fredag 22 juli 2016

Oförmågan på anslagstavlan

Börjar skriva ett blogginlägg. Avbryter. Börjar skriva en facebookstatus. Avbryter.

Tveksamheten river i mig. 
Hur meddelar man sig till sin krets av viktiga relationer? Hur offentlig vill och kan jag vara? Det är så oattraktivt med oförmåga! Det är så mycket roligare att skylta med det som fungerar, det som är roligt och går bra. Men att spika upp sin oförmåga på torgets anslagstavla...? 

Eller alternativet - att inte göra det. Att inte informera. Att inte berätta hur det fungerar när man har utmattningssyndrom. Hur ska folk uppfatta mig då när jag plötsligt avviker? För jag är ju så glad, trevlig rentav, och har så många spännande järn i elden. Utåt sett. 

För jag är ju inte sängliggande. Jag är ingen zombie. Jag är i mycket bättre skick nu än för ett år sedan och knegar mig fram, vidare, mot visionen: en vardag där min energi räcker till både det som krävs och det som förgyller. 

Men jag är långt ifrån där än. Utmattningssyndromet är inget stabilt tillstånd. Det är som vädret, växlar ständigt.  

Med jämna mellanrum blir intrycken för många. Sinnesintrycken. Lukter, ljud, ljus - allt går raka vägen in. Som om jag inte kan filtrera. Det är kombinationerna som blir för mycket. Det kan vara ett intensivt samtal. Plus en matbutik full av turister. Tre dagars hård vind. Fyra förfrågningar från vänner om att hitta på något. En motgång. Logistiken kring splittrat boende nu när jag hyr ut rum. 

Jag vet aldrig när det tippar över, blir en sak för mycket. Det funkar ju bra tills det plötsligt inte funkar. Jag får inga varningssignaler. Och det hjälper inte att räkna, planera och portionera intrycken så som man tex räknar kalorier. Det är ju alltid dolda omständigheter som påverkar, alltid med samma nyckfulla styrka. Menscykeln. Vädret. Månen. 

Vissa dagar är jag stark, kan göra mycket, vara social. Andra dagar måste jag dra mig undan från allt. Bara sitta och stirra. Sova. Vila. Vara tyst. Jag vet aldrig i förväg. Jag kan inte planera. 

Just nu är det så. 
Min hjärna har begärt timeout och jag vill förklara mig för alla de människor som undrar varför jag inte hör av mig, inte svarar, inte tar initiativ. 

Det är ju sommar. Det är ju då alla är lediga, vill umgås. Det är äntligen varmt. Man vill ut och bada. Tillsammans. Fikakorg, samtal. Och jag får just nu inte ihop mig. Logistikavdelningen har stängt, prioriteringsförmågan har blåst bort. 

Jag är förtvivlad över att hamna i den här soppan av oförmåga, om och om igen. 
Det känns som om jag lovar saker som jag inte kan hålla. Som om jag blir sedd som opålitlig. Det känns som om folk tänker att jag överdriver min "så kallade utmattning". Jag syns ju på bygden, i färd med allehanda projekt. Och så påstår jag att jag inte orkar! Det syns ju att jag orkar?

Jag skäms. Det är så otroligt skämmigt att inte ha förmågan att vara socialt stabil, pålitlig och att räkna med. För vissa stunder är jag ju inte att räkna med. Vissa dagar, vissa timmar, vissa veckor. 

Jag tvingar mig att komma igen och igen. Tar mina pauser i tillbakadragenhet, men låter mig inte fastna där. Jag accepterar inte att behöva vara en eremit. Jag vill, jag måste vänja mig vid att vara i flödet av intryck igen. Jag har varit kraftlös och hudlös så länge. Legat långa dagar och endast orkat existera. Så ensamt! 

Jag är inte helt kraftlös längre. Energin växer sakta till sig för varje månad som går. Jag vill surfa på den vågen; bygga upp min hud. Utsätta mig för fler och fler sinnesintryck. Träna upp min sociala förmåga. Det går. 

Men jag faller, med jämna mellanrum. 
Och jag behöver få förklara det. 
Att det tar tid. Lång tid. År. 
Och kanske blir jag aldrig helt bra igen.

Vill i alla fall sikta mot stjärnorna, så jag åtminstone kommer upp i trädtoppen igen.  





Byter bloggplattform

Om man ska komma framåt måste man lyfta foten, placera den framför den andra foten och flytta över vikten framåt. Nu byter jag bloggplattf...