromenaderna. Eller så har vi otur, och han är borta snabbare.

Det känns inte alls trevligt att få in det här i skallen.

Han är fortfarande andfådd. Medicinen börjar verka inatt troligen. Kanske får jag gå ut och kissa honom inatt. Hoppas det. Men i övrigt är han sig lik. Skäller när han hör bilar utanför. Kommer springandes när man ropar.
Han tycks inte bry sig nämnvärt. Lite andfådd bara.

Ena dagen långpromenad....

...i värsta solblåsiga kustglädjen, klättrandes på vackra
Bohusklipporna.

Nästa dag gråruskregndag. Perfekt läge för fotografering
hos veterinär Sanna i Dingle.

Cesar pustar ut efter femte bilden är tagen. 

Drama

Först seg, sen arg, sen rädd, sen lättad och sist lycklig.

Att vara mamma är ibland en värre utmaning än jag mäktar med.

Att sedan träffa stora och små familjemedlemmar, hela gänget samlat, i ett trångt litet julpyntat hus på kvällen gav balsam åt själen.

Lycklig nu. En stund igen. Hisnande liv.

Julen kan komma.

Vill vara en långsam julstökare...

... istället ligger jag overksam i soffan.


Julafton imorgon alltså. Redan för en dryg vecka sedan Deklarerade jag Högt att jag Icke Ämnade Stressa Omkring under fredagen för att fixa allt i sista sekund. "Allt" innefattar förstås allt -från städning till matlagning till julklappsrimmande.

Sista arbetsveckorna har varit ett minigatlopp. Kul, men energislukande. Speedad och lycklig var jag, när jag kom hem igår runt tvåtiden. Sen gick luften ur mig. Av lediga eftermiddagen, som jag planerat skulle ägnas åt en stor del av "Allt", blev intet.

Jag vet att jag fungerar så här. Därav min Deklaration.

Min tanke var givetvis att övriga familjemedlemmar skulle planera sina insatser utifrån mitt uttalande. Istället gör de precis som jag - ägnar sig åt andra saker som är av största vikt och som bör prioriteras. Arbetar, sover, fixar ärenden, läser tidningen.

Således står granjäveln ännu ute i regnet, endast halva klapplagret är inpackat (och givetvis orimmat), det är dammråttegaranti i hela huset (hittar ni inga, pengarna tillbaka), julbakematlagningsstöket är totalt opåbörjat och jag ligger i soffan som direkt följd av sakernas tillstånd.

Jag är inte lat, o nej. Jag måste ligga här för att meditera, fokusera och vara mindfull och se det positiva i allt. Så att jag sen kan resa på mig, kavla upp ärmarna och bli en duktig Julebläckfisk som grejar allt i ett nafs med ett milt leende på mina moderliga läppar.

Eller ska jag bara, o hädiska tanke, ligga kvar här? Och studera effekterna av ett sådant beslut?

Eller ska jag väcka alla (som varit vakna en sväng redan för att se Julkalendern eller varit i stallet och släppt ut hästar men som gått och lagt sig "lite till"?) och piska igång julemaskineriet med Stenhård Styrnäve?

Vad väljer jag :-)?

Nöjdheten sprider som solvärme

Julavslutning på skolan idag. Det blev så bra. Det blev så rätt.
En underbar blandning av allvar och skratt, högstämdhet och lekfullhet.
Underbar blandning av nationer, vuxna, barn, elever, studenter, personal.
Underbar blandning av filmklipp, tal, sång, högläsning, recitation och samtal.
Bra innehåll i varje enskilt moment. Lektionstid med genomtänkt innehåll in i det sista.
Mentorstid med prat om nyårslöften och personlig utevckling, och läsk och pepparkakor för en del. Vuxenstudenter som tog examen med findukade bord och rosor och applåder i kafeterian.
SFI (Svenska för invandrare) som hade betygsutdelning och som sedan deltog i julshowen i aulan.

Ja, alla deltog i aulan. Och alla bidrog.

Och alla dansade långdans ut mot lunchgröten, till "Nu är det jul igen"...Det blev så bra. Och plötsligt fanns det inget "vi och dom". Bara ett enda stort vi, för ett ögonblick.

Nu är jag hemma, nu är det jullov, och jag är sprängstolt över min arbetsplats, mina kollegor och mina elever.
Vilken skön känsla att avsluta höstterminen med :)

För nyfikna: bilder finns att beskåda här på skolans facebooksida.

Dom är som vi, fast de har lite otur med stället de bor på

Så här i juletider är det lätt att få ångest över allt man borde men inte hinner. Allt man skulle men inte orkar.Ständiga dåliga samvetet, eller hur som helst kampen emot det dåliga samvetet.

Mycket vill ju alltid ha mer.

Men efter att ha blivit påmind om jordelivets nyckfulla orättvisor ännu en gång är jag åter helt lugn.

Jag har det bra. Och jag kanske inte kan trolla bort livets orättvisor, men jag kan fortsätta påminna mig om att jag är lyckligt lottad. Inte för att jag är bättre, utan för att jag har tur.

Mina barn med, de har en jävla tur.

Antikonsumismen finns

Julmiddag på jobbet idag. Småprat om ditt och datt och hur folk tänker hantera sin julhelg.
Spaningen idag gav vid handen att trenden tycks vara enkelhet och lugn och ro.
Äta lite gott med släkt och sedan hem för att bara njuta. Dela ut en eller två klappar till barnen. Se på TV, spela spel. Prata och umgås.

Just det där - en eller två klappar.
Att slippa evighetslånga julklappsceremonier med stora släkten.
Att slippa se berget av klappar, som tar hela kvällen att dela ut och öppna.

Jag lyssnade och log.

Det håller på att vända nu. Prylhetsen stryper sig själv.

Nu ska jag beställa en get på nätet, åt en bättre behövande. Hålla tummar för att det inte är korrupta mellanhänder som roffar åt sig på vägen.

Själv behöver jag inga prylar. Gärna ett dygn med fler timmar istället. Och ett gott skratt.
Hur packar man in det?

Prejulklapp

Fick idag en högst oväntad present. Den var lika oplanerad av givaren som överraskande för mottagaren.
Jag råkade se den på en kär kollegas bord och jag tyckte den var så fin, och någon timme senare fick jag den!
Jag blev verkligen jättejätteglad!
Nu pryder den adventsbordet, den fina lyktan med rökslöjor i glaset :)
Ibland kommer lyckopärlorna från de mest oberäkneliga håll.

En vecka senare

En vecka sen senaste blogginlägget. Håhåjaja. Ingen energi över här inte. Och granen som min mamma kom med står ännu kvar utanför dörren.

Det har alltid varit tradition att julpynta huset dagen före julafton. Så att de små barna ska få tindra rejält när de förväntansfullt tassar upp på juldaftonsmorgonen - åååh! aaah! - för det blir så vackert...

Men de små barna är stora hormonstinna sjusovare nu. Och jag har kommit på teorin att det beror på det sena pyntandet att jag inte känner någon större julförväntansenergi. En sån energi som skapar lust att baka, packa, klappa, jäsa och rimma. Därför menade jag bestämt (imorse, när vi satt ensamma den fjärde adventsfrukosten, eftersom Lukas vägrade vakna och Mirja redan rusat till stallet) att vi skulle julpynta idag. Så att jag kanske skulle känna en ilande julförväntansglädjefylld energi...

Vi kom till städfasen. Och göra marsipangodisfasen. Och där tog energin - och tiden - slut. Igen. Och imorgon ska jag jobba. Igen.

Jag överlåter julpysslandet och julklappandet med varm hand åt resten av familjen nu. Suck.

Här ser vi två surande tanter som satt på var sida om Mirja i kökssoffan utan att veta om varandras närvaro. Sen när Mirja reste sig chockades de båda kombat-tanterna svårt och frös fast i en dödlig ögonduell. De har levt länge under samma tak, men världsfreden dröjer ännu.

Ute på promenad med Cesar igår. Trött som en gnu, men något lockar mig alltid att gå krångliga vägarna. Upp på ett berg och nerför ett krångligt stup. Cesar har det lätt han, med fyra tassar.

På hemvägen hälsade vi på räven vid reningsverket. Han står pall ännu. Men börjar bli en aning luggsliten.

Utsikten från mina ögon efter städrycket. Golvet luktar citronsåpa, och jag är barfota för jag lyckades välta hela hinken över köksgolvet. Det belv väldigt rent. Mina fötter visar ännu minnena från en solig sommar. Det där gråa, mitt på fotryggen. Det är sista brunresterna efter sandallivet!

Se här familjen samlade i en idyll. Marsipanknådandes. Lite julkänsla faktiskt.

Den hamnade på kant. Bilden alltså. Och nu är maten klar så jag hinner inte göra om och göra rätt.

Så det får bli så här. Och det är ju så det är.

Lustigt grananskaffningsförfarande

Vi brukar ge oss ut och jaga gran ca tre dagar före julafton. I någon skog. Företrädesvis en skog som någon vi känner äger, för att undvika dåligt rykte i trakten. Och alltid efter att ha frågat först!

Denna tredje adventsmorgon förkunnade Lukas att han vill vara med och hugga granen i år. Det är en viktig sak- att just HUGGA granen. Jojo, klart han skulle få.

Sen åt vi mackor, njöt av de tre brinnande ljusen och väntade på mormor. Hon var lite sen. Hon skulle ju komma på adventsfika hos oss direkt efter gudstjänsten, och klockan rann iväg.

Men så hojtade Mirja: Nu kommer mormor med en gran!!

Och jovisst, där kom hon, med gran i kundvagn. Hahaha, vilken härlig syn!! Var fick hon den impulsen från? Det visste hon inte själv heller. Bara kände på sig att den granen ville hem till oss.

Hon hävdar bestämt att hon hittat den i skogen. Den och kundvagnen :)

Nobelvisdom:

-Vad är det viktigaste man kan  ge sitt barn? frågade reportern en av Nobelprisvinnarna.

-Kärlek. Och uppmuntra dem. I allt. Det är det som ÄR kärlek.

(kristallklart, sa reportern)

(tycker jag med)(solklart)(självklart)

Men hur kommer det sig då att man så ofta får impulsen att skälla??

(var är balansen!)

De stora frågorna

...i livet, i mitt liv, vart har de tagit vägen? Vad händer egentligen? När kommer besluten, smällen, punkten, resumén, insikten, notan? Undrar inte ni? Jag har undrat.

Alla stora frågorna som jag ställt, ställer, undrat, funderat och grubblat halvt ihjäl mig över de senaste sisådär 3-30 åren.

(Vem är jag, vart ska jag bo, vad vill jag bli, hur ska jag leva och med vem. Är detta rätt, det känns inte rätt, det borde vara annorlunda, borde det inte vara annorlunda? Nog är det är grönare där. På andra sidan? Det andra jobbet, den andra partnern, det andra livet, det roligare valet, det bättre huset, det smartare sättet.)

Jag har inte kommit fram till något. År ut och år in har jag letat. Testat, tagit små och stora steg i någon riktning. Letat. Efter ett tecken, ett utbrott, ett avgörande, ett gudalikt finger som pekar rakt ner från skyn - ditåt är din väg; GÅ och bli lycklig!

Men nej, det har inte hänt. Har alltid känt det som det nog inte riktigt är rätt stig. Lyckan visar sig mest som små fåniga men starkt lysande skvättar som lyser upp min virriga vardagssmet. Så därför:

Jag har kommit fram till en sak. Det är såhär simpelt: Så länge jag fortsätter fråga mig själv alla dessa frågor, så skjuter jag tillfredsställelsen på armlängds avstånd framför mig. Det står mig upp i halsen. Jag tyar icke mera. Jag är hopplöst trött på mig själv.

Nu skiter jag i alla frågor. De får reda sig bäst de kan på egen hand. Jag passar på att leva under tiden.

Jobbar intensivt med att lägga märke till att jag faktiskt lever ett oförskämt bra liv.
Trivs på jobbet - jag har fixat min utbildning, jag har ett jobb! Njuter av barnen så länge jag kan- snart har de flyttat. Tänder små ljus i huset - det är ett hem, inte drömhuset, men definitivt ett tryggt hem. Det får vara bra såhär. Jag lär mig njuta av det som är - istället för att jaga efter det där onämnbara, osynliga, icke-definierade som jag tror mig sakna men inte kan formulera.

Det funkar bra. Min vardag är mer meningsfull än tidigare.

Och det andra då?

Stiltje, storm och god bris.
Årstidsväxlingar.
Termikvindarna
lyser
med sin frånvaro.

svisch säger veckorna

Tiden och tiden och tiden och tiden...

Så många otroligt begåvade tankar, intressanta iakttagelser, förnumstiga skeenden, stillbildsunder, pausfågelfilosofier.

Allt snurrar och skuttar runt i mitt medvetande, på promenaden, i bilen, i natten och mellan samtalen.

Det vill ut i bloggosfären, visa upp sig, av sig, ner sig.

Men det hinns inte med. Jag är ingen författare. Mina dagar är fyllda av Saker Som Kräver. Som Hinner Före. Akutåtaganden och Snabbutryckningar.

Se här - voilá. En totalt ostrukturerad bildresumé istället:

Flisan. Bor hos Siv men är uppfödd hos oss.
Varje gång vi är och äter hos Siv (matlag) så
parkerar Flisan på våra jackor/tröjor.
Hon känner igen lukten :)

Stormens effekter i Grebbestad. Lite spännande, men knappast farligt.

Det värsta som kunde hända var att man kunde få våta
byxor. Eller att man fick vänta på sin tur innan  man kunde
köra på den smala remsan av vägbanan som inte hade
blivit tillfälligt hav.

Jag var katt- och papegojvakt åt mammas djur medan hon
var i Stockholm. Silvia glor misstänksamt åt Cesars håll.

Hon borde vara mer bekymrad över björnen som
mamma skaffat.

Stormen tog ett och annat träd. Kanske. Om det inte var den förra stormen.

Adventstider. Vi har återupptagit traditionen att ställa i
ordning ett adventsbord. När barnen var små var det
magiskt. Träfigurerna Josef och Maria hade gått en liten bit
varje natt, på väg mot sitt mål. Lämnat en stjärna bakom sig.

När de når fram till krubban har de en slinga med stjärnor bakom
sig. Och hela bordet är fullt med små och stora djur.
Det är fint. En förväntansfull saga.
Bättre än adventsjulklappar till barnen varje dag, som sen måste toppas.
Med ännu mer klappar på själva julafton.....

Jag fortsätter promenera förbi den Ståndaktige Räven.
Han börjar bli en aning luggsliten nu.
Men ger sig inte :)

Dagarna efter stormen har små fåglar blåst i land.
Här en liten alkekung.
Medtagen.
Men man kan ju inte ta hem och mata den....
Håller tummarna för den.
Hoppas det finns mat i Grebbestads hamninlopp.
Hoppas den hittar sin flock.

Söndagspromenad ute vid Gullbringa. Det var länge sedan.
Typ en sommar, när Lukas ville bada.

Trädstam, som varit med om en del. Med fantastiska ådringar.
Något för min mamma att sätta konstnärskniven i...:)

Det blåste, men inte tillräckligt för att kunna lägga sig mot vinden.

Kräsna katter

Vad är det för skillnad mellan kattknoppror och kattknoppror?
Vissa är dyra, andra är billiga. Av ren misstro köper jag helst de billiga. Jag tror nämligen på fullt allvar att den dyrare sorten inte är ett dugg bättre, sett ur näringssynpunkt. Däremot tror jag de har lagt ner extra mycket resurser på påsens utseende, färgen på knopprorna samt utformning av de samma. Dessutom tror jag att de har något i dem. Något som kan liknas vid kattglutamat - kattsmaksförstärkare.

Så här har jag alltid tänkt, och handlat därefter. Storpack av billigaste sorten på Granngården, utfodring ute i stallet, på havrelåren, en gång om dagen. Inga katter som protesterade.

Men nu bor man inte längre på landet, där man utfodrar katter i stallet på en havrelår.
Nu bor man i samhället minsann.Och katterna får sin mat i köket, som vi andra.

Och plötsligt har de små urdjuren förvandlats till sparsmakade fis-katter. De godtar inte längre den billigaste sorten. Surar, fnyser, blänger förnärmat. Vareviga dag så länge säcken med tråk-knoppror räcker. Länge alltså, för de vill inte äta mer än några enstaka i taget. Sen glufsar de i sig hundens torrfoder så fort man vänder ryggen till. Och kräks upp den en stund senare. På mattan.

Men när den färgglada påsen är inhandlad. Den med lyckliga katten på, den som är 50% dyrare. Då är det minsann andra bullar. Då kastar de sig över skålarna. Slåss. Springer i kapp, framför fötterna på mig. Skriker uppfordrande så fort jag rör mig mot köket. De är som galna. Besatta.

Min åsikt är besannad. Det har blivit en klockren slutsats. Det är helt uppenbart så att det är något medel i de där svindyra knopprorna. Något som gör katter fullständigt beroende. Det måste ju vara så. All forskning de senaste två åren tyder på det.

Snart uppåt

Om några veckor vänder det igen. Mot ljuset. Snart har jag klarat av ännu en kvicksandsdjup höst.
Börjar få grepp om det. Hur man gör.
Det är inte så svårt.
Egentligen.
Man tar sig själv på mindre allvar än annars. Man sänker duktighetsribban. Till nivå normalojämn. Man pratar med folk som förstår sig på. Man sjunger i bilen, dansar på lunchen och målar efter kvällsmaten. Och ser till att klappa hundhästkatterna minst en kvart om dagen.
Och vips blir det ljusare. Och rör sig uppåt. Idag har jag skrattat från magen.

Saknar dig!!!

Alltid.

Stormskog

Det blåser upp
Det blåser upp till oro

Det blåser upp till mörker

Knakar gnisslar brakar
faller fäller allt
överallt

Förändringens vindar
förvandlingens storm

det mörknar
vi ser inget längre
vi måste uppfinna nya stigar
nya vägar
nya stigar nya stigar

men stegen är de samma

det ljusnar redan
i mörkertiderna

det ljusnar

Dubbelbra

Låt bli att duscha ett tag. Tillräckligt länge så du känner dig rejält oaptitlig på alla sätt. En sex, sju dagar minst. Låt detta gärna sammanfalla med en period då du inte haft ork att byta lakan. Se till att ha sovit lite för lite.

Byt lakan. Duscha hett och nästan pinsamt länge. En kvart typ. Gör en kopp örtte. Ta med en katt, en Larssontidning och tekoppen. Kryp ner före tio.

Dubbellycka. Underbart skönt och billigt och energisnålt.

Mmmm.

Hopphopp

Hopp hopp hopp.
November i galopp.
Snart är lilla julen här.
Ingen aning vart jag är.
Livet susar fram för fort.
Hinner inte få nåt gjort.
Älska älska det som är.
Det är det som mening bär.

Småhus för fantasin

Jag har en ny mapp i datorn. Den heter småhus för fantasin. Teorin bakom skapandet av den mappen är att jag ska komma ett litet steg närmare en manifestation av mina drömmar. 

Efter att ha snurrat runt i diverse olika hus sedan min flytt till Sverige, alltid i andras hus, aldrig i ett "eget" (Jag räknar inte huset jag bor i nu som mitt "eget". Det är mitt eget, men det är inte omsorgsfullt utvalt bland flera andra alternativ. Det var det huset som var till salu när vi hade en månad på oss att hitta ett boende. Det är ett ganska fint hus, och mycket snällt, men det är inte min stil, det är för stort och för dyrt och jag tänkte inte bo här resten av mitt liv), har jag börjat ana konturerna av mitt drömboende.

Nåväl, drömboende och drömboende. Men jag vet helt säkert vad det inte ska vara. Det ska inte vara stort. Det ska inte vara en lägenhet, det ska inte vara obesjälat nytt, det ska inte se ut exakt som i Sim City. Inte en villa. Det ska mer vara åt det här hållet:  "litet", "energismart", "estetiskt", "ursprungligt", "flexibelt", "enkelt", "vackert".

Det ska kunna krympa till ett boende på max 2 rum, kök och badrum, och det ska kunna öka så att många gäster kan sova över. Det ska ligga tillsammans eller nära flera andra boenden, nära ett samhälle eller i en större gemenskap. 

I mappen samlar jag på bilder, som jag letar efter på internet. Bilderna ska hjälpa mig mejsla fram hur mitt hus ska se ut. När jag vet hur det ska se ut, är jag några steg närmare att gå från tanke till handling.

Just nu är det närmaste jag har kommit detta:

Jag har många norska småhus i mappen. Norrmännen har en estetiskt tilltalande byggstil tycker jag. Jag har hobbithålor i mappen också. Men inser att dessa små runda nergrävda hus kanske inte är så enkla att bygga i praktiken. Inte utan diverse dilemman. Men de får vara med i mappen ändå. För mappen är till för fantasin, och den behöver växa till sig några kilo till innan jag kan tillåta mig att bli realistisk.

Släppa taget

Mina ögon svider. Inflammation eller stress eller dubbelsidiga vaglar på G?
Ingen aning. Inte ens blunda hjälper.

Just nu är allt för mycket. Jag räcker definitivt inte till. Funkar det i ena änden, kollapsar den andra. Jag kan bara koncentrera mig på en sak i taget. Täta en läcka här, förebygga ett ras där. Bakom ryggen och utanför mitt blickfång börjar något annat glida iväg. Har jag tur hinner jag just fånga det innan det faller i tusen bitar mot hårda verkligheten.

Kontinentalplattorna rör sig obönhörligen. Mot varandra, bort från varandra. Vulkanutbrott och jordbävning. En och annan dramatisk tsunami.

Vad händer om du släpper kontrollen, frågar min psykolog.

Ja, det är ju just det jag gör. Det blir en himla röra, och jag blir den skyldige, eftersom jag backade undan från kontrollen.

Eller har jag fel perspektiv? Är blicken förvrängd? I så fall är det lätt att förstå varför ögonen svider.

Se där, förklaringen.

Bra helg, men

Jättebra helg, verkligen. Klagar inte alls. Allt blev som jag tänkt mig. Garaget är fint, god mat, tända små ljus och läget under kontroll.

Just därför är det extra irriterande när den kryper över mig, den där känslan av att bara vilja lägga sig och dra ett extra tjockt och skyddande täcke över huvudet. Rulla ihop sig till en boll och gunga sig själv tills det surrar i öronen och man somnar. Så jag ger efter för den, känslan. Duntäcket väntar. Hoppas det gått över till imorgon.

Så här vill jag ha det, livet.

Men det känns idag mest så här.

Obeskrivligt organisationsryck

Helgerna brukar vara "gå-ner-i-varv-och-undvik-alltsomkräveransträngning".Men den här helgen samverkar månens läge, menscykelns läge, temperaturen utomhus och tiden till förfogande på ett extremt gynnsamt sätt. Således startades dagen med en trevlig fika på kafé med mamma, och sedan äntrade vi den blötaste båten någon skådat (så går det när man låter den stå med luckorna öppna i ösregn), och tog tag i vinterrustningen. Ut med allt, torka ur, fixa ställning, på med presenning. Ja, det låter ju hyfsat okomplicerat. Men. För att kunna ta hand om den oändliga strömmen av skiftnycklar, mejslar, kompasser, däcksfärg, motordelar, dynor, sjökort, snören, tampar och parasoller från båtens innanmäte, var jag tvungen att först skapa plats i garaget. För att få plats i garaget behöver man ta itu med ett års avlagringar. Dessa avlagringar består av idel inte-mina-saker. Det går inte att beskriva i ord, men jag kan lova att det varit ett av anledningarna till att jag och Michael inte helt är överens alla gånger. Hans ordning är inte min ordning kan jag säga. Eller så är det här klassiska med att min oordning inte är kompatibel med hans oordning. Men så länge människan vistas på jordklotet lär inte dessa typer av dilemman upphöra, och med jämna mellanrum inser man att det enda konstruktiva är att ta tag i det hela. Oavsett vem som började eller vem som har rätt.
Och tänk vad bra det känns efteråt :)
Imorgon är det sista rycket, och som grädde på moset unnar jag mig en skogspromenad med vovven.

Svensk

Hej jag hörde att du blivit svensk medborgare, hur känns det?
- Jo tack, kul faktiskt, lite surrealistiskt på ett sätt.

Jaha, hur menar du då?
- Alltså, jag har pratat både holländska och svenska sen jag föddes, bott i Sverige sen jag var 12, bildat familj, utbildat mig och jobbar i Sverige. Jag har ju liksom alltid varit svensk. Konstigt att man behöver skaffa ett särskilt bevis på det.

Vad vad det som gjorde att du till slut ansökte om svenskt medborgarskap?
- Det började gnaga som en tanke efter tsunamikatastrofen hade hänt. Det fick mig att tänka. Det slog  mig hur absurd det skulle vara om vi skulle hamna i en akut situation utomlands. Då skulle vi vara tvungna att kontakta Nederländska ambassaden för att få hjälp. Inte så bra för mina barn, som inte ens pratar holländska....

Fanns det andra anledningar?
- Ja, så klart så började det bli pinsamt att inte kunna rösta i riksdagen, bara kommunalt och regionalt. Det blev mer och mer pinsamt för varje val.... Som om jag försatte mig i ett barnsligt "jag bryr mig ändå inte"-läge.. Sen så har jag hela livet känt mig tudelad. Dubbelkulturell, dubbelosäker på min identitet.

Hur menar du? För det låter ju mer som en fördel?
- På ett sätt, ja. Men tänk till exempel på ordet "skola". Svensk skola och holländsk skola är helt olika saker. Olika system, olika traditioner, olika undervisningssätt. Olika doft, olika mål, olika drivmekanismer. Så begreppet "skola" är för mig alltid två olika saker. Och så är det med alla begrepp, allt som jag har dubbla erfarenheter av. Och den känslan har rotat sig i mig. Allt har alltid minst två olika sidor, minst två sanningar. Jag har aldrig känt mig helt säker på något. Aldrig känt att "så HÄR ÄR det", för det finns alltid en annan sanning parallellt. Det har gjort mig till en rätt så tveksam och tvivlande typ, som jag till slut blivit ganska trött på.

Men vad har det med svenskt medborgarskap att göra egentligen?
- Jag tror det var en viktig symbolisk handling. Att välja sida. Att bestämma sig - jag är svensk - jag väljer att se livet helt från den svenska sidan. Det betyder inte att jag avsäger sig mig min holländska identitet, utan mer att jag väljer att slippa tänka tanken att jag nog egentligen inte hör hemma här, ändå, kanske, trots allt... Och om jag väljer detta på det här högre symboliska planet, då kan jag också välja ståndpunkt i rent konkreta valsituationer. Föreställer jag mig!

Hur lätt eller svårt var det att  få besked?
- Jag trodde det skulle ta jättelång tid. Ansökan var rätt krånglig och det kändes som om man skulle bli granskad in i minsta detalj...På Migrationsverkets sida stod det "upp till 5 månader", så jag var inställd på det. Men brevet med beskedet kom redan efter två veckor typ.... Helt utan övriga kommentarer. Så där bara. Konstigt.

Vad händer nu?
- Vi firade med chips. Inget större. Men det närmsta som händer är väl att fixa svenska pass, till Mirja och Lukas åtminstone. Så kanske det kan bli en resa till solen :)

Då önskar vi dig välkomna till svenskheten då!
- Tack, tack. Tack så mycket.

(när jag var barn och lyssnade på de vuxna som talade i Sverige, tyckte jag det lät som en klocka som hakat upp sig, eller ett gäng hönor - tack tack tick tock tock tack tick tock) (hade svårt att fatta vad den artigheten gick ut på egentligen) (det har jag nog fortfarande. egentligen)